Minnen från Munkedals hamn och Stene skola, del II

Fortsättning från Minnen från Munkedals Hamn och Stene skola

Det stora äpplet

Som liten undrade man ibland, varför de vuxna alltid hade rätt.  Två större killar hade tillfälligt jobb med att såga ved hos vår granne Pettersson. De ropade på mig:

– Hörrudu, gå in till Petterssons och köp för tjugofem öre äpple åt oss, sa den äldste av killarna.

– Javisst, sa jag med förhoppning om att få smaka.

När jag kom in till fru Pettersson sa hon:

– Goddag lilla vän, vad vill du då?

Jag framförde mitt ärende. När jag skulle gå, sa hon:

- Du har alltid varit så snäll; du skall få det finaste äpplet jag har.

Jag strök av mig mössan och tackade och skyndade mig ut. Innan jag kom fram till vedsågarna, tänkte jag: ”Dom där två kommer aldrig att tro mig, om jag säger att jag har fått det största äpplet. Jag smög mig bort till ett träd i närheten och gömde mitt äpple under några löv.  Då hörde jag någon ropa:

– Aj, aj!  Vad gör du för någonting? Gömmer du våra äpplen!

Bägge två kom springande. Det hjälpte inte att jag sa att jag fått äpplet för att jag alltid var snäll.  Jag fick istället en knuff och en smäll och sprang därifrån med gråten i halsen.

Kiosken går dåligt

Min mor hade byggt kiosken på bolagets mark och fick flytta den ett otal gånger.  Till slut placerade hon den på vår egen tomt.  Läget var dock mindre attraktivt och kundkretsen sinade. De som var kvar var mest yngre killar, som för det mesta fick kredit.  Clary sålde men fick sällan betalt.  Varje avlöning vid pappersfabriken stod min mor med kreditboken i hand, men med dåligt resultat.

Svensson drunknar

En av våra trognaste äldre kunder var Svensson {50 år}.  Han var banvakt på vår lilla järnväg från Munkedal till hamnen.  Varje måndag var han stadig kund på Robert Thorburn, en av de små ångare som gick med frakt på västkusten.  Resten av veckan satt han i vårt kök och drack den tidens folköl, Prippens ”Päsa”.

En måndag hade båten vänt stäven utåt, för att lastningen skulle underlättas.  När Svensson skulle kliva av båten, gick han åt fel håll.  Några dagar efteråt hittades han drunknad, flytande med uniformsmössan och stövlarna på.

Mamma öppnar pensionat i skärgården                          

Kiosken var nerlagd.  Min mor fortsatte på den inslagna vägen med egen rörelse.  Tillsammans med min moster öppnade hon pensionat i skärgården.  Vi syskon fick bo ensamma hemma.  Vi levde under mycket små förhållanden.  Övervåningen på vårt hus var uthyrt till en familj för femton kronor i månaden.  Självbodde vi i köket för att slippa elda i ”stora rummet”, det enda vi hade.

Evert var nitton år gammal, tio år äldre än jag.  Han fick stå för det mesta av utgifterna.  Maten var knapp; som tur var hade vi tillgång till fisk.  På söndagarna kunde det hända att vi fick köttsoppa; något som vi såg fram emot hela veckan.

Kortet visar mamma Gerda

Hönsen dör

Som bidrag till hushållet hade vi tolv höns och en tupp.  Färska ägg var alltid välkomna, trots att jag avskydde ägg.

– Gå till affären och köp ett halvt kilo socker, sa min syster.

Söndagsmiddagen var på gång, och hon behövde socker till klimpen.  Jag kom tillbaka med mitt halvkilospaket.  Clary lagade klimp efter konstens alla regler, som hon hade lärt sig i skolköket.  När hon skulle avsmaka sin delikatess, förvreds hennes glada min till en grimas. Jag hade handlat salt istället för socker!  Hon funderade en stund och sade:

– Nåja, ”hönera” behöver också mat.

Jag fick uppdraget att gå till hönshuset.

– Kom pullorna, lockade jag.

