Ett hundraårsminne 88-1
I år är det en minnesdag för hembygden, det år jämt 100 år sedan IllosOfen
Pontus Wikner, lämnade det jordiska. Wikner föddes i ett fattigt hem, På
Kikerud i Valbo-Ryr och kom till Kaserna i Foss, tillsammans med sina för-
äldrar och syskon.
Bostaden på Kaserna beskrives vara otät och kall. Gossen Pontus ådrog sig
från späd ålder en sjukdom, som gjorde att Wikners liv blev kort, han dog i
Kristiania 1888, endast 51 år gammal.
På Kaserna restes 1912 en minnessten i bohusgranit, som för alltid skall
minna om Wikners gärning under framtiden. Monumentet år ett gediget
stenblock och som föranledde en förstärkning av den gamla bron vid Vass-
botten, så att transporten kunde äga rum.
Wikner kom tidigt i lara. Som 12-åring sändes han till Göteborg fOr att
komma in på Göteborgs läroverk. Vissa svårigheter förekom nlr WOO*
reste till lärdomsstaden. Herman Julius Nordberg som var en pcneklit
vän till den Wiknerska familjen — hade bekostat båtresan till Ciöteborg,a1
därvid skepparen lovat att ombesörja färden, så att Wikner kom lilt rätt
adress i staden. Emellertid lämnades Wikner på kajen vind för våg deb der
blev mycket svårt for Pontus att hitta ran, men så småningom rattadsri ant
till, så att Pontus kom till uppgiven plats — hos en familj Cederblad
iQöte-
borg.
Wikner gjorde framgångar under skolåren. Han tog studenten i Uppsala --
en stad som Wikner gillade — vid 19 års alder, och där han efierhsuid sökte
en professur, men på grund av sjukdom ej kunde fullfölja. I Uppsala Mew
Wikner allvarligt kär i en flicka — Maria Arrhenius — men bekantskapen
upphörde i och med att Maria dog vid 22 års ålder.
Ar 1871 ingår Wikner äktenskap med Ida Weinberg från Goteborg. Hon
var född 1834 och dog 1909. Båda ligger begravna på Uppsala gamla kyrko-
gård.
Om Pontus Wikners föräldrar — Peter och Sara — beskriver Pontus. sär-
skilt sin moder, som en vek och kärleksfull natur, fadern däremot vat mera
fordrande, karaktärsfast och rättrådig.
Wikner hade från barnaåren en stark, impulsiv läggning at religionen, en
lära som framdeles drogs at patism, en tro av Boström, en svensk tänkare.
Wikner kunde prästvigas och en av hans predikningar skedde i Svarteborgs
kyrka, en söndag i juli 1855.
Wikner trivdes utomordentligt vål i munkedalsbygden. Trakten kring
Kaserna utgör ju också ett vackert inslag i en landskapskultur, nära Wikners
födelsesocken Kikerud i Valbo-Ryr, Dalsland. Oftast sökte sig Wikner till-
baka till barndomstrakterna vid sockengränserna, Dal-Bohuslän. Sitt sista
besök vid Kikerud, ägde rum 1887, då Wikner ristade in sitt namn på en
trappsten.
Stora ändringar har ägt rum under tidernas lopp, men Wikners barndoms-
trakt är sig ganska likt. Den gamla stugan står kvar, även den gamla asken
står kvar utanför stugknuten, fast sönderblåst efter en storm 1933. 1 det trä-
det klättrade ofta Wikner upp och höll sina predikningar. Han byggde små
kyrkor runt om i terrängen, där han nämner "här höll jag ju min gudstjänst
vid furuskogens sus, och solen på mitt altar — got en flod av ljus".
Wikner hade en stark gudstro och en allvarlig läggning. Oaktat det allvarliga lynnet kunde ändå spåras en gnista av humor i hans tal. Wikner vistades till stor del av sin levnad i Värmland. Han blev tillfrågad vad han tyckte om flickorna i Värmland! "Ett förskräckligt släkte", svarade Wikner, "som aldrig låter en vara ifred". "För att jag bleve kär i en värmländska, måste jag minst fem minuter se henne i ögonen, och så länge står hon inte stilla", svarade Wikner.
Bild: IDA WEINBERG
gift med Pontus Wikner
f 1834, d. 1909?