Kyrkskolan - mitt barndomshem 93-1

Kyrkskolan - mitt barndomshem

Gunnar Karlsson 1932

För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna  och stenstolparna vid "Kyrkskolan". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott bar i skolhuset under mina första år. Och  då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med  min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.

  Nog  var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har jag långt bort i mitt minne en liten förnimmelse av händelsen. Alltså stod jag där med min väska i den ena  handen  och lär ha sage "Resa Tömsta" och pekade   med den andra handen  åt något håll.

   Mina första år i världen hade jag min fars elever runt omkring mig Det var säkert spännande, främst for eleverna i skolan. Det var ju så på den tiden, att skoleleverna hade  ett annat socialt liv i förhållande till "magistern". Det var ofta som  min mor också ställde upp med  saft och bulle i gröngräset nedanför skolhuset. Lika spännande  kan det vara än. Inte för så länge  sedan kom en äldre dam fram till mej och frågade, om jag möjligtvis kunde vara "magister" Karlssons äldste son Gunnar.  Hon berättade då vem hon var och att  hon passat mej som  liten. Jag föddes 1931, så att fars gamla elever från Kyrkskolan, börjar bli till åren nu. Hon berättade, att jag hade långt ljust hår och med mycket  lockar.

  Grindarna — vid dem stod, vill jag minnas, ett stort träd vid vägen mot prästgården.  Alldeles intill den ena grindstolpen. Kastanjeträd vill jag minnas att det var Det var stort och långa grenar och rikligt med blommor hängde    sommartid över mig.

  Det började rulla en och annan  bil på väg mot Torreby och  "Foss-kroken". Det var ju bönderna  annars, med   sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafiken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som hade  hästar. Då kom de järnringar, som än idag finns kvar i kyrkogårdsmuren väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda bönderna hade fina kärror  och trillor. Vintertid kom de med tjusiga slädar med olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.

Visst kommer jag ihåg den bistre "klockaren", som då och då 'tog sig till samhället eller skulle till kyrkan med häst och  kärra. Jag var lite rädd för "klockarn". Han var lite ilsk ibland och jag tror att hästen också var ilsk. Mest rädd var jag, när han gick förbi.

  Som läsaren kanske har förstått, så var min far lärare i Kyrkskolan i Foss. Det innebar  att vi även bodde i samma  hus, som skolsalen var inrymd. Så var det på  den tiden. Min mor tyckte inte så bra om, att vi bodde så nära en kyrkogård. Hon trodde  nog ibland, att allt som var förknippat med död och gravar skulle påverka även en  liten gosse. jag .tror inte, hon tyckte så bra om det själv. Det var ju inte alltid glädjens hus precis.

Det var en del annat, som inte var glädje. Det var alla råttor och möss, som fanns i skolhuset. Naturligtvis tassade dessa små pälsklädda djur omkring lite varstans. Det berättades för mej, hur de vaknade  av mössens  framfart i min säng  och på mitt ansikte. Det var 'kanske inte så bra. Min far fick arbeta hårt och metodiskt för att skapa bot mot  invasionen av mössen.  Gips inhandlades och han krossade glas,  blandade detta. Han kröp sedan  omkring i husets alla vrår och fyllde alla skrymslen, där de kunde tänkas ta sig in. Det lyckades till sist något så när, sades det.

1935-1936 flyttade vi från skolhuset till ett nybyggt hus. Huset var det första Boro-huset i halvfabrikat, som byggts i Munkedal. Det kom på järnväg och virket kördes  med häst och vagn från järnvägen till byggplatsen. Det är mycket som förändrats  under dessa c:a 58 år. Enligt anteckningar så kostade det här huset totalt 12 348:—. Bland annat grävdes grunden för hand av två karlar med hjälp av häst och kärra. Jag tror att kärran kunde lasta 1 kbm.

   Mycket av det jag nu skriver om,  har naturligtvis berättats för mej. Det är dessa berättelser plus albums fotografier och egna minnen,  som blandats till minne  av en händelserik och lycklig barndom.