De var inte nödbedda. Tuppen var intresserad av att hans harem skulle få mat, så han stod bredvid och sprätte med benen och manade på att de skulle äta upp.  Att vara gentleman räddade hans liv.  Nästa morgon när vi kom till hönsgården låg samtliga höns döda.  Tuppen stod i diket och drack vatten hela dagen.  Nu hade han blivit änkling, och vi hade blivit en födokälla fattigare.

Tidiga fiskeäventyr

Mitt stora fiskeintresse måste jag nog ha ärvt från min farfar Johan, som var laxfiskare.  När jag var i sex-sjuårsåldern, blev jag ofta lämnad kvar på

stranden, eftersom mina syskon tydligen ansåg att jag var för liten att följa med på fisketur.  Jag hade lyckligtvis lärt mig alla svordomar som fanns i vokabulären. Genom att göra flitigt bruk av dem, fick jag utlopp för mitt raseri.

Efter några år blev jag dock stor nog att fiska på egen hand.

Vintrarna var kalla, vi tillverkade stånddörjer, dvs. långa revar med sänke.  Sedan måste vi hugga hål i isen och gräva ur hålet, ofta för hand. Händerna stelnade till, så att de liknade hummerklor.

Levande agn var det bästa betet till den stora torsken.  Det gick till så att man fiskade upp en liten vitling; därefter gällde det att snabbt skynda till det upphuggna hålet i isen och sätta kroken i ryggen, släppa ner den och hoppas på att någon torsk eller kolja hade vägarna förbi.

En av storfiskarna, ”Larme-Gustav”, brukade ta den lilla vitlingen i mössan, sjunga Gamla Nordsjön och åka iväg till sitt hål.  Lite fiskfjäll i håret var bara trevligt, tyckte han.

Min första stora torsk var på 4,2 kilo.  ”Gustav i Bukta” vägde den på sitt besman.  Jag var mäkta stolt, när jag körde hem på min spark och visade upp den.  Då jag rensade den, var den så färsk att den fortfarande sprattlade.  Jag minns hur ljuvligt den smakade.  Hur de kritvita bitarna delade på sig, när man rörde på den med gaffeln.  Den egna odlade potatisen mosade man med vit sås. Som belöning för att jag varit duktig fick jag en hel sockerdricka alldeles för mig själv.

Inte alltid blev det så lyckat med fisket.  Jag hade cyklat ut på Gullmarsfjorden förbi Smörkullen till stora Bornö.  Jag högg ett hål genom isen, som var ganska tjock.  I början fick jag endast några glysar.  Det är små fiskar som inte är ätbara, de fick omgående tillbaka friheten.

Jag cyklade iväg ett femtiotal meter till.  Jag hade just hunnit ut med reven, då jag kände ett litet pirrande.  Det var ett jättenapp!  De frusna händerna kändes inte längre.  Det stretade och drog.  Jag fick upp en torsk på cirka sex kilo.  Sedan blev det vitling, en fisk som är mycket omtyckt i Bohuslän, speciellt när den är alldeles färsk.

Min låda fylldes på några timmar. Det började mörkna.  Belåten började jag hemfärden.  Nordanvinden bet i de tunna kläderna.  Det blev tyngre och tyngre att cykla i motvinden, som hade friskat till.  Plötsligt var det en råk i isen.  Jag körde ner med ena hjulet, slog runt och slog mig ganska ordentligt.  Lyckligtvis ramlade jag inte igenom, men när jag reste på mig och borstade av mig snön, fick jag se min fisk blåsa iväg utmed fjorden, spridda åt alla håll.  Jag sprang efter men lyckades endast rädda en liten ömklig vitling.  Torsken var den första som försvann ner i djupet.

Det var en ledsen fiskare som kom hem i mörkret med en tom låda.  Att övertyga familjen att den varit full gick inte heller.  Den lilla vitlingen fick katten, som verkade lycklig.

Jag får åka dressin

Vi var åter hemma, när krigets åskor började mullrade.  Ryssland förklarade lilla Finland krig {30 nov 1939}.  Vi hörde på vår lilla ”ångradio” Telefunken, hur tappert finnarna försvarade sig i finska vinterkriget.

Nu skulle vi åka ut till mamma Gerda på Skärhamn igen.

– Jag tycker ”Ulken” har klätt sig slarvigt, hördes det från broderskapet.

