Folkskoleväsendets utveckling i Foss socken

Fil:Folkskoleväsendets utveckling i Foss socken.pdf

Folkskoleväsendets utveckling i Foss socken

Rättelser

Sid. 6 rad  8 uppifrån står Isaack, skall vara Isaak.
»   13 »   2 nedifrån står Lars Andersson, skall vara Lars Andreasson. 
»   15 »   2 uppifrån står rättade, skall vara räknade. 
»   21 »   2 nedifrån står även, skall vara ännu. 
»   23 »   4 uppifrån står jungfrun, skall vara jungfru. 
»   42 »  11 nedifrån står Sörenson, skall vara Sörensen. 
»   47 »   5 nedifrån står 1880, skall vara 1850. 
»   49 »  22 nedifrån står stavningslära, skall vara rättstavningslära. 
»   54 »   2 nedifrån står h. t. 1892, skall vara v. t. 1893. 
»   56 »  17 uppifrån står v. t. 1870, skall vara h. t. 1870. 
»   58 »  16 nedifrån står h. t. 1925, skall vara v. t. 1926. 
»   59 »   8 uppifrån tillägges  (utom v. t. 1926). 
»   59 mellan rad 8 och  9 uppifrån tillägges Kerstin Lundgren v. t. 1926.                 

HISTORIK utgiven med anledning av folkskolans 100-årsjubileum år 1942 av ERLAND FORSHULT på uppdrag av Foss folkskolestyrelse

Förord.

  Vid det gemensamma sammanträdet med folkskolestyrelsen och lärarkåren i Foss skoldistrikt på våren år 1941 föreslog folkskolestyrelsens ordförande, riksdagsman Gustaf Karlsson, att en historik över skolväsendet i Foss skulle utgivas med anledning av den obligatoriska folkskolans hundraåriga tillvaro år 1942. Sedermera fick undertecknad i uppdrag att söka utarbeta denna  historik. 
  Ur protokoll och andra tillgängliga handlingar har jag försökt att få fram den huvudsakliga utvecklingen av skolväsendet i Foss under det gångna skolseklet. Av den svenska folkskolans allmänna utveckling har endast medtagits det som varit nödvändigt för att sätta vår skola i samband med folkskolan i övrigt. 
   Jag är fullt medveten om att brister i olika avseenden vidlåda denna lilla historik och är därför tacksam för rättelser och för sådana upplysningar som kunna komplettera densamma. 
   Till alla dem som bidragit med upplysningar under skriftens utarbetande och som ställt protokoll och andra handlingar till förfogande samt utlånat fotografier, uttalar jag ett varmt tack. Ett särskilt tack riktas till folkskollärare Olof Strand, som författat avsnittet FOSS SKOLOR VID HUNDRAÅRSJUBILEET samt deltagit i korrekturläsningen. 
   Munkedal i maj 1942. Erland Forshult

Folkundervisningen före år 1842.

Den dansk-norska tiden.

Folkundervisningens utveckling  i Sverige, Danmark och Norge följde på 1500-1600-talen i stort sett samma linje. Man kan  dock märka vissa särdrag i denna  utveckling. 
Detta gäller bl. a. Bohuslän, som före är 1658 tillhörde Danmark— Norge. På denna tid förekom endast katekesundervisning. I Danmark hade man redan under reformationstiden börjat använda klockaren som biträde åt prästen vid barnundervisningen, och i Danmarks kyrkoordning av år 1537 funnos också föreskrifter om hans skyldigheter i detta hänseende. Denna kyrkoordning gällde även i Norge, som först år 1607 fick en egen kyrkolag. Den svenska kyrkoordningen av år 1571 innehåller inga motsvarande bestämmelser om barnundervisningen.
   Enligt den norska kyrkoordningen, som ju även gällde Bohuslän, vore klockarna skyldiga att en dag i veckan undervisa ungdomen i katekesen. En klockare, som inte själv kunde katekesen, måste avgå från klockartjänsten. I Norge var det på grund av den mycket låga lönen ofta svårt att få tjänsterna besatta med dugliga innehavare. I många församlingar i Bohuslän funnos därför tidvis inga klockare. 
   Den norske biskopen över Oslo och Hamar, Nils Glostrup, gjorde under åren 1620-1635 flera visitationsresor i Bohuslän. För varje besökt församling skrev han ned  några ord på latin om resultatet av katekesförhöret med ungdomen: År 1620 besökte han bl. a. Foss och Krokstad. Hans betyg åt dessa församlingar är inte särdeles smickrande. Ty där fann han ungdomen mycket okunnig, och församlingarnas präster fingo allvarliga förmaningar att visa större nit. I de övriga socknar, som han då besökte, kunde de unga i allmänhet de fem huvudstyckena i Luthers lilla katekes utantill. Då Glostrup är 1635 gjorde sin sista visitationsresa i Bohuslän kunde ungdomen på de flesta ställen även Luthers förklaring till de fem  huvudstyckena.

Tiden 1658-1800.

  Den kyrkliga försvenskningen av Bohuslän, som vidtog efter dess införlivning med Sverige år 1658, genomfördes med kraft trots allmogens motstånd. Foss pastorat inom Vikornas kontrakt tillhörde vid denna tid Karlstads stift. Barnen undervisades i svenska språket, genom att klockaren lärde dem den svenska katekesen vid s.k. läsemöten, till vilka barn frän sex till tolv eller fjorton är vore skyldiga  att infinna sig. Varje socken var indelad 1 ett visst antal rotar: Prästen kungjorde vid gudstjänsterna vilken eller vilka rotar, som under veckan skulle förhöras av klockaren. På söndagarna måste barnen infinna sig i kyrkan, och de placerades då framme i koret. Efter predikan kontrollerade prästen, vad de lärt sig på »läsemötena». 
  Genom 1686 års kyrkolag påbjöds, att prästerna skulle »med all flit driva därpå, att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med  egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller». I vilken utsträckning klockarna skulle vara skyldiga att sköta denna undervisning var emellertid oklart. Deras avlöningsförmåner voro mycket skiftande i olika delar av landet. I Bohuslän voro klockarna i fråga om boställsjord sämre ställda än i det övriga Sverige. De måste själva söka sig boställen bäst de kunde, och komnmo därför ofta att bo långt frän kyrkorna. Detta bidrog inte till att öka deras intresse för skolundervisningen, och prästernas intresse för denna var ofta minimalt. 
Allt bidrog till att det i de flesta församlingar på Bohusläns landsbygd inte fanns någon barnundervisning alls. Klockarna i Foss  hade emellertid bättre ställt än sina kolleger i de flesta pastorat i Bohuslän. 
De bebodde och brukade klockarebolet mtl Säleby. En av de tidigast kända klockarna i Foss hette Christian, och han levde i slutet av 1500-talet. Sedermera kom klockartjänsten att anses som ärftlig inom en och samma släkt. De två sista klockarna ur denna släkt voro Knut Nilsson och Hans Knutsson. Sedan den sistnämnde avlidit på 1240-talet utan att efterlämna någon vuxen son, tillsattes år 1847 en fullt kompetent klockare, Johan Petersson, som också övertog klockarebostället.

Den första läraren i Foss.

Utom den undervisning, som klockarna nödtorftigt meddelade ungdomen, fanns säkerligen ingen barnundervisning i Foss under gångna  tider. I de bevarade sockenstämmoprotokollen frän 1600-1700-talen finns i varje fall ingenting, som tyder på en sådan undervisning.  På sockenstämman den 4 augusti 1799 inlämnades emellertid »en Skrift av Herr Studiosus Ahlberg, i hvilken Han anhöll om Sexton Skillingar på Hvarje helt hemman i Foss socken till beqvämlige Scholarums uprättande. Denna begäran beviljades också. Vid samma  sockenstämma var den nyutnämnde kyrkoherden Magnus Lönberg ordförande för första gången. Han var kyrkoherde i Foss till sin död år 1830. Hela tiden visade han ett varmt intresse för folkundervisningen men fick tyvärr inte se sina ansträngningar krönas med  någon större  framgång. 
I oktober år 1802 fick »fattiga Mannen Ahlberg» tillåtelse att »gå ikring på Gårdarne i Pastoratet i höstas till wintern i synnerhet i Foss sokn, där så behöfwdes at efter öfwerenskomelse få börja, med at lära unga barn läsa i och utan bok, samt skrifwa, de som åstunda». Säkerligen var »Herr Studiosus Ahlberg» och »fattiga Mannen Ahlberg» samma person. Tydligen har han haft någon slags högre skolbildning, men hans ekonomi var, som man kan förstå, inte lysande. 
Han var alltså Foss församlings förste kände skolmästare. Hur han skötte sin undervisning, och hur länge han höll på  med den,  framgår inte av några protokoll, men det är tydligt, att hans arbete inte kunde vara tillräckligt. År 1805 bestämdes också på förslag av prosten Lönberg, att pastoratets ungdom »nödwändigt må skickas till Soknarnas skickelige Klockare, at lära läsa i bok, och den lilla Catechesen». För detta arbete skulle klockarna få särskild ersättning utom av de allra fattigaste. Den som inte kunde läsa kunde inte bli konfirmerad. 

Ett misslyckat »skolproject».

År 1814 höll Foss på att få ett gemensamt skol- och fattighus. Det var lagmannen och riddaren Werlin på Åtorp, som kom upp med  förslaget. Han inlämnade på sockenstämman den 2 januari 1814 ett noggrant utarbetat förslag för byggandet av nämnda hus. Detta skulle vara 20 alnar långt, 14 alnar brett och 5 alnar högt, d.v.s. omkring 12, 8½ och 3 m. Det skulle finnas »en stufva och kammare på hvardera ändan, samt förstufva och kök midt på. Scholtemästaren bor på den ena, samt de fattige på andra sidan om   förstufvan». Det var meningen, att byggnaden skulle uppföras på »Prästegårdens utmark vid Landsvägen vid sidan (midtemot) om Ahlbergs Torp». Tydligen var det någon plats i närheten av Pålhuset, som avsågs. Lagman Werlin hade också räknat ut, på vilket sätt huset skulle finansieras. En del av kostnaderna skulle sockenborna frivilligt tillskjuta. Resten skulle dels erhållas från de andelar i sakören (böter), som de fattiga hade rättighet att uppbära, dels uttaxeras på hemmanen. Skolmästaren skulle få lika stor lön som  klockaren. Varje »Michaeli» skulle han sålunda av varje 1/4-dels hemman erhålla »5 sätting stridt korn»'. För denna  lön skulle han lära barnen  läsa samt undervisa i katekes och biblisk historia. Onsdagar och lördagar  skulle han vara ledig för att då mot särskild betalning lära de förmögnares barn  skriva och räkna.
  Sedan lagman  Werlin redogjort för detta förslag, yttrade sig översten  och riddaren Bonde  på Torreby,  häradshövding Unger,  ägare av Saltkällan, och landssekreterare Natt och Dag på  Smedberg. Alla tre instämde med  många vackra  ord i lagman Werlins förslag. De lovade också att skänka  tegel, bräder och timmer till byggnaden samt vardera 10 rdr b:co årligen. Prosten Lönberg lovade också att skänka 10 rclr b:co till de fattigas underhåll samt årligen bidraga med säd eller något av sitt matskott. 
    »Församlingens hederwärde Ledamöter af Allmogen» yttrade sig också. En del voro mycket betänksamma, men de flesta förklarade sig nöjda med förslaget. Man beslutade därför bygga skol- och fattighuset enligt lagman Werlins »project». Herr Bergström på   Holmen fick i uppdrag att utöva tillsyn vid husets byggande, vilket uppdrogs åt åboen Isaack Jacobsson på Skulevik.
Man hade nu väntat, att Foss skulle ha fått sin första skola inom en inte alltför avlägsen framtid. Men det blev inte så. Det visade sig t.o.m. omöjligt att få någon som justerade ovannämnda sockenstämmas protokoll, trots att ingen ändring i detsamma påfordrades. 
Slutligen justerades det dock av lagman Werlin. De flesta hade väl vid närmare eftertanke funnit förslaget för dyrbart.

Nya försök att ordna barnundervisningen.

