Kyrkskolan - mitt barndomshem 93-1
Kyrkskolan - mitt barndomshem
För några år sedan, troligen 1982 eller 1983, när jag besökte vår familjegrav på Foss kyrkogård, upptäckte jag au några personer höll på att taga bort järngrindarna och stenstolparna vid "Kyrkskolan". Spontant gick jag bort till dem och frågade: "Ni slänger väl inte bort mina grindar?" De tittade naturligtvis frågande på mej. Då berättade jag att jag hade bott bar i skolhuset under mina första år. Och då förstod de frågan. "jaa, grindarna skall förvaras någonstans", svarade de mej. Dessa grindar, som för mej varit förknippat med min barndom, fanns inte längre på plats! Jag kände sorg.
Nog var det väl en slump eller kanske var det så, att jag skulle vara med, när de togs bort. Visst, det var ju 50 år sedan, jag stod där vid grindarna med min lilla resväska I handen. Det är en ganska lång tid egentligen. Jag stod på gården innanför grindarna, har mina föräldrar berättat och just om den där väskan. Jag hade fått väskan av mormor och morfar. Det finns ett fotografi, som handlar om detta. Och kanske har jag långt bort i mitt minne en liten förnimmelse av händelsen. Alltså stod jag där med min väska i den ena handen och lär ha sage "Resa Tömsta" och pekade med den andra handen åt något håll.
Mina första år i världen hade jag min fars elever runt omkring mig Det var säkert spännande, främst for eleverna i skolan. Det var ju så på den tiden, att skoleleverna hade ett annat socialt liv i förhållande till "magistern". Det var ofta som min mor också ställde upp med saft och bulle i gröngräset nedanför skolhuset. Lika spännande kan det vara än. Inte för så länge sedan kom en äldre dam fram till mej och frågade, om jag möjligtvis kunde vara "magister" Karlssons äldste son Gunnar. Hon berättade då vem hon var och att hon passat mej som liten. Jag föddes 1931, så att fars gamla elever från Kyrkskolan, börjar bli till åren nu. Hon berättade, att jag hade långt ljust hår och med mycket lockar.
Grindarna — vid dem stod, vill jag minnas, ett stort träd vid vägen mot prästgården. Alldeles intill den ena grindstolpen. Kastanjeträd vill jag minnas att det var Det var stort och långa grenar och rikligt med blommor hängde sommartid över mig.
Det började rulla en och annan bil på väg mot Torreby och "Foss-kroken". Det var ju bönderna annars, med sina hästskjutsar, som dominerade vägtrafiken. När det var gudstjänst eller begravningar, bröllop i kyrkan, kom de som hade hästar. Då kom de järnringar, som än idag finns kvar i kyrkogårdsmuren väl till pass. Där stod ekipagen med seldon och/eller grimma. De välbeställda bönderna hade fina kärror och trillor. Vintertid kom de med tjusiga slädar med olika utstyrsel. De lite mindre välbeställda bönderna hade lite enklare ekipage.
Visst kommer jag ihåg den bistre "klockaren", som då och då 'tog sig till samhället eller skulle till kyrkan med häst och kärra. Jag var lite rädd för "klockarn". Han var lite ilsk ibland och jag tror att hästen också var ilsk. Mest rädd var jag, när han gick förbi.
Som läsaren kanske har förstått, så var min far lärare i Kyrkskolan i Foss. Det innebar att vi även bodde i samma hus, som skolsalen var inrymd. Så var det på den tiden. Min mor tyckte inte så bra om, att vi bodde så nära en kyrkogård. Hon trodde nog ibland, att allt som var förknippat med död och gravar skulle påverka även en liten gosse. jag .tror inte, hon tyckte så bra om det själv. Det var ju inte alltid glädjens hus precis.
Det var en del annat, som inte var glädje. Det var alla råttor och möss, som fanns i skolhuset. Naturligtvis tassade dessa små pälsklädda djur omkring lite varstans. Det berättades för mej, hur de vaknade av mössens framfart i min säng och på mitt ansikte. Det var 'kanske inte så bra. Min far fick arbeta hårt och metodiskt för att skapa bot mot invasionen av mössen. Gips inhandlades och han krossade glas, blandade detta. Han kröp sedan omkring i husets alla vrår och fyllde alla skrymslen, där de kunde tänkas ta sig in. Det lyckades till sist något så när, sades det.
1935-1936 flyttade vi från skolhuset till ett nybyggt hus. Huset var det första Boro-huset i halvfabrikat, som byggts i Munkedal. Det kom på järnväg och virket kördes med häst och vagn från järnvägen till byggplatsen. Det är mycket som förändrats under dessa c:a 58 år. Enligt anteckningar så kostade det här huset totalt 12 348:—. Bland annat grävdes grunden för hand av två karlar med hjälp av häst och kärra. Jag tror att kärran kunde lasta 1 kbm.
