Ett hundraårsminne 88-1
I år är det en minnesdag för hembygden, det år jämt 100 år sedan filosofen Pontus Wikner, lämnade det jordiska. Wikner föddes i ett fattigt hem, På Kikerud i Valbo-Ryr och kom till Kaserna i Foss, tillsammans med sina föräldrar och syskon.
Bostaden på Kaserna beskrives vara otät och kall. Gossen Pontus ådrog sig från späd ålder en sjukdom, som gjorde att Wikners liv blev kort, han dog i Kristiania 1888, endast 51 år gammal.
På Kaserna restes 1912 en minnessten i bohusgranit, som för alltid skall minna om Wikners gärning under framtiden. Monumentet år ett gediget stenblock och som föranledde en förstärkning av den gamla bron vid Vassbotten, så att transporten kunde äga rum. Wikner kom tidigt i lära. Som 12-åring sändes han till Göteborg för att komma in på Göteborgs läroverk. Vissa svårigheter förekom när Wikner reste till lärdomsstaden. Herman Julius Nordberg som var en personlig vän till den Wiknerska familjen — hade bekostat båtresan till Göteborg, och därvid skepparen lovat att ombesörja färden, så att Wikner kom till rätt adress i staden. Emellertid lämnades Wikner på kajen vind för våg och det blev mycket svårt för Pontus att hitta rätt, men så småningom rättades allt till, så att Pontus kom till uppgiven plats — hos en familj Cederblad i Göteborg.
Wikner gjorde framgångar under skolåren. Han tog studenten i Uppsala - en stad som Wikner gillade — vid 19 års ålder, och där han efterhand sökte en professur, men på grund av sjukdom ej kunde fullfölja. I Uppsala blev Wikner allvarligt kär i en flicka — Maria Arrhenius — men bekantskapen upphörde i och med att Maria dog vid 22 års ålder.
Ar 1871 ingår Wikner äktenskap med Ida Weinberg från Göteborg. Hon var född 1834 och dog 1909. Båda ligger begravna på Uppsala gamla kyrkogård.
Om Pontus Wikners föräldrar — Peter och Sara — beskriver Pontus. särskilt sin moder, som en vek och kärleksfull natur, fadern däremot var mera fordrande, karaktärsfast och rättrådig.
Wikner hade från barnaåren en stark, impulsiv läggning at religionen, en lära som framdeles drogs at patism, en tro av Boström, en svensk tänkare. Wikner kunde prästvigas och en av hans predikningar skedde i Svarteborgs kyrka, en söndag i juli 1855.
Wikner trivdes utomordentligt väl i munkedalsbygden. Trakten kring Kaserna utgör ju också ett vackert inslag i en landskapskultur, nära Wikners födelsesocken Kikerud i Valbo-Ryr, Dalsland. Oftast sökte sig Wikner tillbaka till barndomstrakterna vid sockengränserna, Dal-Bohuslän. Sitt sista besök vid Kikerud, ägde rum 1887, då Wikner ristade in sitt namn på en trappsten.
Stora ändringar har ägt rum under tidernas lopp, men Wikners barndomstrakt är sig ganska likt. Den gamla stugan står kvar, även den gamla asken står kvar utanför stugknuten, fast sönderblåst efter en storm 1933. I det trädet klättrade ofta Wikner upp och höll sina predikningar. Han byggde små kyrkor runt om i terrängen, där han nämner "här höll jag ju min gudstjänst vid furuskogens sus, och solen på mitt altar — got en flod av ljus".
Wikner hade en stark gudstro och en allvarlig läggning. Oaktat det allvarliga lynnet kunde ändå spåras en gnista av humor i hans tal. Wikner vistades till stor del av sin levnad i Värmland. Han blev tillfrågad vad han tyckte om flickorna i Värmland! "Ett förskräckligt släkte", svarade Wikner, "som aldrig låter en vara ifred". "För att jag bleve kär i en värmländska, måste jag minst fem minuter se henne i ögonen, och så länge står hon inte stilla", svarade Wikner.