Då prosten Lönberg ånyo tog upp frågan om  barnundervisningen i socknen, beklagade han, att det tilltänkta skolhuset varit omöjligt att, uppföra. Man ansåg sig inte kunna höja uttaxeringen på hemmanen, vilken bl.a. gällde »dryga brandstodsavgifter» och arvoden åt  riksdagsmän samt inte minst kostnaderna för byggandet av stenbron över Kviströmsälven. År 1819 beslutade man emellertid att tillsätta en »stadgad, kunnig och snäll Läromästare», som skulle lära socknens barn läsa rent i bok, lära dem katekesen och bibliska historien samt även undervisa de äldre barnen skrivning och räkning. Läromästaren skulle antingen läsa med barnen i sin bostad, vilken då borde ligga mitt i socknen, eller också hålla ambulerande skola i socknens olika rotar.
   Tyvärr lyckades man inte anställa någon sådan läromästare, utan i stället förordnades socknens hjälpklockare att sköta barnundervisningen. I denna borde alla barn deltaga mot en låg avgift till klockaren. För de fattigas barn betalade församlingen.  De förmögnare fingo själva ordna sina barns undervisning, om de ville. Om denna undervisning verkligen kom i gång, framgår ej av några protokoll. 
Men då hjälpklockarens namn, Brogren, nämnes flera gånger i andra sammanhang, är det troligt, att han åtminstone en tid undervisat Foss sockens barn och ungdom. Han var också »vaccinateur» i Foss och Håby. Den ordinarie klockaren var den förut nämnde Knut Nilsson. Denne avled är 1823 och efterträddes av sonen Hans Knutsson, som »ägde försvarliga kunskaper i läsa, skrifva och räkna samt tillika förvärfvat sig kännedom i vaccinering och åderlåtning samt Choralsången». 
   Vid sockenstämman den 13 jan. 1822 meddelades, att »en beskedlig man, Torparen Olof Helgesson under Admuneröd utfäst sig att villja blifva Barnlärare för 4de 5te och 6te Rotarne i Socken, och han troddes äga egenskaper att kunna lära Barn det nödigaste i den spädare åldern». Han antogs också härtill och fick rättighet att uppbära en ersättning av 1 rdr  i månaden för varje barn. Fjärde, femte och sjätte rotarna voro området väster  om Örekilsälven. 
   Vid samma tillfälle meddelade »Torparen under Önnebacka Fredric Olsson att hos honom boende inhyses änkeman Andreas Månsson redan förlidet år och förut, börjat med Barnundervisning att lära de spädare läsa i bok och lilla Catechesen och det i 2dra och 3je Rotarne». 
Andreas Månsson uppmanades att fortsätta därmed. 
   Prosten Lönbergs arbete på att skaffa Foss en ordnad barnundervisning hade trots lovvärda försök krönts med ringa framgång. I »Götheborgs stifts Historia och Herdaminne», som utkom är 1835, meddelas, att barnundervisningen i Foss pastorat »werkställes dels genom föräldrarna sjelfwe, dels genom Församlingarnes Klockare, och af kringwandrande Skolmästare».

Foss sockens första skolinrättning.

   Prosten Lönberg efterträddes av kyrkoherden och prosten Carl Gustaf Ekman, som verkade i Foss åren 1831-1851. Kontraktsprost blev han år 1837. Han stod inte sin företrädare efter i att nitiskt arbeta för skolundervisningens ordnande. Han lyckades genomdriva inrättandet av en skolinrättning för fattiga barn, vilken bekostades av den s. k. Sjöritzka donationen.
   Änkefru A. E. Gillblad hade år 1828 testamenterat markegångsvärdet av sex tunnor råg och sex tunnor korn, som årligen skulle utgå av  hemmanet Sjöritz och dels utdelas åt Foss sockens fattiga samt dels användas till en skola för fattiga barn. I ett tillägg till testamentet medgavs, att om så ansågs behövligt, hela den donerade inkomsten kunde få användas till en skolinrättning. Änkefru Gillblad avled redan år 1829. 
   Sedan kyrkoherde Ekman installerats i sitt ämbete, tog han genast upp frågan om denna skola. Vid en sockenstämma i september år 1832 lyckades han få sockenborna att besluta anställa en skolmästare, som skulle ambulera mellan tio rotar. En månad om året skulle undervisningen pågå i varje rote. Han skulle avlönas, genom att varje lärjunge erlade en avgift av 12 sk. rgs i veckan. För de fattiga skulle betalning erläggas ur den nyssnämnda Sjöritzka donationen. Lämpliga skolrum skulle upplåtas av hemmansägarna ute i rotarna, vilka också kostnadsfritt skulle lämna skolmästaren kost och husrum.
   Vid en sockenstämma i början av är 1833 behandlades skolfrågan ånyo. Men nu kommo sockenborna med många invändningar mot de vid föregående sockenstämma fattade besluten. Särskilt var det beslutet om skollärarens underhåll, som de ville ha upphävt. De ansågo, att om de själva undervisade sina barn, och dessa därför inte behövde besöka skolan, borde de inte vara skyldiga att underhålla läraren. De ville inte heller upplåta skollokaler. Prosten  Ekman framhöll det ohållbara i denna uppfattning. Det kunde  ju gå så, att läraren finge vandra från gård till gård utan att bliva mottagen någonstans. Dessutom påpekade han, att barnen visst inte undervisades på ett tillfredsställande sätt av sina föräldrar. Årligen måste ett stort antal barn avvisas från konfirmations-undervisningen, emedan de inte ens kunde läsa innantill. Trots detta förklarade församlingen, att den på sockenstämman inte ville antaga  någon lärare, »utan att den kunde  honom antaga, som honom behöfde».
  Kyrkorådet beslutade då att själv ordna skolfrågan utan att vidare tillfråga församlingen. Nu tillsattes en skolmästare, förre studeranden Peter Skoglund, som förut sysslat med privatundervisning i socknen. Han skulle under fyra månader  under sommaren undervisa de fattigare barnen mot en lön av markegångsvärdet av tre tunnor råg och tre tunnor korn, och skulle då hålla sig med mat och bostad själv. Den lön, som Peter  Skoglund första året utkvitterade, belöpte sig till 36 rdr b:co.
  Socknen indelades i fyra undervisningsdistrikt. I vart och ett av dessa pågick skolan en månad. - Barn från Småröd,  Svinebacka, Sanden, Saltkällan, Sommartorn, Hensbacka, Kviström,  Sör Kleva,  Hede och Stale undervisades på Sanden, barn frän Önnebacka, Ödsmål, Hult, Övre Lycke, Elseröd, Nedre Lycke, Munkedal,  Möe, Skaveröd, Jermunneröd, Kaserna  och Björid på Björid, barn från Bråland  och Öbbön och hemmanen där omkring på Kamstorp, samt barnen i den s.k. Fosskroken på någon gård där. Efter  husförhörslängderna uppgjordes en noggrann förteckning över de barn, drängar och pigor, tjänstegossar och tjänsteflickor, som hade rätt att åtnjuta undervisning i denna  fattigfriskola. I varje undervisningsdistrikt blev det mellan 40 och 50 lärjungar. Vidare inköptes 15 ABC-böcker och 15 katekeser till de allra fattigaste barnen samt tabeller för innanläsningen. Foss första skola kunde så börja sin verksamhet. Det var på sommaren  år 1834.
  Peter Skoglund var en mycket nitisk lärare och skötte undervisningen under åren 1834-1836.  Skolmästare Broman var lärare under åren 1837-1839, Lesche är 1840 och Hans Winberg från Röstorp åren 1841-1846. Alla åtnjöto lön efter samma beräkningsgrund, som gällt för Peter Skoglund. Endast  är 1843 översteg lönen  50 rår b:co. -
  Några få barn erhöllo understöd under den månad de bevistade skolan. Denna fattigfriskola var under tretton är Foss församlings enda skola. Visserligen var den en mycket ofullkomlig sådan, den var så kort och lärjungarnas antal så stort, att man har skäl att anta, att resultatet blev skäligen klent. Men då man vet, vilken avog inställning allmogen i många fall hyste mot all undervisning, och då man sett alla de fruktlösa försök, som under de föregående årtiondena gjorts för att ordna barnundervisningen i Foss, förstår man det betydelsefulla, som skedde, då denna församlingens första skola kom till.

Den första folkskolestadgan

    Under riksdagarna omkring är 1840 hade allt starkare framförts kraven på en lagstadgad folkundervisning. Det var inte minst från bondeklassen, som dessa krav på särskilda folkskolor kommo. Bland böndernas främsta förespråkare voro Nils Månsson i Skumparp  och Per Sahlström från Södertörn. Sedan riksdagen fattat beslut om inrättandet av folkskolor, utfärdades den 18 Ain' 1842 »Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga, angående folkundervisningen i Riket».
   Enligt stadgan skulle inom fem år inrättas minst en skola i varje stadsförsamling och varje socken på landet. Helst borde skolan vara fast. Men där medellöshet eller lokala förhållanden hindrade detta, finge barnundervisningen tills vidare ombesörjas av flyttande skolor. 
I varje socken skulle en skolstyrelse väljas med kyrkoherden som ordförande. Lärarens lön skulle utgöra minst 16 tunnor spannmål, varav 8 tunnor skulle erläggas in natura, hälften i råg och hälften i annat sädesslag. De övriga 8 tunnorna skulle betalas med 53 rdr 16 sk. b:co (=  80 kr.)1  Vidare skulle han ha bostad, bränsle, nödigt sommarbete och vinterfoder för en ko samt trädgård.   Värdet av hela lönen uppskattades till 300 rdr igs, En dränglön utgjorde vid den tiden förutom fri kost 150-200  rdr rgs.   Församlingen skulle tillsammans med skolstyrelsen bestämma skolåldern. Barnen borde dock börja skolan senast vid slutet af det nionde året. Församling och skolstyrelse skulle också bestämma om undervisningstiderna i skolan.
   Barnen fingo inte sluta skolan, förrän de genomgått minst följande kurs: »Ren och flytande innanläsning av svenska språket, så latinsk som svensk stil, religionskunskap och biblisk historia till den grad, som erfordras för att kunna börja den egentliga nattvardsläsningen hos prästerskapet, kyrkosång, med undantag för dem, som sakna allt anlag därtill, skrivning, och de fyra räknesätten i hela tal».
   Varje skoldistrikt skulle anskaffa tjänliga rum för skolorna. Till lärarnas löner skulle dels varje skattskyldig person i församlingen lämna ett ärligt bidrag om minst 2 och högst 6 sk. b:co, och dels skulle varje barn, som begagnade skolan, bidraga med en viss avgift. Räckte inte detta, måste församlingen tillskjuta återstoden. Mycket fattiga församlingar kunde erhålla understöd av statsmedel.

De första åtgärderna i Foss efter folkskolestadgans tillkomst.

Gällstämman den 4 dec. 1842.

