Minnen från Munkedals hamn och Stene skola

Munkedals omgivningar

Där Nordsjön ömsom vräker in sina stormiga jättevågor mot slipade klipphällar och ömsom ligger spegelblank, letar sig Sveriges djupaste och mäktigaste fjord in i landet.  Ytterskärgårdens karga skär och kobbar har här skiftat skepnad till skogsbeklädda öar.  Här blickar väldiga bergsmassiv ner mot över hundra meter djupa, mäktiga vattenytor.

Ett dussintals små stugor ligger där kringspridda intill fjorden.

Alla längst in böjer sig fjorden som en spretande jättetå mot öster.  Där ligger Saltkällan.  På motsatta sidan möts Gullmarsfjorden, som här har lagt sig till ro, av Kvistrumsälven som ringlar sig ner från Kärnsjön.  Nära vildmarkens skogar och många sjöar ligger Munkedals hamn.

Pappa

Folket som bor där lever på fiske och små jordbruk. Men när Munkedals pappersbruk grundades och skickade ut sina pappersbalar från hamnen, blev det arbete för några arbetare och deras söner.  Bland dem fanns min pappa, Gottfrid.

När jag var fem år gammal, blev jag liggande i dubbelsidig lunginflammation.  Penicillin fanns inte på den tiden, på sin höjd ”Tillmans dråppar för magwerk och annat”, en rödbrun medicin som skulle bota både hosta och diarré.  Och hostade gjorde jag.  Jag låg i en utdragssoffa i köket, vilket fungerade både som sovrum och vardagsrum.  Även min pappa var sjuk och låg i sängen vid sidan om.  Men just när mamma Gerda trodde att hoppet var förbi, piggnade jag till. Det kan ha varit julklappen jag fick som räddade mitt liv.  Den var i mitt tycke den finaste julklapp jag någonsin hade fått.

Julklappen var en liten gråspräcklig häst, som stod på en träplatta med fyra hjul.  Under magen hade den en liten ståltråd med ögla.  När man drog i öglan, gnäggade hästen till.  Men gnägget avbröts mitt i. När jag ilsket puffade till ståltråden, hördes resten av gnägget.

En dag kom store "stygge Sven" och hälsade på.  Namnet hade han fått av min mormor, som såg att han kastade lystna ögon efter min söta syster och hennes kompisar.  När mormor var utom synhåll, kunde han inte låta bli att nojsa med flickorna.

Denne Sven lärde mig att svära.  När jag äntligen efter en evighet fick stiga upp ur sängen och stod på utegångstrappan, undslapp det mig

– Fan anamma, detta var på tiden.

Mormor och min mamma som stod bakom knuten för att se hur pojkvaskern reagerade när han kom ut i kylan, tittade chockade på varandra.  Jag leddes i örat tillbaka till sängen.

Barndomshem i Munkedals hamn

Även min pappa tillfrisknade, men ett år sedan inträffade en tragedi.  Han fick allmän blodförgiftning.  Min mamma och jag satt i ambulansen och höll honom i handen på väg till sjukhuset. Hans liv gick inte att rädda.  Han dog redan samma kväll {13 aug. 1932}. När sköterskan kom och berättade att han var död, fick jag som tröst ett kex och ett glas mjölk...  Jag var sex år och skulle fylla sju om tre dagar.

Jag börjar skolan

Skolan började.  Jag höll mig nära mamma, den dagen jag skrev in mig. Min stora fasa var att jag skulle bli ombedd att skriva på mitt namn någonstans, vilket jag inte kunde.  Jag slapp undan med bara förskräckelsen.

Klassfoto från Stene skola

Clary, min syster, gick några klasser över mig.  Därför kunde hon låna böcker på skolans bibliotek som jag formligen slukade.

Skolk och skidåkning

En senare klass

Vintermorgnarna var kalla. Huttrande steg jag upp från halmmadrassen i kökssoffan.  Jag delade det blankslitna täcket med min syster.  Golvet var iskallt.  Jag fick knacka hål på isskorpan för att komma åt vattnet i hinken.  Rinnande vatten hade man inte hört talas om.