"Ulken", det var jag. Jag stannade tvärt.  Jag tålde inte kritik, allra minst från brorsan. Drog mig längre och längre efter. Plötsligt hörde jag ett rullande ljud på rälsen bakom mig.  Det var Gustav Svensson, son till banvakten som drunknade.  Han kom vevande på sin dressin.  Gustav såg förstås att jag var femtio meter efter ”förtruppen”.

– Och dom skall resa bort och du får inte följa med, förstår jag.

– Det handlar nog om det, sa jag.

– Sätt dig upp så kör vi.

Vi åkte förbi.  Gustav banvakten knytte handen, när han åkte förbi och sade:

– Pojken skall med.

Jag visste inte då att jag var född i lejonets tecken; man måste ju vinna.

Stora skådespelet var att sitta uppe i berget på Skärhamn.  Några sjömil utanför spelade Tyskland och England upp hela sitt register i sina sjöslag. Kanoner dånade.  Blixtar färgade himlen blodröd.  Drabbningarna kunde pågå ett par dagar.  Döda kroppar kom flytande flera dagar efteråt och spolades upp på stranden.

Skogshuggarjobb på gården Faleby

Efter att ha jobbat på Thordéns fartyg ett halvår återvände jag till skolan i svajiga khaki jeans.  Alla skolkamrater jublade; dock inte lärare Erhardsson:

– Man kan inte komma och gå hur som helst mitt i terminen, harklade han sig.

Jag fick sluta på ”Stone College” (Stene Skola).  Det blev gården Faleby och skogshuggning istället.

Redan första dagen satte jag mig i respekt.  Stataren Johansson och jag gick till skogen med varsin yxa.  Ett lätt snöfall hade lagt ett vitt sammetstäcke på granarna.  Han lärde mig att använda granris som skydd för knäna, så vi slapp bli blöta, när vi skulle ligga på knä och fälla träd.

Första granen var fälld, nu skulle den kvistas.  Jag måttade mot en större kvist.  Gamla grankvistar kan vara tjuriga.  Jag svor - lika bra att passa på nu; snart skulle jag läsa för prästen.  Jag måste ha siktat dåligt.  eller också gjorde statare Johansson en felmanöver.  Det var inte kvisten jag träffade; jag hade huggit klacken av Johansson.

Min syster Clary såg till att lillbrorsan fick extra krafter.  Hon kom med en korg med mat varje dag.  Lång väg att traska över stockar och stenar, längs med halva Gullmarsfjorden. Mest gick hon på kanterna dit och tog skogsvägen hem.  Lunchen blev ofta vitling som vi fiskade vid bryggan på kvällen.  Kanske var vi lite prioriterade emedan vi hyrde ut vår övervåning för den enorma summan av 15 kr i månaden… En dag kom hon med en nybakad paj. Det var hennes

examensprov från skolköket i Munkedal. Den var faktisk så fin att jag tog den med upp till gården.

Jag bjöd statare Johansson. Jag kan fortfarande se tårarna i hans ögon när han fick en extra bit med vaniljsås.

Kossan Rosa vände sig och undrade vad det var för ett gäng som mådde så bra. Vi var in alles 5 man.  T.o.m. Patron Östlund hörde råmandet från denna gastronomiska kvintett. Han var ute och såg till att inte vår lilla rast blev för lång.  Jo, vi hade vårt lunchrum alldeles bakom svansarna på hästar och kor.

Hugga ner skogen

Visserligen blev det lite mer fart på statare Johansson när jag kom i närheten, sedan han blev av med sin ena klack på sina träbottnade kängor!  Men för en 12 åring som jag, tedde sig livet lite enformigt.

En av hästarna på gården hette Tor.  Det var en ståtlig ardennerhingst. Jag hade nog gärna velat köra en tur med denna stora, kavata häst!  Men hur?  Jag lyckades efter ihärdigt tjatande att övertala min mor.  Nog behövde landen gödslas?!

När vi hade intagit vår lunch i stallet, bad jag att få tala med patron Östlund.

– Min mor vill gärna köpa ett lass med gödsel till sina vinbärsbuskar.

– Det går alldeles utmärkt!  Sade patron.

