En gammal lärarinna berättar 90-2

Till flydda tider återgå min tanke än så gärna." Så skriver Runeberg i Fänrik Ståls sängner, och de orden kan jag göra till mina. Uppväxt i en skola, med mor som lärarinna och med alla skolbarnen som lekkamrater, är det mest ljusa minnen, som dröjt kvar. Granne med Munkedals gård med hästar och kor, lekar med kuskens och rättarns barn, samvaron med Mor Anna, som kardade ull och kusken August, som kunde berätta. Allt bidrog till en ljus och lycklig barndom. Jag minns sensationen när vi tände den första elektriska lampan, troligen 1917 men också allvaret, när det gamla brygghuset blev militärförläggning under första världskriget. Jag minns den besvärliga ransoneringen, hur vi plockade ekollon till kaffesurrogat. Jag tror, att det var på ekollon, som såldes till den s k Kristidsnämnden, jag förtjänade min första krona.

Tiden gick. Det blev fred, och hoppet återvände. Själv fick jag min utbildning vid Skara Seminarium och kunde efter några års tjänstgöring i Lagmansered i Västergötland få plats vid Jerrnunneröds skola i Munkedal 1934. Denna skola, som varit varannandagsläsande blev då omorganiserad till B-skola, vilket innebar vardagsläsning med undervisning på både låg- och mellanstadiet och med intagning i första klass vartannat år. Det var en besvärlig skolform, men intressant och disciplinära problem var helt uteslutna. Den förutvarande lärarinnan bodde då kvar i skolan, och det var ej odelat angenämt att veta, att hon från sin plats på andra sidan väggen avlyssnade mina lektionen. Särskilt minns jag, hur hon efter en matematiklektion gav rådet: "Skall det läras bråk, blir det att hålla sig till Georg" (Georg = Georg i Jermunneröd, senare vaktmästare i nya Bruksskolan).

1939 hade jag glädjen att få plats i min gamla "hemskola", dvs BruksskoIan, där också min mor då tjänstgjorde. I minnets sken tar sig platsen for denna skola idyllisk, men vem skulle i våra dagar godkänna ett läge for en skola med en kanal på ena sidan, en älv på den andra och trafik rätt över skolgården! Men visst hade det sin tjusning for de elever, som passade på att ta eft dopp på rasten under en varm dag eller åka skidor på vintern i alla tiders backe! Frestande kunde det också vara att ta en titt på innehållet i rättarns mjärde!

1939 var ju också början på andra världskriget. Oron satte väl i viss mån sin prägel också på skolarbetet. Många pappor blev inkallade till militärtjänst, beredskapen stärktes, ransoneringarna var hårda, men sköttes betydligt bättre an under det första kriget.

Men allting har en ände! Hur väl minns jag ej slöjdlektionen en majdag 1945! Allas vår Ida Foss, som då bodde i skolan och skötte städningen, kom ner till klassrummet med det glada budskapet, som radion förmedlat: "Kriget är slut" Då fick strumpstickorna vila! Ut och hissa flaggan!

Åren gick. Den gamla Bruksskolan (fabriksskolan) hade sett sina bästa dagar och 1959 kunde den nuvarande skolan tas i anspråk. Visst var det roligt att få flytta in i nya, fräscha lokaler, men for min del var det med ett visst vemod, jag lämnade den gamla skolan. Och än sorgligare var det, när den jämnades med marken 1987. En epok var slut!

Så till sist några ord om de olika skolformerna i gamla tiders folkskola. Skolor av A- och B-form var vardagsläsande. I de förra undervisade varje lärare en klass, som han (eller hon) följde genom åren (klass 3-6), i B-formen undervisades två eller flera klasser samtidigt av samma lärare. Lågstadiet, den s k småskolan sköttes av kvinnlig lärare. C-skolorna var varannandagsläsande for eleverna, men givetvis ej for läraren.

Kurser och uppfattning om skolans mål och medel har vadat. Läraren har väl ej längre den auktoritära ställningen som tidigare. Dock måste han alltid tänka på att även om en elev kan verka trög och tråkig, den andre men pigg men bråkig, förståelse behöver båda två.

Birgit Lönnqvist