Vi hade över en timme att gå till skolan.  Det vill säga de gånger jag gick dit.  Jag tror nästan att jag slog något litet rekord: jag var borta tjugotvå dagar på en termin. Speciellt när vi hade annandagsskola.

Jag tog nog inte det där med skolan så allvarligt.  Hade lätt för att lära.  Kunde mina läxor, när jag hade läst dem en gång.

Jag slog även rekord i att vara ute i skidbacken mest av alla ungarna.

En natt hade det snöat.  Jag var först uppe på morgonen.

Skidorna stod nyvallade.  De var gjorda av en snickare.  Han hade böjt topparna i kokande vatten och hade fått den extrafina böjen, som var så viktig.

Så fort jag fått bindningarna på mig, stod jag på näsan.  Jag halkade iväg mot kälkbacken ”Stora Lia”.  Där stod det ett träd i slutet av backen, som tvingade mig att svänga åt vänster. (Om skidorna idag någon gång kommer på, svänger jag fortfarande till vänster, när jag måste passera ett hinder.)  Den dagen glömdes skolan bort.  När klasskompisarna kom tillbaka från skolan, åkte jag fortfarande.  Min syster som var mycket skötsam led alla kval.

Mamma ordnar jobb åt Evert och köper kiosk

Min mor satt inte med armarna i kors; hon ordnade jobb åt storebror Evert i hamnen, där pappa jobbat.

Min mor var en född affärskvinna. Hon pratade ständigt om att hon skulle ha en egen rörelse.  Lekanders kiosk på Kvistrum var till salu.  Jag var mycket intresserad av att den skulle komma i min mors ägo.

Affären gick i lås till min stora glädje.  Det var i mitt tycke en underbar liten butik.  Varje hylla var fullpackad med snask.  Mina kompisar stod där minst tio gånger om dagen med en nyförvärvad fem- eller tioöring och frågade vad allting kostade, för att med listiga kombinationer få ut så mycket som möjligt av slanten.  Men egentligen hade de aldrig behövt fråga "kioskföreståndaren", min syster Clary.  De visste vad varje liten kola kostade, men det var en omedveten maktdemonstration.

Den som var rik köpte nötkolan Jumbo, av knäcktyp, som var stor som en halv tändsticksask.  Den fastnade i tänderna, eller rättare sagt, tänderna fastnade i den och låste käkarna, så att man inte kunde tala.  Kinden putade och man fick ett allmänt frånvarande uttryck i ansiktet, medan man smälte kolan.  Ungefär som en boaorm som smälter en liten gris.

Så var det Murre, en svart lakritskola med en bild av ett negerhuvud utanpå i samma storleksordning.  När barnen köpt den, kunde man se dem stå utanför butiken med svarta, dreglande munnar.  Men ofta köpte de ettöreskolor, beroende på att den tillfälliga förmögenheten utgjordes av en tvåöring, som starkt begränsade möjligheterna till varierade spekulationer.

Snart började jag dock förstå att min mamma inte hade köpt godisbutiken till mig personligen.  Detta kom jag underfund med, när jag talade om för min syster att en av de stora chokladflaskorna såg mycket läcker ut. Hon anade vad jag hade i sinnet och satte mig under sträng bevakning.  Till föga nytta, får man väl säga. Min bror hade kommit hem för att äta middag.  I Bohuslän äter man middag klockan tolv på dagen. Jag åt hastigt och målmedvetet. Tre stora chokladpraliner hägrade ute i kiosken.  Jag gjorde mig ett ärende för att hämta vatten.  Vattenhämtningen blev till kiosken.

En darrande arm och dyrgripen var min.  Jag sprang mot älven, som låg några tiotal meter ifrån.  Där under stora björken skulle jag få uppleva mitt livs njutning. I lugn och ro skulle jag avsmaka denna himmelska vällust.  Hur länge var dock Adam i paradiset?

Larmet hade redan gått. Brorsan var snabbast ute, han sprang hundra meter på 13,2, han accelererade snabbt.  Han närmade sig nu med en otrolig hastighet.  Så snabbt att han helt enkelt sprang förbi till min stora förtjusning.