– Kan ja låna Tor? …hjärtat dunkade…

– Och det tar vi på lönen.  Han kan ta den stora kärran som står där borta vid lagårn. Det jublade inom mig.  Jag gick in till min favoritpålle, klappade honom och sa: Nu du Tor, skall vi ut och köra gödsel till Munkedalshamn!

Jag tyckte att han nickade instämmande och skrapade med hoven i spiltans cementgolv. Kärran var lastad. Jag satt på en liten bräda högst upp på lasten av kodynga.

Färden till hamnen var ca tre kilometer lång.  Det knakade i de två skaklarna i den kilometerlånga uppförsbacken, som i folkmun kallades för ”kullebacken”.

Min mamma, som var hemma från Skärhamn, och inte anade att hon behövde gödsla sin trägård, höll på att tappa andan när hon fick se sin sistfödde son parkerad i en dyngkärra, med en frustande stor ardennerhäst utanför husknuten.      

Hon var dock alltid medgörlig. Hon bjöd både Tor och mig på lunch innan vi återvände till gården.

Jag satt och njöt med tömmarna lindade i händerna. Tor smålunkade. Solen sken.

Gissa om man trivdes. Jag höll nästan på att somna bakom rumpan på min store ardenner. Två skolkompisar på var sin cykel dök upp vid sidan om oss.

Inge och Tage

Mitt i min sorglöshet dök två förståsigpåare upp.  Inge och Tage.  Båda två var Clarys skolkompisar.  Den ene, (Inge) kastade ur sig en spydig kommentar: Om Du har tänkt komma fram till gården idag, får du allt sätta fart på din djävla kuse!!

Han hade en stor mjölkflaska dinglande på styret.   Den andre drog sin keps ner över högerörat som ett samtycke att kommentaren var korrekt.  Bägge försvann med sina förargliga ryggar i landsvägsdammet. 

     Jag satt och tuggade på deras uppmaning i ett par minuter.  Nåväl, jag stramade till tömmarna en aning.  Jag hade sett en amerikansk film för ett halvår sedan.  En cowboy vrålade nånting som lät som YEAHHHOOO LET´S GOOO, STUPID!!!.  Inte behövde en” Hamne-pojk” vara sämre. Vi hade just kommit till krönet på ”Kullebacken”. Nu bar den utför när jag stämde upp ett liknande VRÅL YEAAAHHHH !   Jag hann inte ens att ropa: Att det var bara på skoj!! 

Samtidigt som Tor ryckte till, föll höger ”Sälpinne” av.   Pinnen som håller hela skakeln uppe).  Därmed fick hästen en stjärnsmäll mitt i ändan.  Tor vände sig om. Jag hann uppfatta ett jättegnägg. Frambenen upp i luften, med vilt stirrande ögon säjandes: Jassåå: Det var springande ni ville ha era sabla marodörer!!

Jag kastade mig ner på kärrbotten.                                                                    

Inge och Tage på cyklarna hann bara uppfatta ett par hovar strax bakom dem. Nu flydde de för livet upp till höger mot en liten kullrig väg till Skree bondgård. Så gjorde även häst med sin kusk som trodde att hans stund på jorden var kommen. Än var jag nere på kärrbotten, än var jag uppe i luften!  Bang, där flög en av killarna iväg.  Jag hann uppfatta att det var han med mjölkflaskan.  Han flög upp i en potatisåker. Tage på ”Thamshuset” åkte ner i ett dike .

Nu hade hästen börjat sparka med bakbenen, Där gick framsidan på kärran, Plötsligt började han hoppa Hann blev helt enkelt hängande med bakbenen utanför skaklarna på dyngkärran.

Så småningom kom ”de två” som tyckte att jag körde för sakta stapplande. Inge med jord, grus och potatisblast hängande överallt och en tillplattad mjölkflaska utan handtag. Marodör nr.2. var nog den som hade tagit mest skada (förutom jag själv) - han hade som framgick av föregående beskrivning ramlat ner i ett dike. Och var vid första påseende inte så olik de största galtarna som vältrade sig i snusket upp i deras ”gåle” (Bohus- ländska) eller stia.