Den 4 dec. 1842 hade prosten Ekman sammankallat Foss, Håby och Svarteborgs församlingar till allmän gällstärmna i Foss kyrka. Han  höll därvid ett anförande och yttrade bl.a.: »Jag har i dag sammankallat detta Pastorats Församlingar till öfverläggning om ett ämne, som i vigt öfvergär alla dem, hvilka allt sedan mitt tillträde af Pastoratet utgjort föremål för mina rådplägningar med   Församlingarne, nemligen tillvägabringandet af en ändamålsenlig-undervisning för allmogens barn». Han yrkade på inrättandet av fasta skolor, emedan han ansåg, att församlingarna hade räd till detta. De  allmänna utskylderna voro på den  tiden nämligen ganska låga  i Foss.  Han framhöll också  de fasta skolornas företräden framför  de ambulerande. Han  berörde bl. a. Lancastermetoden, som gick ut pä att läraren vid undervisningen till sin hjälp hade några av  de äldre eleverna. Dessa kallades monitörer. Läraren instruerade  monitörerna, examinerade de högsta klasserna och höll allmän tillsyn över skolan.  En lärare, som använde sig av denna   metod, kunde på  en gäng sköta undervisningen av ett par hundra barn. Detta blev naturligtvis omöjligt i en flyttande skola, emedan  lokalerna, som måste anskaffas ute i rotarna, voro alltför små. Ur denna synpunkt var en fast skola att föredraga.    Undervisningen blev också mera jämn och sammanhängande i en sådan än i en ambulerande, och den blev också lättare att inspektera.
   Om församlingarna villa besluta uppföra fasta skolor, vore prosten Ekman villig att hos länsstyrelsen och domkapitlet begära tillstånd att för all framtid och utan ersättning för Foss fasta skola få avstå ett stycke av prästgårdens mark samt för Svarteborgs fasta skola en del av torpet Stenane i närheten av komministerbostället
   Antalet barn mellan 8 och 15 år var är 1840 i Foss 474, i Håby 274, I Svarteborg 326 och i Tose 94. Nu räknade prosten Ekman  med, att inte dessa barn på långt när skulle kunna besöka skolan på grund av lång väg, fattigdom eller bristande fattnings-förmåga.  Dessutom kunde säkerligen många barn erhålla avgångsbetyg före fyllda 15 år, och en del voro kanske så oumbärliga hemma på gårdarna, att de måste befrias från skolgång. På grund härav borde en fast skola för Foss och Håby vara tillräckligt stor, om den rymde 300 barn, och en för Svarteborg och Tose, om den rymde 200  barn.
   Vid gällstämman fattades emellertid inget beslut om inrättandet av fasta eller ambulerande skolor, men man beslutade dela  upp pastoratet i två skoldistrikt. Foss och Håby bildade ett och Svarteborg och Tose ett.
   Förberedande  diskussioner och besZut.  Vid   sockenstämman  med Foss och Håby  församlingar  den 12 febr. 1843 valdes den första skolstyrelsen. Denna  bestod  av nio ledamöter, en  från  var och en  av socknarnas nio rotar, samt nio suppleanter. Mandattiden fastställdes till två år. Prosten Ekman var självskriven ordförande.   Valda blew från Foss, suppleanterna inöm parentes: baron Akerhjelm, Saltkällan, (kommissarie   Bårström,  Kviström), Olof Dahlqvist,  Möe   (Andreas Pehrsson, ödsmål), Sliver Andersson,  Alveden (Nils  Amundsson, Skaveröd), Olaus Johansson,  Skree   (Andreas  Nilsson, Frötorp), befallningsman  Nordberg  för Berg (Hans  Andreasson, Närestad)   och Hans Jacobsson, Röstorp (Olof  Nilston, ltöstorp) samt för Håby: mönsterskrivare Rathe, Gläborg (Peter Andersson, Dale), assessor Koch, Torp (Andreas Petersson,   Lycke) och Jacob Andersson,   ödsmål (Lars Andersson, Hällungsbacka).
   Skolstyrelsen höll sitt första sammanträde den 14 juni 1843. Prosten Ekman  hade skaffat upplysningar från »3ne Lancaster-Schollärare I Uddevalla, Mölndal och  Majorna  vid Götheborg»  angående de skolhus, som funnos  där. Han föreslog, att en  skola liknande  den i Majorna skulle byggas på prästgårdens mark  för en kostnad av 2153 rdr b:co ( = 3,230 kr.) samt  att därjämte två ambulerande skolor skulle inrättas. Förslaget diskuterades,  men styrelsen kunde   ej enas  om något  gemensamt beslut,  och hela frågan   hänsköts därför utan yttrande  till sockenstämmans avgörande.
   Vid  sockenstänunan tillstyrkte baron Akerhjelm och assessor Koch prosten  Ekmans  förslag  om inrättandet av en  fast och två ambulerande  skolor, men befallningsman  Nordberg  och  samtliga allmogens ledamöter ansågo, att tre ambulerande skolor voro   alldeles tillräckliga. 
  Då  skolorna  enligt skolstadgan inte behövde vara i gång förrän senast är  1847, bordlades frågan ett helt år på  befallningsman Nordbergs  förslag.  Denne  hade emellertid också föreslagit att ett årligt sammanskott   av 1 rdr b:co för varje helt hemman skulle göras. Detta kapital  skulle sedan utlånas mot ränta, till dess summan  stigit till  2,000 rdr b:co. Dä skulle den kunna   användas till byggandet av  en fast skola. Detta blev också sockenstämmans beslut.  Häremot reserverade sig baron Akerhjelm, som ansåg, att sammanskottet var alltför ringa för att ett skolhus skulle kunna byggas inom rimlig tid.
   Sammanskottet utgjorde är 1843 83 rdr 24 sk b:co. Detta var grundplåten till den s. k. stående skolfonden, vars belopp fonderades och sedermera användes till byggandet av de första skolorna.  Det första sammanskottet  utlånades  till mönsterskrivare Rathe mot 6t%  ränta och tre månaders  uppsägning. Varje  års  sammanskott  utlånades  på samma  villkor till olika personer i pastoratet. Det kunde vissa  är hända, att någon låntagare  inte anmälde sig, då   sammanskottet inkasserats, förrän lånemöjligheterna kungjorts i kyrkan. 
   Den 7 juni 1844 togs skolfrågan ånyo upp vid allmän sockenstämma med Foss  och Håby  församlingar. Man  diskuterade frågan,  huruvida en fast skola skulle byggas eller om endast ambulerande skolor skulle inrättas. Prosten    Ekman talade varmt för den fasta skolan.    Han kunde  endast finna två skäl, mot densamma,    nämligen den relativt höga  kostnaden för byggandet av  ett skolhus samt lång  skolväg för vissa barn.  Han framhöll,  att ett skolhus i längden skulle löna sig samt att  skolvägen i intet fall kom att överstiga en halv mil. Flera hemmansägare    anmärkte  emellertid, att en fast skola skulle komma att gynna de hemman,   som  låga närmast  den, samt att bönderna  på många  gårdar. skulle bliva tvungna att anställa tjänstefolk, om deras barn måste   gå i skolan hela året. De  yrkade därför på  att endast ambulerande skolor skulle inrättas. Vid den följande voteringen lyckades  bönderna att med något över 15 hela    hemmans röster mot något över  14 hela  hemmans  driva igenom  sin mening.  De  flyttande 
skolornas antal  bestämdes till tre.
   De s. k. skolpenningar, som barnen till »hemmansåbo» hade att erlägga, bestämdes till 2 rdr b:co ärligen. Om  två  eller flera barn från samma   familj besökte skolan, skulle de vardera betala 1 rdr 1 sk. b:co. »Obesutne» skulle för sina barn betala resp. 32 sk. och 24 sk. Fattiga barn skulle undervisas gratis.
   Det bidrag, som  varje skattskyldig person ärligen skulle erlägga till skolan, bestämdes till 4 sk. b:co.
   Skolstyrelsen uppgjorde nu förslag till skolrotar." Foss kom att utgöra två  skolområden   med Örekilsälven som  gräns och   Håby ett skolområde.  Varje  område  indelades i tre rotar med ett beräknat antal av omkring 50 lärjungar i varje.  Denna indelning fastställdes av sockenstämman   i början  av  är 1845. På förslag  av assessor  Koch och med   instämmande   av  baron Akerhjelm och flera  ledamöter  av allmogen uppsköts emellertid undervisningens  början  ännu  ett år. 
Enligt folkskolestadgan  behövde, som förut nämnts, skolan inte vara i gäng förrän senast är 1847.

Avgörande beslut.

  I januari är 1846 fattade man  äntligen avgörande beslut i skolfrågan. Nu beslutade man anskaffa lämpliga skollokaler, en i varje skolrote i de tre skolområdena, genom auktion, vilken skulle förrättas av nämndeman Johan August Hansson i Lökeberg. Den som hyrde ut lokal, skulle ombesörja eldning samt anskaffa behövliga bord och bänkar. Samtidigt beslöts också att i pastoratets kyrkor kalla intresserade män, som vore villiga att genomgå ett seminarium och sedan tjänstgöra i församlingens skolor. 
   Endast två personer anmälde sig, nämligen bröderna Hans och Carl Winberg från Röstorp. De trodde sig kunna genomgå seminariet i Göteborg på en termin med början i februari månad är 1847. Hans Winberg var, som förut nämnts, lärare i fattigfriskolan åren 1841-1846. 
Man förundrar sig över den korta tid, som de ansågo sig behöva för sin utbildning. Examensfordringarna vid seminarierna voro emellertid på den tiden ganska måttliga, d. v. s. folkskolans maximikurs samt kännedom i växelundervisningens metodik.    Domkapitlet lämnade  åt behövande och skickliga elever stipendier, vilka bröderna Winberg ämnade söka. De antogos också till innehavare av två av de första »Schollärare-tjensterna», om de genomgingo seminariet med godkända betyg. Den tredje tjänsten  skulle ännu en gång kungöras ledig i kyrkorna. Om någon sökande då inte anmälde sig, skulle annons införas I Post- och Inrikes Tidningar.
   För var och en av de ambulerande skolorna beslutade man inköpa en fullständig uppsättning uppklistrade läse-, räkne- och skrivtabeller, räknetavlor, grifflar, konceptpapper till skrivböcker, skrivpennor, bläckhorn av bly samt material till bläckberedning. Dessutom skulle inköpas 50 katekeser, 10 exemplar  av Lundgrens mindre bibliska historia, en bibel, uppklistrade globkartor och kartor över  Europa och Skandinavien, Dinners psalmodikon med notbok, 1 exemplar av Lagerhamns geografi samt  en svartmålad större tavla med  cirkelmått och vinkelhake. För de tre skolorna beräknades den sammanlagda kostnaden till 169 rdr b:co. Inköpen uppdrogos åt dåvarande seminaristen Hans Winberg.
   Ett psalmodikon var en lång, fyrkantig resonanslåda, som var försedd  med flera strängar. Det spelades med stråke. Gamla Foss-bor leva ännu, som minnas, hur psalmodikon under deras skoltid användes vid psalmsången.
   Skollokaler hyrdes i de fiesta rotarna. För lokalerna skulle en månadshyra av 10 rdr rgs betalas. I första skolområdet skulle skola hållas hos befallningsman Nordberg på Sanden, Olof Hansson i Jermunneröd  och  Andreas Andersson på Hede, i andra  skolområdet hos Olof Nilsson i Öxna, Lars  Andersson på St Foss och Johanna Andersson i Skulevik, samt i tredje skolområdet hos Anders Fr. Johansson i ödsmål (Håby), häradsdomare Christen Amundsson i Bäckevall och J. P. Johansson i Säleby.

Det första skolreglementet.

   Vid skolstyrelsens sammanträde den 26 april 1847 uppgjordes förslag till reglemente för Foss och Håby socknars flyttande skolor. Reglementet fastställdes sedan av domkapitlet.
   I detta  bestämdes, att läraren  skulle stanna  två  månader  åt gången i varje  rote och  besöka rotarna  i den  ordning, som  skolstyrelsen beslutade. Lästiden bestämdes till tio månader årligen, och lärarna hade ferier från den 15 december ena året till den 15 februari följande är. Lektionerna skulle sommartid  börja kl. 9 och sluta kl. 5 med rast mellan kl. 12 och kl. 2. Vintertid skulle man börja kl. 9 och sluta kl. .2 med en halv timmas middagsrast.
   Flickorna skulle i regel inte deltaga   undervisningen  i allmän historia, geometri och linearritning, och deras räkneundervisning behövde endast omfatta de  fyra räknesätten i hela tal.
    Vid skrivningen borde först griffeltavlorna användas och  sedan skrivark, på vilka man skrev med bläck.
   Offentligt förhör skulle anställas med barnen, då undervisningen i skolroten slutade.
   Varje  lördag borde repetitionsförhör anställas med alla barnen i de lediga skolrotarna. De barn, som uteblevo, kommo att kallas genom kungörelse i kyrkan, då även deras namn borde uppläsas.
    På  hemvägen från skolan skulle  några av de äldre och stadigare barnen ha uppsikt  över de övriga. De  kamrater, som bråkade, skulle anmäls   för läraren.
    Aga fick inte förekomma  för bristande flit och  uppmärksamhet, utan  sådant skulle straffas med muntliga tillrättavisningar, nedflyttning under medlärjungarna  eller placering på särskild plats i skolan, d. v. s. i skamvrån. Kroppslig aga fick endast förekomma vid upprepat trots och okynne.  Den borde  då först ske i enrum och, om inte detta hjälpte, i klassen. I senare fallet skulle prosten underrättas.

Den lagstadgade folkskolans första årtionde.

Undervisningen börjar

   Det gällde nu blott att anskaffa en tredje skolmästare, för att skolan skulle kunna börja sin verksamhet. Detta lyckades ocksk,till'slut,'och den 29, juni 1847 valdes vid sockenstämma »ex. seminaristen» Johan Carlsson till skolmästare I tredje skolområdet. Vid samma  tillfälle upplästes bröderna Winbergs seminariebetyg. För att undvika  allt besvär  med de i  folk-skolestadgan upprättade naturaförmånerna bestämde man lärarnas löner till 200 rdr b:co. Dessa skulle utbetalas kvartalsvis av pastor, sedan skolpenningarna, vilka lärarna hade att inkassera av barnen, avdragits.
   Den lagstadgade folkskolan i Foss   och Håby  börjde sitt första verksamhetsår  den 15 juli 1847. Det året hölls ingen  fattigfriskola, men de Sjöritzka donationsmedlen kommo sedermera skolbarnen till godo på  annat sätt.
  Inkomsterna för skolan  är 1847 utgjorde 557 rdr 38 sk. b:co.  Av denna summa voro 160 rdr b:co ett av församlingarna   inkasserat
                         (Porträtt: Carl Winberg)

sammanskott till undervisningsmateriel.- 349 rdr 10 sk. b:co utgjorde 1846 års halva personliga skyddsavgift. De av barnen erlagda skolpenningarna belöpte sig till 14 rdr. 4 sk. b:co i ödsmål (Håby),  12 rdr 10 sk. b:co i Jermunneröd och 22 rdr 14 sk. b:co i Skulevik.
   Skollärare Carl Winberg undervisade i första skolområdet. Han var en sträng lärare, som inte sparade på rottingen. Han var fåordig och blev med tiden litet egen. Då han blev tillfrågad, gav han ofta tvära, litet förargliga svar. Bland de elever, som han hade under sin första tid som lärare, var Pontus Wikner.
   Den  äldre av  bröderna Winberg,   Hans Winberg,   tjänstgjorde i andra skolområdet,  och Johan Carlsson i Håby.  Det var säkerligen inte något lätt arbete, som dessa tre lärare hade. Barnantalet var stmt., lokalerna små, och intresset för skolan var hos elever och föräldrar i regel mycket ringa. Att flytta mellan olika rotar var också synnerligen tröttsamt. När läraren hunnit så långt med barnen, att han skulle kunna lära dem litet mer än det allra elementäraste, voro de två   månaderna gångna, då. skolan skulle pågå  i roten.  Då var det till att packa ihop alla skolans böcker och andra tillhörigheter i en stor skolkista, som forslades till nästa rote, där läraren fick börja på nytt igen med andra barn. Med matfrågan var det också  besvärligt. Om möjligt försökte läraren gå  fram och tillbaka till sitt hem varje dag.  Men var det för långt, fick det räcka, att han var hemma och provianterade en gäng i veckan.  Under vardagarna fick han  laga sin enkla mat själv.  Barnen besökte bite skolan i den utsträckning, som de voro skyldiga till. Ofta infunno sig inte ens hälften av barnen, och av  dem som verkligen  kommo, stannade endast en fjärdedel  kvar i skolan under de bestämda två  månaderna. De flesta tyckte, att en månads skolgång kunde räcka. Från  predikstolen tillhöll prosten Ekman allmogen  att sända sina barn till skolan och hotade att vidtaga stränga åtgärder, om det inte blev någon bättring i skolgången.  För att uppmana  de barn, »hvilka bägge månaderna flitigt besökt Scholan och der sedigt sig förhållit samt gjort försvarliga framsteg», inköptes 800 exemplar av  Evangeliska Sällskapets ströskrifter, vilka vid exa- 
men skulle tilldelas dessa barn.
   Då många barn på grund av fattigdom inte kunde besöka skolan, beslutade kyrkorådet att anslå de Sjöritzka donationsmedlen till understöd åt fattiga barn, som flitigt kommo till skolan. På förslag av lärarna  bestämde kyrkorådet, vilka barn, som skulle få detta understöd. Ofta infunno sig föräldrar vid kyrkorådets sammanträden och  begärde skolhjälp. Denna utdelades en  gång i veckan  och uppgick till mellan 1 och 4 rdr b:co för två månaders skolgång.  Understödet indrogs, om barnen inte besökte skolan nöjaktigt.
   Skolmästare Johan  Carlsson i Hå.by fick år 1849 anställning i Solberga socken, och en ny lärare måste därför anskaffas. Detta visade sig ganska svårt, då tillräckligt antal lärare ännu ej utexaminerats från seminarierna. Undervisningen  i Håby  sköttes- delvis av vikarier och delvis av bröderna Winberg,  som då  måste göra uppehåll i sin tjänstgöring i Foss. Då Hans    Winberg under denna tid var sjukledig över ett halvt år, låg undervisningen flera månader nere i både andra och tredje skolområdena.  I september år  1850 blev emellertid Jacob Linder lärare i H.åby, där han stannade till sin död är 1854.

