Sander och Tilda
Sigvard Gustavsson bodde tillsammans med sin bror Karl på Ödegården (”Ögårn”) i Skaveröd. Där drev de åkerbruk och hade förutom vanliga djurbesättningar även ett stort antal gäss. Kom man in på deras gårdsplan kunde man ibland mötas av en flock arga gäss. När bröderna slutade med jordbruket övertogs gården av deras systerson Rolf Blomberg. Kom man då på besök möttes man av en flock vildsvin…
Men tillbaka till Sigvard. Han var en mycket god berättare och ofta satte han sina historier på pränt i bunden form. Under årens lopp skrev han många dikter och en del av dem - som den här om Örn-Sander och Tilda – publicerades i Bohusläningen.
Om Tilda och i synnerhet om hennes mans tragiska bortgång gick det många rykten i bygden. Sigvard har fångat upp ett och i Munkedalsbygden 19:2 kan vi läsa en artikel av Leif Bergh: ”En morfars berättelse från Skärbacken”. Leif berättar bland annat om ett stort ystegille som Tilda ställde till med. Då fick inte mannen vara med. ”Gubben Sander motade hon i väg för att han inte skulle vara i vägen.” Han fick som Sigvard nämner ”fly till lagårdsfjös och ko”. Ja, det var nog inte bara fjöset han fick hålla till i, han jagades ibland ut i skogen och kunde få stanna ute hela natten. Utan mat. Sent en natt tog han sig emellertid in i stugan och blev genast straffad.
På en bänk fick han lägga händerna så
med ett vedträ hon kunde få hamra och slå
hans fingrar till något som liknade mos –
och Zander blev blek om sin nos.
Men vad är det här för människor? Släktforskaren Tage Sälelund från Sörbygden har tagit fram svaret. Sander hette egentligen Alexander Christophersson (1821-1890) och var född i Håby. Tildas riktiga namn var Mathilda Albertina Andersdotter (1833 - ?). De bodde på torpet Sågekas under Vattneröd i Hede socken. Alexander hade varit gift två gånger tidigare. Från 1859 med Olena Mathiasson som då var änka på Sågekas. Olena dog 1865 och Sander gifte om sig med Tilda.
Det ångrade han snart nog. Hans nya fru tog omgående befälet och behandlade honom på ett inte alltid så hänsynsfullt sätt. Det var hon som bestämde, det var hennes ordningsföreskrifter som gällde på torpet. Gjorde han något fel blev han vederbörligen straffad. Till exempel drog hon in på maten och han fick inte vistas inomhus.
Och till slut kom då den dagen när han inte kom hem igen. Grannar och arbetskamrater såg inte till honom och började undra. Man letade efter honom. Det sägs att man misstänkte att Tilda på något sätt hade med hans försvinnande att göra.
Det var ett par pojkar ute på fiske som slutligen fann den saknade i en närbelägen sjö. Sälelund berättar: ”Pojkarna fick se ett rep som gick ner i vattnet. När de drog i repet kom den döda kroppen opp. Varför Mathilda lät ett rep gå upp ur vattnet, sedan hon gömt sitt mordoffer genom att sänka honom, är en gåta. Kroppen blev obducerad. I hans mage fanns endast några blåbär. Hans huvud var krossat.”
Sande-Tilda blev aldrig lagförd. Hon rymde till Norge och höll sig undan. Julen 1890 befann hon sig i alla fall i Fredrikstad. Troligen hos sin son Josef som bodde där. Hennes vidare öden är okända.
Text Yngve Carlsson