Jag själv? Jag kan ju knappast säga att jag själv såg ut som någon representant för Pierre Cardin eller Hennes o Mauritz.   Nersmord som jag var.  Brädan som jag från början hade lagt tvärs över sidornas väggar flög all världens väg redan i början på den ödesdigra kullebacken.  Tömmarna flög ur händerna när bamsingen Tor gjorde första rycket.  Då var det bara att klamra sig fast

Som det framgick av storyn stannade ekipaget mot en större sten som låg på grusvägen. Det var en mörbultad kusk som klättrade ned inte så långt från de sista resterna från en sönderslagen dyngkärra.

Min moder behövde inte några ytterligare lass till sin trädgård...

 

                                           

Första kärleken: NN från Munkedal

Konfirmationslärare var kyrkoherde Norborg, en sträng, åldrig präst som tillhörde det gamla skrået som gummor och gubbar neg och bockade för.  Vi fick absolut inte snegla på våra kvinnliga kollegor.  Dessa såg vi endast på söndagarna, då de satt mitt emot oss, framme vid altarringen i kyrkan.

Plötsligt, för att citera kung Carl-Gustav när han första gången såg Silvia, sade det ”klick”.  Jag hade spanat in den sötaste av flickorna.  Jag tog reda på att hon hette NN.  En liten skönhet från övre Munkedal, Lycke.

Kontakten var besvärlig men ordnades av en läskompis; den första dejten var på gång.  Jag hade en fin läromästare i närheten som jag kunde fråga, hur jag skulle förfara.  Det var min syster Clarys kille, Ponne, som hon blev uppvaktad av tre gånger i veckan.

– Man måste ha med sig mycket choklad, förklarade Ponne.

Problemet var att jag saknade pengar.  Jag fick låna en krona av läromästaren.  Det blev femöres kola och tioöres äggtoddy för hela slanten.  Jag borstade av kepsen och så bar det iväg.  Största hindret var inte moralkakorna från prästen.  nej det var brorsan, som undrade vart jag var på väg och vad jag hade i kikaren.

Ingen väg var för lång för den kärlekskranke, trots att det var en mil att gå.  Eftersom kyrkoherden hade sina rapportörer ute, måste jag smyga. Det började bli oroväckande mycket folk ute på landsvägen, så jag föredrog att vika av på en avtagsväg.

– Här kan prästens anhang försöka att hitta mig, tänkte jag.

Plötsligt stod en militärvakt framför mig,

– Och vart skall du någonstans, frågade vakten bryskt.

– Jag skall hem, drog jag till med. – Och vad heter du då?

– Melker, sa jag troskyldigt.

Så hette en av mina kompisar, som bodde i samma trakt som fröken NN.

– Jaha, vad heter pappa, fortsatte den frågvise soldaten.

Där blev jag överrumplad och svarade stammande:

– Ja, det vet jag faktiskt inte.

Han skakade deltagande på huvudet och jag fick passera.  Förmodligen såg jag nog inte heller ut som en tysk spion. Klädseln var golfbyxor och keps…!

Vägen till första träffen var lång och krokig.  När jag äntligen kom fram, fanns det två rivaler som var ute i samma ärende.  De kammade noll och fick slokörade lomma iväg. Jag blev inbjuden i köket.  Vi stängde köksdörren.  Mamman hade bakat bullar och småkakor.

Jag kom hem så småningom; det var lång väg tillbaka.  Nu var det bäst att åter igen smyga.  Jag öppnade dörren hur tyst som helst, trodde jag.  Ett par centimeter, och jag skulle strax vara i säng.  Då kom braket.                                        Brorsan hade laddat upp med kastruller och tomma brödburkar på insidan av köksdörren.  Jag fick en mindre chock och världens utskällning.

När jag sedan mötte läromästaren Ponne, undrade han hur det hela hade avlöpt.  Hade jag pussat henne? Och hur då?  Han fick mig att demonstrera en liten oskyldig barnpuss.  Då gav han mig en blöt kyss mitt på truten och tillade:

– Så pussar en riktig karl.

Lektionen var inte bortkastad. Nästa gång jag träffade NN, trodde hon nästan att hon hade träffat Humphrey Bogart.

Text: Karl-Gösta Myrbäck