Misslyckade försök att få en fast skola till stånd.

 Till sockenstämman  den 23 mars   1847 inlämnade baron  Akerhjelm, kapten  Belfrage och assessor Kock en skrivelse, i vilken de föreslogo byggandet av  en fast skola.. Prosten Ekman meddelade,  att riksdagen anslagit halva den  personliga skyddsavgiften till kommunernas folkskolor. För Foss  oCh   Håby skulle detta belopp årligen utgöra  omkring 400 rdr b:co, vilket på fem är simile' täcka kostnaderna för uppbyggandet av ett skolhus, som beräknats kosta 2,000  rdr b:co. Vidare hade  major Koch  på Vågsäter lovat  att till en fast skola i Foss skänka 200 rdr rgs.  Men  allmogen ville inte gä med  på något skolbygge.   Kommissarie Bårström pä  Kviström  ansåg  det också rådligt att vänta  med byggnaden   ännu några  år, vilket också blev sockenstämmans beslut.
  År 1849 behandlade sockenstämman ett förslag från skolstyrelsen, som  föreslog byggandet  av tre mindre fasta skolor, en i vart och ett av de tre skolområdena.   De äldre barnen borde då  gå i skolan under den kallare årstiden och  de yngre under  den blidare.   Då finge de äldre  barnen tillfälle att hjälpa till hemma med  jordbruk och valltjänst under sommaren.  Omkring 300 rdr rgs betalades i årlig hyra för trånga  och ofta mörka lokaler. Det  vore  både bättre och i längden billigare med fasta skolor.  Befallningsman Nordberg  hade  insänt ett skriftligt anförande, i vilket han gick med på byggandet av tre mindre fasta skolor. Hans ord  brukade väga tungt, då han  oftast hade allmogen  på sin sida.  Men  då inga kostnadsförslag uppgjorts, bordlades 
frågan tills vidare.
  Till sockenstämman    den 7 okt.  1849 hade skolstyrelsen upprättat kostnadsförslag. Kostnaderna  beräknades  till 2,161 rdr 24 sk. b:co för varje skolhus. Detta  ansågs emellertid för dyrt, och skolstyrelsen fick I uppdrag att uppgöra  nya kostnadsförslag, som  inte fingo överstiga 1,200 rdr rgs. Lämpliga platser för  de blivande skolorna ansåg  man vara  Stale eller  önnebacka i första, Skree i andra samt Skädene  i tredje skolområdet.  Dä emellertid Stale  var militieboställe och Skådene änkesäte till pastorsänkan i Foss och således inte enskilda egendomar, beslöt man  att hos vederbörande myndigheter begära kostnadsfri upplåtelse av tomtplatser för de nya skolhusen.
    Bröderna Winberg  begärde vid samma  tillfälle löneökning med 40 rdr  b:co till 240 rdr b:co. Carl Winberg var nämligen erbjuden plats i  Solberga med  högre lön än i Foss.   Men han  förklarade, att han skulle stanna kvar utan löneförhöjning, om  han  snart erhölle en fast skola samt  ett tunnland jord till trädgård. Deras anhållan avslogs, och  man påpekade möjligheten ay att fasta skolor snart kunde  komma att uppföras.
   Sergeant L. G. Ström hade på skolstyrelsens förfrågan meddelat sina villkor för upplåtande av tomt  för ett skolhus på Stale. Villkoren ansägos oantagliga. Doktorinnan Lönberg   hade också vägrat att upplåta tomt för en skola på Skädene ägor.   Då dessutom skolstyrelsens nya kostnadsförslag slutade på  1,181 rdr 8 sk. b:co för varje byggnad, förföll hela frågan om de tre fasta skolorna.

Folkskolan på 1850-talet.

   År 1850 voro fortfarande många   skolbarn försumliga, då det gällde att besöka skolan. Föräldrarna till dessa barn kallades till prosten Ekman och fingo allvarliga förmaningar att låta sina barn begagna undervisningen.  I  skoldistriktet funnos samma  är 84 tjänstehjon  över 15 år,  som voro okonfirmerade. Av dessa voro 44 över 18 år. De voro också skyldiga att gå i skolan för 
att undervisas i innanläsning och kristendom. Men de infunno sig sällan och försvarade detta  med att de av sina husbönder inte tilllätos gå hemifrån.  Man beslöt därför, att de endast på lördagarna behövde infinna sig vid de repetitionsförhör, som då höllos med barnen från de lediga skolrotarna.
   År 1852 begärde domkapitlet sockenstämmans yttrande,  huruvida församlingen vore villig lämna bidrag till en pensionsfond  för folkskollärare. Man ansåg emellertid, att lärarna voro  så väl avlönade, att de själva både kunde betala sina  pensionsavgifter och spara för framtiden.  Något bidrag  lämnades sålunda  inte. Frågan  togs  åter upp är 1858 med samma  resultat.
   Då  skolkassans inkomster gäng efter annan  inte räckte till, utan extra uttaxering hade  måst företagas, beslöt man på gällstämmna den 29 maj 1853 att ändra grunderna för skolpenningarnas erläggande.  Nu bestämdes,  att föräldrar och målsmän skulle erlägga  skolpenningar, vare sig deras barn besökte skolan eller ej. Detta gällde också okonfirmerade personer. Avgiften   kunde då sänkas till 6 sk. b:co för första och andra barnet i  samma familj.   Ett lägre belopp betalades för tredje och följande barn. Skulle  de  erlagda avgifterna inte räcka, måste  man  som förut företaga extra uttaxering. Skolåldern  bestämdes samtidigt till mellan 8 och 13 år mot 10 och 15 år, som förut gällt. Barn  under 8 är eller över 13 år kunde dock med lärarens och prostens 
samtycke  få besöka skolan, om de så  ville.

Nya lärare.

  Skollärare Jacob Linder  avled i oktober år 1854. En brorson till bröderna Winberg, Johan  August  Winberg, vikarierade i 
Håby,  till dess den nye läraren där, August Paulsson, tillträdde sin befattning i oktober år 1855. J. A. Winberg, som ännu inte var examinerad  lärare, fick under sitt vikariat inte full lön men tilldelades sedan 25 rdr  b:co i gratifikation för att kunna genomgå  seminariet i Göteborg. Efter sin examen   där fick  han plats som lärare i Dragsmark.
    Hans  Winberg, som  länge varit  sjuklig, begärde och erhöll avsked från sin tjänst fr o. m. den 15 januari 1856. Han efterträddes av Sven Johan  Lidell från Jönköping, som  tjänstgjorde t. o. m. april år 1861, då han efter  avlagd  organistexamen blev klockare i Forshälla. Han  var säkerligen mycket  omtyckt, ty då han flyttade, cirkulerade en  subskriptionslista ute i rotarna. För de insamlade medlen inköptes en  silverpjäs som minnesgåva ät honom.
    Den   ambulerande  lärartjänsten i  andra  skolområdet  uppehölls under  ett halvt är av 0. E. Are!!,  till dess Johannes Österberg  är 1862 tillträdde ordinarie befattning där.  Han kom   frän  Särestad i Skara stift. För  honom  utfärdades ett förordnande, som försågs  med stämpel till ett belopp av 25 öre rmt, som Österberg fick betala. Inför skolstyrelsen fick han  sedan  avlägga tro-och huldhetsed  samt tjänsteed. I protokollen är antecknat, att även andra  av församlingens lärare sedermera fått avlägga sådan ed.

De första fasta skolorna.

Hede skola.

  Efter  prosten   Ekmans  död blev  Gustaf   Wilhelm Carlsson   kyrkoherde  i Foss är 1853.  Närmast    hade han  då varit 
legationspredikant  i London. Prost  blev han är 1865 och  kontraktsprost  är 1867. Han var  en ordningens man,  sträng men rättvis.  Han vek inte en  tum  från det han  ansåg rätt och fick därför ofta bittra motståndare.  Det fanns   mänga  krogar i Foss på 1850- och 1860-talen, och dem  fick han så   småningom bort.  I data nykterhetsarbete  hade han  god hjälp av Carl Winberg.    Prosten Carlsson var mycket  sparsam  både  med egna medel och socknens.  Själv skötte han en tid jordbruket  på prästgården, som under  hans ledning blev en  mönstergård. Liksom   sina båda  företrädare utförde han ett intresserat  och gagnande  arbete för skolan, som  under  hans tid utvecklades på   många sätt. Ar 1856 beslöt sockenstämman   sålunda att låta uppföra ett skolhus på Hede, där  tomt skänktes av Olof Dahlqvist. Skolstyrelsen fick i uppdrag att se sig om efter passande byggnader, som  kunde nedrivas och sedan  uppföras till skolhus.  Två anbud gjordes, det ena av  Anders Rasmusson  i Högsäter i  Krokstads socken och  det andra av Olof Johansson  i Utängen i Hede socken.  Det förstnämnda   huset inköptes för 700 rdr b:co, i vilken summa även ingick transporten till Hede. Det var 17 alnar långt, 14 alnar  brett och 6 alnar högt, d. v. s. ungefär 10, 8,2 och 2,8 m
   Uppförandet  av skolhuset uppdrogs åt Olaus Olsson i Björid, som till sin hjälp fick anställa så mänga snickare, som han behövde. Skolhusets uppsättning  och inredning kostade ytterligare 800 rdr b:co. För uppförandet  av  vedbod,  andra  uthus och diverse arbeten på  själva skolhuset  utbetalades under de följande åren ytterligare några hundra riksdaler. Till den nya  skolan skänkte befallningsinnan Nordberg de skolbänkar   och bord, som använts i skolan på  Sanden, samt sex trästolar.

(Foto: Hede  gamla skolhus)

  Utgifterna för  skolhusbygget täcktes av den stående skolfonden, som vid 1856 -års början uppgick till 1,516 rdr b:co. De utestående länen sades upp, och nya kunde inte beviljas. Till den stående skolfonden fördes också sådana böter, som okonfirmerade personer  måste erlägga. Innan dessa böter utdömdes och indrevos, blevo dessa drängar och pigor kallade till kyrkorådets sammanträden och erhöllo yarning för grov okunnighet i kristendom och tredskande försummelse att besöka lördagsskolan. 
   Troligen togs Hede  skola i bruk den 1 juli 1857, och dess förste lärare blev Carl Winberg, som nu slapp ambulera mellan första skoldistriktets rotar.

Håby skola

   År 1859 beslutade församlingarna att låta uppföra eft nytt skolhus nära Håby  kyrka. Då den stående skolfonden inte räckte till, beslöt skolstyrelsen att upptaga ett amorteringslån på 2,000 rdr rmt, som brukspatron James  Dickson i Göteborg lovat utlåna mot 
6 procents årlig ränta. Jakob Olsson i Lycke  övergård skänkte både tomtplats och ett  område  lämpligt för  anläggande av en trädgård. Skolhuset var färdigt att tagas i bruk år 1861 och hade då kostat omkring 3,300 rdr rmt. August Paulsson var den förste läraren i  Håby fasta skola.

Foss skola

   Under år 1864 påbörjades uppförandet  av  skolhuset vid Foss kyrka.  Då skolhusbygget diskuterades, ansåg prosten Carlsson denna  plats  som den mest  lämpliga.   Han  framhöll också, att skolsalen skulle kunna användas såsom sockenstuga där   kyrkostämmor 
och kommunalstämmor    kunde  hållas, och där  nämnder och styrelser kunde  sammanträda.   Salen   bleve också lämplig att användas vid förhören med  nattvardsbarnen.   Förslaget gick  också  igenom  utan vidare diskussion, och befallningsman   Nordberg upplät beredvilligt mark för huset. Detta blev 26 alnar (15,4 m.) långt och 14 alnar (8,3 m.) brett. Skolsalen gjordes 13% alnar (8  m.) i fyrkant. Dessutom innehöll byggnaden  förstuga och bostad ät läraren. Skolan  öppnades den 19 juli 1865 med Johannes österberg som  lärare. Huset  hade  då kostat omkring  2,700 rdr rmt.

De första småskolorna

Manliga rotskollärare.