  Lärarbostaden var nog ganska  mysig och   ombonad.  Kanske berodde det  på att far tillverkade alla möblerna själv. Jag vet, att en hel del av möblerna hade de måtten,  så att de passade precis i de rum de var aysedda för. Det var riktiga möbler   av riktigt virke. Gira, zinka, limma — allt var välgjort. Jag kan än idag inte riktigt begripa var och hur han  kunde  få ihop allt detta med så enkla medel.  Verktyg som  fanns  var; stämjärn, hyvel, rubank, hammare, strykmått, vinkelhake  och en  enkel hyvelbänk, limtvingar och kniv. Far var utbildad finmöbelsnickare.

Under tiden i skolhuset lär följande lilla episod ha hänt. Jag satt i sanden på skolgården  framför verandan och grävde  en  grop i sanden. Jag hade plockat maskrosor  och låtsades prata i telefon. "Vem skall dödas idag?" Det berodde naturligtvis på, att jag hört kyrkvaktmästare Alfredsson tala om någon,  som skulle begravas. Jag var mycket inne  hos paret Alfredsson. "Tant Alfredsson" var mycket  snäll och hon hade  en katt som hette Sulle.  Den var mycket  gammal.

  Åren gick och nu  bodde vi ju i ett nytt hus. Vid sju års ålder började jag skoIan. Och just i den skolan, vilken vi bodde  i förut. Där gjorde jag och mina klasskamrater våra två första skolår. Vår "fröken" hette Klara Nyqvist. Hon var snäll och en  bra lärare och hon kunde säga ifrån, men det  var mycket sällan hon   behövde "ta' i". Min "bokstavslåda" har jag kvar än idag.

   Jag gick den kortaste vägen till skolan. Stigen jag använde, var förbi den gamla  Korskällan: Det var brunnen med  plåttaket, som höll hela stationsområdet med  vatten på  den tiden. Det var en liten vacker dal med  nyponbuskar, vildaplar, en liten bäck och alträd (Korskälledalen). Det  var ju inte många hundra meter  upp till kyrkogården och  skolhuset, men vi hade blivit uppmanade  av fröken och våra föräldrar, att gå så tyst som möjligt över kyrkogården.

Vi skulle visa vördnad for de döda. Onekligen  var det lite kusligt, att gå där ibland.

  I det lilla omklädningsrummet, precis intill skolsalen, fanns väggfasta bänkar och en liten koppartank  hängde på  väggen. Den skulle innehålla färskt dricksvatten Vattnet  hämtades vid brunnen med pump  bakom skolhuset. En liten kran  på tanken och vattnet rann i en  tunn  stråle ned i en emaljerad mugg. Några  krokar i väggen att hänga kläderna på. En kamin som  eldades  med ved under kalla vintermånader.  I det här rummet hängde vi kläderna, åt de  medhavda   smörgåsarna och den  unkna  mjölken vi hade med oss hemifrån.  Någon kyl hade vi inte hört talas om. Ibland fanns det loppor också med  till skolan. Det var inte trevligt. Många gånger måste far lägga ett lakan på golvet och mej på detta, för att kunna plocka bort lopporna.

   Minnena från själva kyrkobesöken  är diffusa. I sjuårsåldern har jag några minnen. Prästen eller  kyrkoherden var en stor man. Jag kommer   ihåg att han alltid var klädd i svart "Gubbarna" som satt i kyrkbänkarna och  åt bröstkarameller och  så småningom   somnade där. Det där lär jag ha undrat över, varför de satt i kyrkan och sov. Det fick knappast vi barn göra. Nog var det lite knepigt med  vuxenvärlden även på den tiden.

Jag fick ju växa upp  i en trygg familj de där åren. Det var många av  mina skolkamrater, som inte hade det så bra, som jag. Många barn fick efter många om  och men  ett par skor eller kängor och  kläder av  "Fattigvårdsnämnden", som det hette då. Ofta gick det inte så värst rättvist till.

Ytterligare en liten händelse. "Fröken" försökte med lite gymnastik, när bänkarna flyttades åt sidan. Vi hoppade och viftade lite med armar och ben och vi kastade en boll till varandra. Efter dessa övningar skulle vi åka buss till Kungliga I 17:s regemente i Uddevalla. Jag blev sjuk i öroninflammation och  var således inte med. Klassen åkte och fick av fröken en 2-öres kola för de hade varit så duktiga. I 17 bjöd på en slät bulle och varm choklad. Många hade inte tidigare åkt buss.

Så kunde det gå till på 1930-talet.

             Hå.Ge. Karlsson