Mycket av det jag nu skriver om, har naturligtvis berättats för mej. Det är dessa berättelser plus albums fotografier och egna minnen, som blandats till minne av en händelserik och lycklig barndom.
Lärarbostaden var nog ganska mysig och ombonad. Kanske berodde det på att far tillverkade alla möblerna själv. Jag vet, att en hel del av möblerna hade de måtten, så att de passade precis i de rum de var aysedda för. Det var riktiga möbler av riktigt virke. Gira, zinka, limma — allt var välgjort. Jag kan än idag inte riktigt begripa var och hur han kunde få ihop allt detta med så enkla medel. Verktyg som fanns var; stämjärn, hyvel, rubank, hammare, strykmått, vinkelhake och en enkel hyvelbänk, limtvingar och kniv. Far var utbildad finmöbelsnickare.
Under tiden i skolhuset lär följande lilla episod ha hänt. Jag satt i sanden på skolgården framför verandan och grävde en grop i sanden. Jag hade plockat maskrosor och låtsades prata i telefon. "Vem skall dödas idag?" Det berodde naturligtvis på, att jag hört kyrkvaktmästare Alfredsson tala om någon, som skulle begravas. Jag var mycket inne hos paret Alfredsson. "Tant Alfredsson" var mycket snäll och hon hade en katt som hette Sulle. Den var mycket gammal.
Åren gick och nu bodde vi ju i ett nytt hus. Vid sju års ålder började jag skoIan. Och just i den skolan, vilken vi bodde i förut. Där gjorde jag och mina klasskamrater våra två första skolår. Vår "fröken" hette Klara Nyqvist. Hon var snäll och en bra lärare och hon kunde säga ifrån, men det var mycket sällan hon behövde "ta' i". Min "bokstavslåda" har jag kvar än idag.
Jag gick den kortaste vägen till skolan. Stigen jag använde, var förbi den gamla Korskällan: Det var brunnen med plåttaket, som höll hela stationsområdet med vatten på den tiden. Det var en liten vacker dal med nyponbuskar, vildaplar, en liten bäck och alträd (Korskälledalen). Det var ju inte många hundra meter upp till kyrkogården och skolhuset, men vi hade blivit uppmanade av fröken och våra föräldrar, att gå så tyst som möjligt över kyrkogården.
Vi skulle visa vördnad for de döda. Onekligen var det lite kusligt, att gå där ibland.
I det lilla omklädningsrummet, precis intill skolsalen, fanns väggfasta bänkar och en liten koppartank hängde på väggen. Den skulle innehålla färskt dricksvatten Vattnet hämtades vid brunnen med pump bakom skolhuset. En liten kran på tanken och vattnet rann i en tunn stråle ned i en emaljerad mugg. Några krokar i väggen att hänga kläderna på. En kamin som eldades med ved under kalla vintermånader. I det här rummet hängde vi kläderna, åt de medhavda smörgåsarna och den unkna mjölken vi hade med oss hemifrån. Någon kyl hade vi inte hört talas om. Ibland fanns det loppor också med till skolan. Det var inte trevligt. Många gånger måste far lägga ett lakan på golvet och mej på detta, för att kunna plocka bort lopporna.
Minnena från själva kyrkobesöken är diffusa. I sjuårsåldern har jag några minnen. Prästen eller kyrkoherden var en stor man. Jag kommer ihåg att han alltid var klädd i svart "Gubbarna" som satt i kyrkbänkarna och åt bröstkarameller och så småningom somnade där. Det där lär jag ha undrat över, varför de satt i kyrkan och sov. Det fick knappast vi barn göra. Nog var det lite knepigt med vuxenvärlden även på den tiden.
Jag fick ju växa upp i en trygg familj de där åren. Det var många av mina skolkamrater, som inte hade det så bra, som jag. Många barn fick efter många om och men ett par skor eller kängor och kläder av "Fattigvårdsnämnden", som det hette då. Ofta gick det inte så värst rättvist till.
Ytterligare en liten händelse. "Fröken" försökte med lite gymnastik, när bänkarna flyttades åt sidan. Vi hoppade och viftade lite med armar och ben och vi kastade en boll till varandra. Efter dessa övningar skulle vi åka buss till Kungliga I 17:s regemente i Uddevalla. Jag blev sjuk i öroninflammation och var således inte med. Klassen åkte och fick av fröken en 2-öres kola för de hade varit så duktiga. I 17 bjöd på en slät bulle och varm choklad. Många hade inte tidigare åkt buss.
Så kunde det gå till på 1930-talet.
Hå.Ge. Karlsson