   En man vid namn Lars Andersson från Bråland hade  är 1858 på eget initiativ undervisat mindre barn  från Stuveryr och Skaveröd i läsning. För denna s. k. rotskola erhöll han särskild ersättning ur skolkassan. Han anställdes sedan som rotskollärare under åren  1860-1862 och flyttade dä sin skola mellan Skaveröd, Ödsmål, Stuveryr och Hensbacka.
   Ar 1861  tilldelade Hushållningssällskapet Foss och Häby församlingar ett premium på 250 rdr rmt för det berömvärda sätt, varpå  de ordnat sitt folkskoleväsende. Ett årligt bidrag på 70 rdr rmt   hade sedan  några är erhållits av  Hushållningssällskapet, som  samtidigt höjde anslaget till 120 rdr rmt med villkor att en ambulatorisk skola upprättades  i »fjällbygden» samt att undervisning i trädgårdsskötsel meddelades. Genom  prosten Carlssons outtröttliga nit hade skolväsendet i  Foss,  jämfört med   de  övriga lantkommunerna  i  norra Bohuslän, blivit ordnat på ett särdeles tillfredsställande sätt. Folkskolinspektör C. J. Meijerberg skriver också -Berättelser om Folkskolorna i Riket för åren 1861-1863, att skolväsendet i Foss pastorat »på bästa sätt vårdas af skolstyrelsen och dess öfrige medlemmar».  Den 1 september 1861 besökte han Håby  skola, där sju s. k. överåringar undervisades. Han  skriver harom:  »Af desse kunde 4  låsa någorlunda innantill, de 3 öfriga undervisades ännu i stafning. Åsynen af dessa 20- 
30-åringar,  sittande på skolbänkarne var högst  sorglig. Det  kunde likväl ej annat än glädja mig att erfara, det skolstyrelsen sträckte sin omsorg älven till äldre personer, hvilka i yngre åren  försummat att lära sig läsa, och hvilkas antal inom Foss pastorat för ej lång tid tillbaka varit betydligt, liksom det är det även inom åtskilliga andra församlingar uti Bohus län.
   En stor olägenhet  för undervisningen i folkskolan var det, att barnen  inte kunde läsa  innantill, då de kommo dit.  Lärarna  måste ägna   en stor del av sin tid åt bokstävernas inlärande, stavning och renläsning.  Lars Anderssons arbete i sin rotskola var långt ifrån tillräckligt och berörde endast  en del av socknen. Föräldrarna undervisade i de flesta fall inte alls sina barn. På en sockenstämma i mars år 1862  beslutade församlingarna  på befallningsman  Nordbergs förslag, att föräldrarna till barn, som inte kunde läsa,  då de började skolan, skulle erlägga böter till skolkassan.    Hemmansägare skulle erlägga 1 rdr rmt och »obesutne» 50 öre nut. Om sådana böter verkligen utkrävdes, framgår  dock inte av räkenskapsböckerna.
    Lars Andersson    upphörde på grund  av  ålderdom och  oförmåga med sin undervisning, och  någon  annan lämplig person  lyckades man inte till en början anskaffa. Sedan emellertid Hushållningssällskapet påmint  om  sina villkor för det årliga understödet, beslutade man i januari år 1864 att inrätta en rotskola, som skulle ambulera i Odsmål- och Jerimuneröd-trakten samt trakten omkring Hensbacka  och Saltkällan. Denna  skola skulle  liksom folkskolan vara i gång under tio månader   årligen. Lärarens lön bestämdes till 100 rdr rmt. Dessutom skulle han erhålla fri bostad och kost på det ställe, där skolan hölls.
     Som  sökande till lärartjänsten vid rotskolan anmälde sig »f. d. Handelsbetjenten»  Knut Olsson, smeden    Andreas Larsson under Jermunneröd och nyssnämnde  Lars  Andersson.   Sedan undervisningsprov  hållits, valdes .Andreas Larsson till rotskollärare med tre månaders  ömsesidig uppsägning.  Några   särskilda bord och   bänkar anskaffades inte  till denna skola, eftersom skrivning och räkning inte skulle   förekomma där.

Småskollärarinnor anställas.

   Då den  av Andreas  Larsson skötta rotskolan eller småskolan,  som den nu kallades, visat sig mycket ändamålsenlig, beslöt man  är 1866 att inrätta en sådan även i andra skoldistriktet, vilket skulle omfatta sex småskolerotar. Man beslöt också, att lärarinnor skulle  kunna anställas i rotskolorna. Den  första lärarinnan  I Foss var jungfru Anna Mathilda Snygg från Ljung.  Innan hon beslutade sig för att bli lärarinna, hade hon arbetat som mejerska. Hon   var lärarinna  först i andra skoldistriktet   och sedan  i det nyinrättade fjärde skoldistriktet t. o. m. år 1876, då hon slutade sin anställning för att gifta sig med hemmansägare Nils Andersson på Frötorp. Skolrådet uttalade  sin erkänsla för det utmärkta nit och den skicklighet, varmed  hon fullgjort sina åligganden inom församlingen och framhöll, att hennes plats blev svär att fylla. Hon lär också ha varit •särskilt duktig och energisk. Hennes son   är nuvarande kyrkvärden  Axel Nilsson, Åtorp.
   Ar  1866 erhöll Andreas Larsson  ett bidrag av församlingen för att kunna genomgå   Seminarium för bildandet af Rotskolelärare i Uddevalla. Sedan han tagit examen  där, begärde han  aysked med  april månads  utgång  är  1867   och  efterträddes av  jungfrun    Johanna Mathilda Långström  maj  1867—maj  1870 och  jungfru Augusta   Maria Schröder juni 1870—dec. 1884.
  Småskollärarinnornas löner voro under den första tiden 100 rdr rmt årligen samt mat och husrum  i de rotar, där de befunno sig. De voro tillsatta med tre månaders ömsesidig  uppsägning.  Lästiden  var tio månader om  året.  Under de två  månaderna på vintern, då skolan inte
(Porträtt: Matilda Snygg)
pågick, hade lärarinnorna ingen bostad. Man försökte ordna det för dem så, att de under denna tid skulle få fri bostad och kost hos olika hemmansägare  »mot  någon lindrig undervisningsskyldighet endast för deras barn». Men detta var säkerligen inte så trevligt varken för hemmansägarna  eller lärarinnorna.
   För att befordra sambandet   mellan folkskolan och   småskolorna beslöt skolrådet år 1867, att barnen i de sistnämnda skolorna en dag varje  månad skulle samlas i folkskolans lokaler och  där undervisas under folkskollärarnas uppsikt.
   År 1875 beslutade kyrkostämman att inrätta två nya småskolor. Nu indelades socknen i  fyra  skolområden, vardera bestående  av tre rotar. Första  skolområdet omfattade  trakterna  omkring Saltkällan, Stuveryr och Önnebacka,  andra  skolområdet  Munkedal,  Skaveröd och Jermunneröd, tredje skolområdet  Bråland, St. Foss och   Röstorp och fjärde skolområdet Åtorp, Stene, ödsby  och Torreby.  Två nya  lärarinnor anställdes året därpå. De hette Carolina Charlotta Olsson och Hedda  Andreasson  och undervisade i  andra och tredje skolområdena. Augusta  Schröder fick första skolområdet på sin lott och   Mathilda Snygg  fjärde skolområdet.

Folkskolan på 1860-1870-talen.

Folkskoleavgifter.

   Redan år 1855  hade räkningen 1  rdr rmt   = 100 öre införts och använts jämsides med rdr rgs. År 1862 bestämdes, att det belopp, som årligen skulle uttaxeras av  alla mantalsskrivna personer, skulle utgöra 15 öre rmt.

   I januari  år 1864  fattades åtskilliga beslut beträffande skolpenningarna, som barnens  föräldrar hade att erlägga.      Hemmansägare eller personer med   motsvarande inkomster skulle erlägga 2 rdr  rmt pr år för vart och ett av sina barn. Föräldrar med lägre   inkomster skulle för sina barn erlägga 1 rdr rmt.  En viss avkortning  för två eller flera barn i samma familj bestämdes för de senare.  Endast sådana  barn, som undervisades vid läroverk eller i hemmen  av privatlärare, godkända av skolrådet, befriades frän skolpenningarna.
   Fr. o. m. år 1878 betalade alla barn 50 öre årligen i skolpenningar, och någon nedsättning  för två eller flera barn i samma familj beviljades inte. En  kunglig kungörelse av är 1883 bestämde emellertid, att skolpenningar icke vidare skulle utgå, utan kostnaderna för skolväsendet skulle hädanefter bestridas genom skatter.

Kommunallagarna.

   År   1862 utfärdades de nya  kommunallagarna. Dessa  skilde på den kyrkliga och borgerliga kommunen.  Enligt dessa 
lagar  kommo  folkskoleärendena  att tillhöra den kyrkliga kommunen. Det blev nu   kyrkostämman,  som hade att besluta i skolans angelägenheter. Verkställande   myndighet för kyrkan blev kyrkorådet  och för skolan skolrådet. I Foss kom det att bli gemensamt  kyrko- och skolråd fr. o. m. är 1863.

Nytt skolreglemente.

    Håby församling hade år 1865  begärt att få  utgöra eget skoldistrikt fr. o. m. är 1866, vilket en   gemensam kyrkostämma   också   beslutade. Ett   nytt skolreglemente för  Foss uppgjordes därför  och godkändes av domkapitlet.  Enligt detta måste 
de  barn, som vid 13 års ålder inte undergått avgångsprövning, varje lördag infinna sig i skolan, tills de kunde avlägga examen med  godkända  betyg. Uteblivande  kunde straffas med böter. Vidare förbjödos lärarna att utdela någon som  helst kroppslig aga utan beslut av skolrådets ordförande.  Förut   hade lärarna haft  rättighet att i enrum tilldela trotsiga barn aga. Den skärpta bestämmelsen  berodde på att Johannes Österberg vid flera tillfällen uppträtt synnerligen obehärskat i skolan.  Beträffande  skolsalarnas rengöring bestämdes, att  dessa minst  två gånger om året skulle skuras av kvinnor, vars barn undervisades kostnadsfritt.
   Särskilda tillsyningsmän, en för varje rote, hade är 1865 utsetts för att biträda skolrådets ledamöter genom att besöka  skolan och se till att barnen infunno sig där regelbundet.
   Vi som numera  äro så vana vid att uppdela vår skoldag i lektioner med raster mellan  varje, förundra oss över att någon bestämmelse om kortare raster inte finnes införd i det allra första skolreglementet. Är  1863 läsa vi emellertid i skolrådets protokoll följande: »För att bereda  skolbarnen någon liten vederqvickelse under deras läsning uti skolan, beslöts att de hädanefter skulle erhålla 5 minuters rast, under vintermånaderna  2:ne gånger, och under sommarmånaderna     4 gånger 
om  dagen.»

Kortare årlig lästid.

Enligt länsstyrelsens beslut efter besvär av Johannes Österberg  skulle lärarna  i  folkskolan uppbära särskild ersättning för den lästid, som översteg åtta månader. Vid den kyrkostämma, som  år 1866  behandlade beslutet, yttrade sig bl. a. befallningsman  Nordberg.   Han ansåg, att då i mänga  kommuner lästiden endast uppgick till åtta månader, så  kunde också Foss  reda sig med  denna kortare lästid. De två  månader, som  lärarna på så sätt voro lediga, kunde   de använda till privatläsning med  barn, vars föräldrar voro villiga  lämna särskild ersättning härför. Detta  blev  också kyrkostämmans   beslut.
   Sedan  emellertid anslag  av statsmedel erhållits till ökade löner åt  lärarna, utökades lästiden till nio månader redan året därpå och omfattade  då  tiden 1 mars-1 december.  I december  är 1871 bestämdes om  en månads ledighet under sommaren.
   Folkskollärarnas löner  hade höjts flera gånger  och utgjorde år 1874 600  rdr rmt årligen samt två tunnor spannmål för  den nionde läsmånaden.  Småskollärarinnornas kontantlön utgjorde dä 150 rdr rmt.

Donationsmedlens användning.

   År 1870   meddelade lärarna, att de  understöd, som fortfarande  beviljades åt barn ur den Sjöritzska donationen,  ibland av föräldrarna användes på sådant sätt, att barnen inte fingo nytta ay. dem.   Skolrådet beslöt därför  att i stället för kontant    understöd åt   barnen  för   en del   av    medlen inköpa råg  och  låta baka bröd. Även  salt sill inköptes. Brödet och sillen 
skulle utdelas åt fattiga barn i skolan till ett värde av 10 öre pr barn och dag.   Under somrarna, då sillen lätt ruttnade i tunnorna, utbytte man  den först  mot mjölk och  sedan mot ost av en sort, som kostade 25 öre pr skålpund.  Snart indrogs dock  sillen, för att medel skulle bli tillgängliga för inköp av kläder till de fattigaste barnen. Bakningen av rågbrödet uppdrogs först åt lärarna. Men  dessa  avsade sig snart uppdraget. Sedan   bakades brödet av fru Boberg och bagare Dahlgren, båda på Kviström.   Brödet var ofta så hårt, att det måste slås sönder med stenar, innan  barnen kunde äta det.   Men detta gjorde de i alla 
fall med god  aptit.
   Hemmansägaren    Johannes Jakobsson  i Småröd  och  hans  hustru Maria  Bryngelsdotter hade genom    testamente den 15  maj 1868 förordnat, att efter deras död 1100 rdr rmt skulle tillfalla Foss församlings fattiga skolbarn.  Mannen dog strax därefter, och hustrun  dog år  1870.  Då  emellertid  testamentet överklagades   av arvingarna, dröjde det ända till är 1875, innan det trädde i laga kraft och fonden kunde  användas till fattiga skolbarns beklädnad.
   År 1881 utdelades  för första gången   medel ur den s. k.  Nordbergska  donationen. En   del av räntan anslogs till premier å 2 kr till barn, som flitigt besökt skolan. Många erhöllo också skodon  ur denna  fond, som donerats av framlidne befattningsman  Nordberg.