Min mor och syster var lite långsammare men desto mer noggranna i sitt letande. Trots detta lyckades jag gå runt björken, så att jag kom utom synhåll.  Nu var alla borta.  Jag drog av pappret med stor förväntan.  Ack nej. Detta var inte min dag.  När jag bet till, följde sista mjölktanden med.

Vad värre var, denna min hemliga längtan sedan nätter och dagar var hård och förtorkad.  Jag virade omsorgsfullt tillbaka pappret igen om dyrgripen.  Sprang med hastiga steg åter till kiosken, lade tillbaka stöldgodset på hyllan och försvann för säkerhets skull utom räckhåll den dagen.

Min glömska

Glömskan har många gånger legat mig i fatet.  En morgon kom jag till skolan med en tom ryggsäck.  Ja, riktigt tom var den inte; jag hade sett till att få med mig maten.

Först hade vi kristendomskunskap. Alla tog upp böckerna utom jag. Jag fick förklara att jag hade glömt boken.  Jag fick en sträng blick och uppmanades att följa med i Åkes bok.  Nästa timme var det räkning.  Nu hade fröken Thorén fått ögonen på mig.

– Ja, så var det lilla räkneboken.

– Maj, den har jag också glömt.

Geografiböcker, historieböcker, alla låg hemma.  Det blev lapp till mamma Gerda.  Några dagar efteråt var det dags igen.  När jag närmade mig skolan, fick jag långt borta se och höra någon som ropade.  Det var mamma Gerda, som hade sprungit hela långa vägen för att hinna ifatt mig, innan jag kom fram till skolgården.

Trots min bortovaro och glömska låg jag bra till hos lärarinnorna.  Men Märtha Thorén var en skräck.  Det var inte roligt att komma till skolan utan att kunna sin läxa.  Det var mer än en elev som fick känna på rottingen.

Bengt tvättas inför klassen  

Min bäste kompis Bengt hade inte petat naglarna.  Manikyren var ganska bristfällig hos bondpojkarna och även hos "hamnepojkarna", dvs. Bengt och mig.

– Hur kan man bara komma till skolan så här, röt fröken Thorén en morgon, i det hon fick tag i kompisen Bengt och förevisade hans smutsiga labbar för hela klassen.

Alla var mycket snabba med att gömma undan sina egna händer.  Hon tog upp syndabocken till katedern.  Tog fram ett stort tvättfat.  I allas åsyn fick han genomgå en grundlig tvätt.  Naglarna klipptes och rensades under allmänt jubel, som var blandat med skräck; nästa gång kunde det gälla oss själva.

Fusket med psalmverserna

Påsken inföll.

– Jaha, så skall vi ha lite att pyssla med under påsklovet, förklarade fröken Thorén och såg på oss med ett sadistiskt leende.  Eftersom ni har fyra dagar ledigt, skall ni lära er sju verser av vår vackraste påskpsalm.

Sagt och gjort och glad påsk. Det fanns massor med andra skojiga saker att göra än att sitta inne och lära sig psalmer.

Sista kvällen på lovet öppnade jag psalmboken och lärde mig första versen.

– Jag sitter först i raden, naturligtvis börjar hon med mig som vanligt, tänkte jag.

Men ack!  Denna gång började ”Thorénan" bakifrån.  När turen kom till mig, skulle jag läsa upp sista versen av psalmen.  Jag satt som lamslagen och fick inte ur mig ett ord.  Jag blev ombedd att läsa upp en annan vers, men det gick lika dåligt.

Fröken Thoren var chockad:

– Karl-Gösta som är en av mina bästa elever kan inte en enda vers!

– Jodå, den första är jag ganska bra på, sade jag ivrigt.

Den läste jag upp som ett rinnande vatten, men sedan var det stopp.  Jag fick sitta kvar, när alla kompisarna gick hem.  Jag sprängläste, och när fröken Thoren tittade till mig nästa gång läste jag upp alla verserna flytande.  Det slutade med att jag fick saft och kakor.

Text: Karl-Gösta Myrbäck

Del 2 kommer i ett senare nummer