De första blyertspennorna.

  Sedan Johannes Österberg   genomgått en ritkurs i Uddevalla, beslutade skolrådet, att undervisning i ritning skulle meddelas i Foss skola  en å två  timmar varje  vecka.  Därför inköptes en del  ritmateriel, såsom fyra cirkelbestick, ett dussin lin- 
jaler, ett dussin vinkelhakar samt ett  dussin blyertspennor och ett dussin radergummin.  Att inte blyertspennor använts förr, väcker vår förvåning, då vi tänka  på den  användning, som  blyertspennorna  ha i skolorna i våra dagar. I  stället för att skriva med blyertspennor på papper, var det billigare att använda griffeltavlor. I skrivböckerna skrev  man även  med bläck och  gåspenna.  Det var en viss konst att formera en sådan, så  att den inte plumpade vid skrivningen.   Bläck bereddes av bläckextrakt.  Men  barnen tillverkade också ofta själva sitt bläck. Ur s. k. ekäpplen pressade de ut saften, som de blandade med rost.  De  fingo på det sättet ett blekt, gråaktigt bläck.

Betyg.

  Sedan år  1871 hade följande betygsgrader använts: 
   För kunskaper: Berömlig   (A), Godkänd  (B), Försvarlig (C), Otillräcklig (D). 
   För  uppförande: Godt, Oklanderligt, Dåligt. 
   För flit: God, Försvarlig, Ringa. 
   En del lärare hade  dock  använt  andra betygsuttryck.   Men  då varken dessa  senare eller de ovannämnda     överensstämde med  husförhörslängderna, föreslog  prosten   Carlsson är  1875, att följande betygsuttryck hädanefter i stället skulle användas:
   För kunskaper: Berömlig (A), Med beröm godkänd (AB), Godkänd (B), Försvarlig (BC), Hjelplig (C), Svag (CD), Otillräcklig (D). 
   För uppförande: Hedrande   (A),   Mycket  godt  (AB), Godt  (B), Stadgadt  (BC), Oklanderligt  (C), Dåligt (D). 
   För flit: Berömlig  (A), Mycket god  (AB),   God (B), Försvarlig (BC), Hjelplig (C), Ringa (D).

   De nya  betygsuttrycken fastställdes sedan av domkapitlet. 
   Vilka principer lärarna följt vid betygssättningen är inte gott att veta.  Betygsskalan var då i varje fall betydligt lägre än nu. C var under  1860- och 1870-talen det vanligaste betyget. A förekom ytterst sällan, och även B gavs sparsamt. I flit och uppförande var det också låga betyg.
   Så småningom    höjdes  dock betygskalan. I flit  och uppförande var t. ex. är 1883 B mycket  vanligt. Under   1890-talet förekom allt oftare både  AB och A.  Vid sekelskiftet är A regel,  och numera  är detta betyg normalbetyg i uppförande och ordning  i Foss skoldistrikt. Många  skoldistrikt i värt land ha dock B som normalbetyg.

Ny lärare i Hede.

  Carl  Winberg erhöll är 1865 avsked  från sin tjänst för att i stället sköta sin gård på Möe. Denna gård övertogs

(Porträtt: Johannes  Mien)

sedan  av sonen Gottfrid Winberg, som bl. a. var kyrko- och skolkassör. Carl  Winberg avled är 1907. Johannes   Wilen från Byarum  valdes till lärare vid Hede skola, sedan han  avlagt undervisningsprov i alla de ämnen,  som  förekomma i folkskolan. Han flyttade sedan till den nybyggda  Nedre Lycke skola. Frän  sin tjänst fick han år 1883 avsked på  grund av  sjukdom.   Han erhöll då en sjukpension på 360 kr om året.  Han hade  redan under sin lärartid förvärvat en gård, 5/12 mtl Hede.  Denna   gärd skötte han sedan, så  långt hans  krafter tilläto.
   Han  drev  också en  lönande kvarnrörelse.   Han  blev ledamot i det förenade kyrko- och skolrådet, där han blev vice ordförande är 1891. Trots  att han  var smålänning  till börden, kände han sig  helt som bohuslänning.   Han lade t. o. in. bort att skorra. Han avled är 1906. Hans   båda barn, sonen Hildebrand Vilén och dottern  Ellen, gift med häradsdomaren  C. G. Johansson, bo fortfarande kvar i Foss.

Undervisningen i en skola i Foss på 1860-talet.

   Barnen gingo på 1860-talet endast i skolan varannan dag, pojkarna ena  dagen och flickorna den andra.  På  lördagarna var  den vanliga skolan inställd. Då undervisade  läraren sådana  äldre barn, som  av en eller annan anledning inte avlagt avgångsexamen    och därför inte kunde  bli konfirmerade.   Uppdelningen i klasser  skedde inte efter ålder  utan efter kunskaper. Många äldre barn  gingo sålunda i lägre avdelningen.  Detta  berodde bl. a. därpå, att de en stor del av året voro  befriade från skolgång för att kunna  ta valltjänst.  De allra fattigaste barnen  komma sällan till skolan. Alla frånvarande antecknades  i en dagbok. Trots att mänga skolpliktiga  barn saknades, var skolsalen fylld till bristningsgränsen, då barnen marscherat in. Bänkarna  räckte inte till för alla, utan en del fingo sitta på vanliga långbänkar.   Skolbänkarna  voro av den gamla typen med   gemensam sittbräda  för flera barn.
   När lektionerna  skulle börja, ringde läraren  med en  liten ringklocka, och  barnen stormade  in.  De behövde  inte ställa upp i led först, och därför  kunde det hända, att de sprungo  omkull varandra, om  det gällde att vara först inne.
   Vid    morgonbönen läste läraren en bön,  och  barnen sjöngo  en psalm, under det att läraren spelade på sitt psalmodikon.  Sedan var det  läxförhör i katekes eller biblisk historia. Barnen måste  kunna texten »som ett rinnande vatten», och det blev inte roligt för den som stakade sig. I bästa fall fick han stä i skamvrån framme vid kakelugnen.  Eller också blev det stryk, och sedan kunde upp  till tre bänkrader  få sitta kvar för denne endes skull. Det var naturligtvis nödvändigt   med denna  stränga disciplin, för att lärarna skulle kunna hålla ordning på alla eleverna och hinna med åtminstone minimikursen under  den korta tid, som barnen gingo i skolan.
   Kristendomsundiervisningen var förstås viktigast av ämnena.  Sedan kom  innanläsning, skrivning och räkning. I läsning använde man först tabeller,  och  barnen läste  mycket ofta i kör. Sedan användes nya  testamentet  och olika läseböcker för övning i renläsning.
   Välskrivningen skedde  först på skiffertavlor, och det gällde att forma bokstäverna så lika föreskriften  som möjligt. Lyckades   man inte riktigt bra, var det bara att spotta på tavlan och sudda ut skriften med en trasa, som    man hade fastbunden vid tavlan.   Barnen  fingo inte använda  rockärmen  eller klänningsfållen. Ibland gnisslade det till, då något litet sandkorn nötts fram  till griffelns spets, och då blev det rispor  i skiffertavlan, som inte gingo bort.  När   barnen kunde skriva alla bokstäverna, fingo de skrivå med gåspenna och bläck I skrivböcker. Många  av barnen  hade hemmagjort  bläck.
   Rättskrivningen bedrevs ofta  som tyst övning, och man   använde den i   annat sammanhang  nämnda   Zachrissons rättstavningslära. Diktamensskrivning  förekom sällan.
   Vid räkneundervisningen   kom  kulramen  ofta till användning. Barnen räknade på sina skiffertavlor efter tabeller. Facitböcker funnos, där barnen själva  kunde kontrollera, om de räknat rätt eller ej. Var talet fel, måste de räkna om det. Framstegen   i räkning voro mycket olika, och flickorna behövde inte kunna  mer än  de fyra räknesätten i hela tal för att bli godkända.
   De fattigaste bland gossarna och de flesta av flickorna deltogo inte i undervisningen i historia, geografi och  naturlära.  Det  var inte heller många, som fingo  betyg i dessa ämnen.  De flesta hade streck, och betyg   över  C   gåvos ytterst sällan.  Vid geografilektionerna använde   man sig bl. a. av globkartor.  För att visa solens, jordens och månens rörelser hade skolan inköpt ett tellurium.
   I kyrkosång sjöngos, som man förstår, endast psalmer och andliga sånger. Blott några   få av barnen dettogo i trädgårdsskötsel.   Ämnena teckning och gymnastik  funnos   ännu inte upptagna på  skolans schema.  Gevärsexercisen sköttes av soldaten Krans.
   På   rasterna dansade flickorna   ringlekar. Men  pojkarna  voro mera våldsamma   av sig. De slogos ofta.  En och annan  hade  kanske också en »munharpa»    med sig och underhöll kamraterna  med  musik.

Gymnastik och militärövningar.

   1 1842 års folkskolestadga finns bl. a. den föreskriften, att blivande folkskollärare »böra äga skicklighet att undervisa uti enkel Gymnastik». Men   barnantalet var i regel så stort, att någon undervisning utöver de vanliga läsämnena omöjligen  kunde medhinnas i skolan. På landsbygden funnos inga  gymnastiksalar.  Det  var endast i de större städerna  med deras gymnastiksalar  och mindre  klasser,  som  någon gymnastik inomhus   kunde  förekomma.
     Landsbygdens lärare   voro dock inte ointresserade för gymnastik, och de besökte gärna gymnastikkurser, som höllos runt om i landet. Även lärare i Foss deltogo i sådana kurser.
    I folkskolestadgan av är 1882 står, »att undervisningen i gymnastik även  omfattar enklare militärövningar».   Men redan  under september  månad  år 1863 hade antagits i Foss en soldat Krans att  öva skolbarnen i militärexercis. För detta erhöll  han en ersättning  av 75 öre rxmt för varje timma. Då dessa övningar sköttes bra och intresserade barnen, beslöt man  är 1864 att utsträcka denna  undervisning till att omfatta större delen av året. övningarna förekommo vid Hede och Håby skolhus samt på  kyrkplanen vid Foss kyrka.  De  trägevär, som behövdes  vid  övningarna, tillverkades till en början av  Adolf Linderot i Håby och Johannes  Olsson på Bråland för 28 sk. rgs pr st. I Berättelser  om  Folkskolorna i   Riket för åren 1864-1866   säger folkskolinspektören C. Leidesdorff, att bland de få församlingar, som låtit soldater öva barnen i vapenövningar, är Foss socken, »der ungdomen  från alla skolorna vissa dagar i veckan öfvats i större trupp samt såväl i gevärsexercis som enkel manöver gjort vackra framsteg».
   Pojkarna voro  i regel mycket intresserade av »exisen» och tyckte, att det var roligt att leka krig. Soldat Krans höll sträng disciplin och lärde in gevärsföringen ordentligt.
   Då emellertid  lärarna ansågos  kompetenta att själva  öva skolbarnen  i gymnastik  och militärövningar, överlämnades exercisen  åt dem fr. o. m.  år  1866. Men  säkerligen  hade  de inte något större intresse för denna undervisning.  Det blev mest små   marscher,  som pojkarna  fingo företaga.  Från  Foss  kyrkskola   ställdes marschen •oftast mot den s. k. Hult-stugan.  Ofta  stannade läraren kvar  vid skolan och lät någon av  pojkarna ta befälet.  När den lilla truppen hunnit till Hult-stugan, dröjde det inte länge, förrän slagsmålen voro i full gång mellan pojkarna från  Foss och bruket.  Där  både  gåvos och togos hårda törnar.  Trägevären  voro livligt i farten och trätofflorna också.  Många  gånger  återvände truppen  blodig och sönderriven till skolan.
   Vapenövningarna  upphörde  dock så  småningom,  och lärarna försökte i stället bedriva vanlig gymnastik även inne i skolsalarna. Men det blev mest fristående övningar.
   I folkskolestadgan av år 1921 finns ingenting nämnt om  militära övningar. Där kallas ämnet för gymnastik  med  lek och idrott. Tyvärr har bristen på  gymnastiksalar i Foss gjort, att  gymnastikundervisning i de flesta skolorna inte kunnat bedrivas så som vore önskvärt.

Syskolorna.

  Folkskolinspektör  Leidesdorff föreslog   år 1873  inrättandet av s. k. syskolor för flickorna.  Hushållningssällskapet lovade bevilja anslag för inköp av  sybehör. Skolrådet  beslutade därför inrätta en syskola, och prosten Carlssons två äldsta döttrar lovade sköta undervisningen under maj—augusti månader   är 1874 i skolhuset vid kyrkan. Lektionerna förlades till lördagarna mellan kl. 12,30—kl. 6. Men  då många  flickor anmälde  sig, var man tvungen att uppdela dem  på två avdelningar med  undervisning i  både Hede  och  Foss skolor.   Från Hushållningssällskapet erhölls första året ett anslag på 60 kr.  Tyg in. m. hade inköpts för en summa   av   50 kr. 92 öre.  Det återstod alltså 9 kr. 8 öre av anslaget. Detta belopp  överlämnades till småskollärarinnan Augusta  Schröder,  som   flitigt biträtt vid undervisningen i syskolorna. Prostens döttrar erhöllo däremot ingen  lön för 
sitt arbete.
    Under de följande somrarna sköttes undervisningen helt och hållet av småskolans  lärarinnor, som fingo  särskild ersättning härför. De klädespersedlar, som blivit förfärdigade, utdelades som belöning  åt de flitigaste flickorna. Ur den Sjöritzska donationen erhöllo syskolorna vissa anslag. Fr. o. m. är 1877 bortskänktes kläderna till fattiga, välartade barn.
   Småskollärarinnorna ville, att undervisningen i syskolorna skulle ske  på andra tider än  lördagseftermiddagarna.    Då denna  begäran avslogs av  skolrådet, aysade de sig dessa lektioner. Till lärarinnor utsågos dä  år 1878 hustrun   Augusta Snarberg   från Hede,   hemmadottern Clara Fägersten  från Hede samt  skräddaren Jakob   Hanssons hustru och dotter från Stora Foss Västergård. Är 1881 antogs i stället för hustrun Snarberg vik. skollärare J. E. Johanssons hustru, Christina Johansson,  som lärarinna i syskolan.  Då skräddare Hanssons  hustru avlidit år 1895, efterträddes hon av hustrun Emeli Jakobsdotter.
   Även i Stene och Saltkällan blev det så  småningom också syskolor. Syskolan i Stene sköttes åren 1896-1899  av Abela  Andreasdotter och år 1900 av Julia Hansdotter från Närestad.  Maria Svensson var lärarinna i syskolan i Saltkällan år 1896. 
   Ar 1881 bestämdes, att förfärdigandet av kläder till fattiga skolbarn skulle upphöra  i syskolan. Flickorna skulle i stället få sysselsätta sig  med arbeten  för egen räkning.  I stället skulle skräddare och sömmerskor  sy  kläder åt de fattiga barnen.  Det var starka och rejäla kläder, som dessa erhöllo. Pojkarna fingo mollskinnsbyxor och flickorna klänningar av något röd- eller blåaktigt tyg.
    På 1890-talet indrogs vissa år det anslag,  som landstinget och Hushållningssällskapet beviljat syskolorna. Intresset för slöjden hade också blivit ringa, och endast med stor svårighet kunde man förmå barnen  att begagna sig av  undervisningen.  Då   sedan landstingets bidrag definitivt upphörde, indrogos syskolorna år 1901, sedan de varit . 
verksamma   i 27 år.

Skolväsendets utveckling under 1 800-talets sista årtionde.

Nedre Lycke skola.

   År 1877 beslöt  kyrkostämman att låta uppföra ett nytt skolhus på Nedre Lycke  ägor.  Dåvarande löjtnanten, sedermera  kaptenen.  Laurell  vid  Munkedals  Aktiebolag erbjöd sig  att kostnadsfritt lämna tomt  för bygget. Han  hade utarbetat ett förslag till en byggnad, som skulle inrymma två skolsalar, två rum och kök för läraren, ett bostadsrum för lärarinnan  samt ett matrum för barnen. 
Han beräknade   kostnaderna till 6500-7000 kr. för ett icke timrat hus. Ett  timmerhus skulle kosta 1000 kr. mera. Efter  många diskussioner både  i skolrådet  och vid kyrkostämmor   beslöt man att   bygga ett skolhus »af resvirke med inre  och yttre brädfodring samt tätning af papp»  för  att få erfarenhet  av icke timrade bus. Många   ogillade emellertid detta, och besvär anfördes över kyrkostämmans beslut. Då kapten  Laurell sedan flyttade från Foss till örebrotrakten, upphävde man det tidigare fattade beslutet och beslöt i stället uppföra skolhuset av  timmer. Ett  20-årigt amorteringslån upptogs för byggnadskostnadernas bestridande, och Johannes  WilM,  som flyttade  från  Hede, höll skola i Lycke för första gången den 16 febr 1880.

Nya skolhus diskuteras.

   Hede skolhus var nu i ganska dåligt skick. Det var  på sin tid uppfört av gammalt  virke, och varje är hade mer eller mindre  omfattande  reparationer  måst företagas. Då  beslutet fattades om att Nedre   Lycke  skola skulle byggas, visste man  inte 
riktigt, vad man skulle göra med skolhuset i Hede.  Man  diskuterade bl. a. att antingen låta bygga om det  på sin gamla plats eller också flytta det till Saltkällan, där »Herr Pettersson i Saltkällan» lovat upplåta fri tomt.   Kostnaden för   ombyggnaden beräknades till 3300 kr., men skulle huset  flyttas, kom den att uppgå  till 6350 kr. Den kommitté,  som hade frågan om  hand, föreslog därför det förstnämnda alternativet.
   Vid  en kyrkostämma   i augusti år  1879 skulle frågan  avgöras. Ingenjör Zettersten vid 'Munkedals Aktiebolag  påpekade då, att Hede skola icke låg i mitten av skolområdet. Mellan  Lycke  och Hede  var det  endast 1/8 mil, »en anordning, som man  med   skäl kunde  kalla makalös, då barnen, åtminstone en  stor del af dem, finge öfver 1/2 mils promenad till detta Hede skolhus».   Han  yrkade   därför på att ett skolhus skulle byggas i Saltkällan på  någon vacker plats, där trädgård  kunde anläggas, vilket  han ansåg omöjligt i  Hede.   Ingenjör Zettersten slutade sitt tal  med följande ord: »Skolan blir då  icke något ställe, som är fruktadt, utan snarare, hvad det också bör vara, en  lustgård, dit barnen gerna och med gladt mod   ställa sina steg». Vid företagen votering segrade ingenjör Zetterstens förslag med några få  fyrktalsröster. Majoriteten utgjordes uteslutande  av  Munkedals Aktiebolags och. dess tjänstemäns röster endast  med tillägg av folkskollärare Österbergs 30 fyrktalsröster.
   Skolbygget i  Saltkällan uppsköts dock två år.  Då  därför skolvägen för barnen från  Hensbacka, Saltkällan och trakten där omkring till Lycke skola var alldeles för lång, beslöt man att låta undervisa dessa barn i  f. d. lärarbostaden i Hede  skola, till dess Saltkällans skolhus var färdigt. Frågan  om. Hede  skolhus framtida öde uppsköts därför  tills vidare. År 1880 inrättades där en mindre folkskola med småskollärare  Johan Edvard  Johansson från Skredsvik   som  lärare.
   Sedan  år 1882 var G. Jakobsson kyrkoherde i Foss pastorat. Under hans  ordförandeskap diskuterades i slutet av år 1882 uppförandet av både  det förut beslutade  skolhuset i Saltkällan och  ett skolhus i »Fosskroken».   Herr Pettersson i Saltkällan hade redan tagit tillbaka sitt erbjudande  om fri tomt  för ett skolhus. Men   herr Ullman  på Saltkällans  egendom erbjöd  i stället församlingen ett tunnland jord på  Carlstorps ägor mot  förmånen av att för sig och framtida  ägare av  Saltkällan få disponera en särskild bänk i kyrkan, som han själv ville inreda. Detta anbud  antogs med  tacksamhet.
   Det  blev dock inte Saltkällans skolhus, som först blev byggt, utan det i »Fosskroken».  De  båda  husen skulle i huvudsak bli lika stora, d.  v. s. omfatta en skolsal för 36 barn, avklädningsrum  och lärarbostad. Om det sistnämnda huset uppfördes först, kunde man, under det byggnadsarbetet  pågick, mera noggrant  beräkna kostnaderna  och avgöra,  om  Hede  skolhus skulle flyttas till Saltkällan, eller om ett helt nytt hus borde byggas  där.

Stene skola

  Det gällde   nu att   bestämma platsen för den nya skolan  i »Fosskroken».  Den borde ligga  så centralt som möjligt och 
nära  landsvägen.   Flera platser föreslogos, bl. a. »Stene i August Petterssons kohage»,   »Olof Perssons i Pilegård beteshage» och »det åt  Stene utstickande hörnet   af Torreby. skog».   Den  förstnämnda platsen  ansågs lämpligast, och August Petersson upplät mark och väg för en    summa av 300 kr.    Numera anse vi skolans läge mindre väl valt, och det har säkerligen varit mycket• besvärligt för barnen att särskilt vintertid sträva sig fram till skolan. Man har också vid flera tillfällen diskuterat möjligheten att flytta eller helt indraga skolan. Men det relativt stora barnantalet i denna del av socknen har hittills nödvändiggjort skolans upprätthållande.  Den  var färdig att tagas i bruk fr. o. m. år 1884 med Arma Bohlin som lärarinna. Hon hade förut 
vikarierat i Foss kyrkskola.

Saltkällans skola

  Då den  förut  nämnda tomten  på  Carlstorps ägor ansågs ligga alltför ocentralt för den beslutade skolan för Saltkällans barn, lovade herr Ullman att i stället upplåta en lämplig plats på  Breviks ägor vid foten av det s. k. Oxberget Man beslöt är 1.884 
att påbörja skolhusbygget  där.  Nytt  timmer skulle användas, och kostnaderna  skulle enligt anbud   uppgå till 5230 kr. Skolan togs i bruk v. t. 1886 med Josefina Boström från Istrums församling i. Skaraborgs län som dess  förste lärare.

Hede skola ombygges

   Man beslöt nu att nedriva Hede skolhus och uppföra ett nytt på samrna plats med dugligt virke från det gamla 
huset samt nytt  virke, allt för en kostnad av 1000 kr. Detta beslut överklagades  ända  upp i kammarkollegium    men  stod sig, och  ombyggnaden utfördes.
   Då  Hede  skola v. t. 1886 var färdig, upphörde den mindre folkskolan där, och  Hede  småskolerote fick lokal i det ombyggda  skolhuset, vilket till en början ej kom att utnyttjas mer än några månader om  året.

Lästiden i folkskolan

Barnantalet var tidvis mycket stort i folkskolorna, sedan dessa blevo fasta. Barnen kunde därför inte få daglig undervisning. --På 1860-talet gingo gossar och flickor varannan dag i skolan. Under  1870-talet var det t o .m. nödvändigt att tidvis indela 
barnen i tre  klasser, som besökte skolan var tredje dag.
   Fr. o. m. är 1875 var lästiden för de fattigaste barnen 60 dagar årligen. I vissa fall kunde den nedsättas till endast 50 dagar. Dessa barn  togo i  regel valltjänst  under somrarna,  och deras  skolgång bestämdes  av skolrådets ordförande.
   Ar 1878 beslutades  om s. k. sommar-  och vinterskola.  De äldre barnen skulle besöka   skolan under vintermånaderna  varje  dag  och de  yngre under den mildare årstiden. Överåriga barn skulle som förut komma   till skolan en dag i veckan, tills de kunde avlägga avgångsexamen.

Eldning och rengöring av skolsalarna

 uppdrogs fr. o. m. år 1878 åt  lärarna mot  särskild ersättning. Barnen skulle ha skyldighet att hjälpa till därmed. De indelades i städgrupper, som i tur och ordning städade efter lektionernas slut på dagen.   Före skolarbetets början på  morgonen skulle de  också ha  eldat. Barn  med  långa  vägar befriades dock från detta arbete. Under vintern, då pojkarna hade  fullt 

Foto: (Lärare  och  slaver utanför  Nedre   Lycke  skola  år  1893. På bilden märkas   småskollärare  J, E. Johansson  och folkskollärare  O. N. Wingård.)

upp att  göra  med   vedhuggning, var  det  mest flickorna,  som   fingo sköta  städningen. I   allmänhet  tyckte barnen, att det var roligt  att  hjälpa: till med dessa sysslor. 
   År 1884 hade  kyrkoherden,  sedermera prosten, C. 0. Möller tillträtt sin befattning i Foss. Under hans ordförandeskap  beslutades samma   år om  en del viktiga förändringar  inom skolväsendet i socknen.   Lästiden för både folk- och    småskolorna bestämdes fr. o. m. år 1885 till åtta månader.   Fortfarande   skulle det vara s. k. sommar- och vinterskola. Vidare inrättades två  fortsättn4ngsskolor, den eng  i Nedre Lycke   och den  andra i Foss skola, fr. o. m. år 1886.  Dessa skolor voro frivilliga 
och höllos vintertid mellan folkskolans  höst- och Vårtermin.

Förändringar rörande småskolorna

  Den första fasta småskolan i socknen inrättades fr. o. in. år 1885 i »Rö´e Lycke». Rotarna i samtliga flyttande  småskolor  sanagia.nslogps  samtidigt      två i  varje skol-område, varigenom lästiden för barnen ökgdes. År 1889 infördes på försök fast småskola  i Saltkällan. Försöket utföll emellertid inte lyckligt, utan året därpå  återgick  man till flyttande  skola  mellan Saltkällans  och Hede " rotar. Den: förra roten  läste hos herr  Ullman på Saltkällans gärd, och  den senare fick lokal i det ombyggda   Hede skolhus.   Fr. o. in. än 1904 inrättades emellertid två  fasta småskolor   i detta  skolområde.  Lokal  i  Hede  skola fanns  ju redan, men  för  att skaffa lämplig  lokal i Saltkällan  måste man  tillbygga Breviks  skola. Den   nya skolsalen togs 1 bruk h.  t. 1905. I Saltkällan läste de  båda småskoleklasserna   på   skilda tider. Första årets  barn   undervisades 
under  tiden 1/5-14/7  och 15/8-1/10 och  andra årets barn   under tiden 1/3-1/5  och  1/10-1/12. I   Hede och   Munkedal  var det  däremot  varannandagsläsning.
  Redan  år 1854 hade på  en    gemensam sockenstämma   med   Foss  och Håby   församlingar diskuterats uppförandet   av en sockenstuga.   Håbyborna  voro  emellertid  emot detta, varför  frågan  den gången förföll. Inte förrän  är 1895 beslöt  Fogs församling att   bygga en  sockenstuga vid  Foss  kyrka.  Utom  en  större  sal skulle den  också inrymma en småskolesal   samt lärarinnebostad.  Den  22  oktober 1901 hölls kyrkostämma där för första gången. Förut hade Socken- och kyrkostämmorna  hållits  i kyrkan eller kyrkskolan.
   Småskolan   i tredje  skolområdet ambulerade   sedan år  1885 mellan Foss   och Hoga   rotar. En tid hölls  i  Foss rote  småskolan i ett  av folkskollärare  Telnings   bostadsrum  i  kyrkskolan, och  en  tid hölls skolan  i den s. k. Halt-stugan.  I  Hoga rote uppläto     hemmansägarna lokaler.    Höstterminen år 1901 var det emellertid omöjligt att få lokal där.   Undervisningen  förlades då på. försök till den nya småskolesalen i  sockenstugan.  Fr. o. In. är 1902 blev småskolan där definitivt fast. De båda klasserna undervisades på skilda tider liksom senare i Saltkällan.
    Småskolan i fjärde skolområdet  hade sedan år 1885 ambulerat mellan Ödsby  och Torpets rotar.  Varje är var det svårigheter   med lokalerna, och det är i åtskilliga gårdar, som denna skola under årens lopp hållits. Men då  Torreby enskilda skola är 1901 inrättades, kom endast ett barn att tillhöra Torpets rote.  Då gjordes  småskolan  i Ödsby rote fast fr. o. m. är 1901. Barnen  i de båda klasserna låste varannan  dag.  I december år 1905 beslöt man uppföra en ny  byggnad för  småskolan i Stene på samma tomt som folkskolan.  Huset skulle vara färdigt den 1 mars 1907.
  I  Foss »fjälltrakter» ambulerade småskolan sedan  är 1885 mellan Skaveröds  och Jermunneröds  rotar.

Nya lärare

    Johan Edvard Johansson, som var anställd som lärare vid  Hede mindre folkskola, var född är 1847 i Herrestads församling.  Efter avlagd småskollärarexamen kom han till Skredsviks folkskolor, där han även tjänstgjort före examen. Efter åtta års tjänstgöring i 

Porträtt: Småskollärare J. E. Johansson)

Skredsvik och en termins vikariat i Håby kom han v. t. 1880 till Hede. I lön hade han  500 kr.  om året samt  50 kr. som ersättning för vedbrand.   Dessutom  erhöll han   fri bostad i Hede   skolhus. Ar 1886 flyttade han  som småskollärare till den fasta småskolan  i Munkedal. Den årliga lönen sänktes då  till 300 kr. Han höll först skola i ett Munkedals Aktiebolag tillhörigt hus, '»Rö'e Lycke», strax intill Nedre Lycke skola. Byggnaden  finns fortfarande kvar men är numera bostadshus.  Sedan fick han några är undervisa i ett vindsrum i Lycke skola och något  är i Handelsföreningens hus i Önnebacka, tills  han år 1904 fick flytta sin småskola till Hede, där han hela tiden  haft sin bostad. Han gjorde  sig allmänt  omtyckt av barn och  föräldrar. Han var en verklig barnavän.  Han  såg till att de små hade ordentligt på fötterna och att de fått på sig sina kläder ordentligt, innan de vandrade hem  från skolan, då denna var slut för dagen. 
    J. E. Johanssons lön höjdes vid flera tillfällen. Ofta tjänstgjorde han i församlingens folkskolor.  Då  han  vikarierade i Stene skola, måste han ta  matvaror  med sig för  en hel vecka och själv lägga sin mat där.  Då   han  behövde uträtta ärenden  i Uddevalla, tillät hans kassa honom  sällan att hyra skjuts, utan åtskilliga gånger vandrade han med  tunga bördor  fram och tillbaka till staden. 
    År 1912 avgick han  med pension från sin tjänst och avled år 1934 i en ålder av 87 är. En av hans söner, Oskar Heden,  var v. t. 1904— v. t. 1906 lärare i Stene och tjänstgör nu i Uddevalla. En annan son är kassör Gustaf Heden  vid Munkedals  Aktiebolag. 
    Då folkskollärare Österberg misskötte sin skola, tilldelades han flera varningar och måste till slut är 1882 avgå frän sin tjänst. Han kom  sedan till en Hallandssocken, där  han lär ha skött sig  bättre och trivts utmärkt. Som vikarie efter Österberg tjänstgjorde lärarinnan Anna  Bohlin, till dess  folkskollärare Johan Peter  Telning tillträdde lärarplatsen vid  Foss  kyrkskola  är 1884.  Telning  var  en verklig  hedersman  och mycket   omtyckt av sina elever.    Sedan han är 1893 flyttat till Kristinehamn, brevväxlade han med flera av sina lärjungar ända till sin död för några år sedan. 
   Sedan Johannes  Wilen  fått avsked från sin tjänst, valdes läraren i Håby, Albin Joakim Thorén,  till lärare vid Nedre Lycke skola. Han kom emellertid inte att tillträda sin plats förrän år 1885. Under hela år 1884 vikarierade i stället Wilen på sin gamla tjänst. Thorens lön var fr. o. m. är 1884 700 kr., husrum, kofoder och vedbrand för åtta månaders  lästid. De  andra lärarna hade i kontant lön endast 600 kr om  året men i övrigt samma    förmåner som  Thorén. 
    Ar 1889 avled Thorén och efterträddes av Olof Natanael  Wingård. Denne  var  en mycket  duktig och rättvis lärare.  Liksom  de flesta lärare på den tiden var han  ganska  sträng, och han kunde   använda rottingen, om så  behövdes.   De  halvvuxna  pojkarna,  som  gingo i fortsättningsskolan voro inte så lätta att fä bukt med.  Tyvärr fick Wingård   inte tjänstgöra så  många är.   Han avled  nämligen  redan i början av är 1895, sedan han varit sjukledig en termin. 
    Lärartjänsten i Lycke  sköttes sedan  av vikarier, bl. a. av J. E. Johansson, under flera terminer,  eftersom inga  sökande anmälde sig till den ordinarie tjänsten. Då platsen utannonserats fem gånger utan resultat, förklarade sig Munkedals   Aktiebolag villigt att under tre år bidraga med   ett årligt lönetillägg av 150 kr. Då anmälde sig tre lärare som sökande,  varav de två voro resp. 65 och 59 är gamla  och den tredje saknade   behöriga tjänstgöringsbetyg. Tjänsten  utannonserades därför för sjunde gången,  och dä sökte vikarien på platsen, Maria  Mathilda  Skog från  Göteborg.  Hon  valdes också och tjänstgjorde som  ordinarie tr. o. m. h. t.1897 t. o. ni. h. t. 1901. J. E. Johanson   skötte sedan lärartjänsten  v. t. 1902, under det  försök

                             (Porträtt: Per Johan Johansson.)

gjordes att få en ny ordinarie lärare. Första gången tjänsten annonserades, sökte folkskollärare Rickard  Lindqvist i Håby, men   denne blev av  någon anledning förklarad obehörig.  Hans  son, Viktor Lindqvist, var först vikarie i Lycke under h. t. 1902 och blev sedan ordinarie där fr. o. ni. v. t. 1903. Han flyttade sedan till önnebacka skola.
    Även i de andra folkskolorna hade skett lärarbyten. «Milan Peter Telning i Foss kyrkskola efterträddes är 1893 av läraren i Svarteborg Per  Johan Johansson.   Denne var  sträng och  fordrande men  mycket duktig som lärare.  Han avled år 1906. Hans dotter; Sigrid Johansson, vår  under mänga   är småskollärarinna i lokalen i sockenstugan, och hans dotterdotter; Kerstin Lundgren, är lärarinna där sedan h. t1926.
   Anna Bohlin i  Stene  var en vek natur. Hon flyttade därifrån år 1893 och efterträddes av Carl  Anders  August Isacksson -h. t. 1894— h. t.-1896. Alma Heine blev ordinarie  där är 1898 men  avled redan i januari är 1900.  Under vissa terminer  fanns ingen ordinarie lärare anställd, utan skolan sköttes av vikarier, bl. a. av den outtröttlige J. E. Johansson. Under den stora lärarbristen vid sekelskiftet var det omöjligt att få någon sökande till platsen. Man funderade då t. o. m. på att helt indraga skolan en tid och hänvisa barnen till Foss skola. Slutligen blev dock Ragnhild  Maria   Nilsson ordinarie i Stene V. t. 
1902—h.  t. 1903 och Oskar Fredrik Hedén v. t. 1904—v. t. 1906.  Josefina  Boström   avgick år 1898  från sin befattning vid Saltkällans skola, där hon varit mycket omtyckt. Hennes efterträdare var Bror Hilmar  Palmgren  åren 1898-1919.
   övriga  lärare, som minst en  termin  sedan tjänstgjort och fortfarande  tjänstgöra vid  Foss församlings folk- och småskolor finnas upptagna i  den lärareförteckning, som återfinnes å sid. 53.

Fabriksskolan

  På  bolagsstämma  med Munkedals  Aktiebolag år 1896 diskuterades för första  gången  inrättandet av en »bolagets enskilda folkskola». Man   ansåg, att i  kommunens skolor tillräcklig  skolgång ej  kunde beredas  de vid  Munkedals fabriker anställda arbetarnas barn. Folkskolinspektör Leidesdorff, som  även  var  aktieägare i bolaget, meddelade, att Foss   församling ej kunde  åläggas inrätta  flera skolor. Han  talade därför  varmt för denna skola och ansåg, att bolaget vid sitt 25-årsjubileum är 1896 ej kunde fira detta vackrare än att låta bygga ett skolhus.  På sin sida hade han  vunnit dåvarande direktören i bolaget, Albert Coriander, som var en ideellt inriktad man. Ett förslagsanslag  på 9000 kr. beviljades också. Detta belopp visade sig 
emellertid vara för lågt, varför anslaget år 1898 höjdes till det dubbla. Folkskolinspektör Leidesdorff hade låtit uppgöra ritningar till skolan, som stod  färdig att tagas i bruk år 1900.
   Bolaget  hade  bestämt   de blivande folkskollärarnas löner till 665: —  kr.  om  året samt bostad och bränsle:   Det var, som  förut nämnts  i annat sammanhang, stor lärarbrist vid sekelskiftet.  Då därför svårigheter  att anskaffa lärare  kunde  uppstå, fick bolagsstyrelsen rättighet att höja lönerna något,  om så vore nödvändigt. Så blev det också. De första folkskollärarinnorna fingo i kontant lön 800 kr.  om året för åtta  månaders tjänstgöring.  De  saknade  dock pensionsrätt.  Småskollärarinnan Berta Gunnarsson-Molden hade 400 kr. i årlig lön.
   Skolans första terminsavslutning ägde rum den 29 maj  1900.  Vid denna var dess inspektor, rektor Hörberg vid läroverket i Uddevalla, närvarande.   Han besökte i regal skolan en gång i månaden, uppgjorde förslag vid lärarnas tillsättning och utfärdade tjänstgöringsbetyg.
   Prosten Möller hade  av bolaget erbjudits att bli inspektor, men han ville inte komma ifråga. Han ogillade nämligen skolan och  ansåg den »ingalunda   framkallad  af  något verkligt behof,  utan af  ett omättligt begär efter skolor»:
   År  1902 undervisades i fabriksskolan 70 barn på folkskolestadiet och 30  barn i småskolan.   Där  förekom också  både goss- och flickslöjd. Skolan var heltidsläsande i motsats till Foss församlings övriga skolor. I Nedre  Lycke skola var barnantalet   samma år 116, och i de båda  småskolorna  undervisades 82 barn. Det är uppenbart, att undervisningen i fabriksskolan kunde  lämna bättre resultat än i de andra skolorna. Kritik   emot. skolan saknades dock  inte. Prosten  Möller upphörde  inte  att klandra donna »högfärdsskola».   Vid ett tillfälle sade  han om  heltidsläsningen: »Denna långa skoltid gör barnen lata och försoffade, drager dem ifrån arbetet i hemmen, hvilka skolan icke kan ersätta,  och  lemnar dem tillika mer än tillräcklig tid till föröfvandet  af okynne.  4  månaders  årlig undervisningstid för hvarje barn  är vida att föredraga och  gifver, rätt använd, bättre resultat 
än fabriksskolans dubbelt längre».  Han  hyste den uppfattningen, att det antal barn, omkring 160, som före fabriksskolans tillkomst undervisades i Lycke, icke var för stort för en duglig lärare.
   Ar  1907 beslutade emellertid Munkedals  Aktiebolag  att upphöra med  sin enskilda folk- och småskola.  Bolaget erbjöd sig i stället att åt  kommunen  kostnadsfritt upplåta fabriksskolan.   Orsaken var, att man villa    komma i  åtnjutande av statsbidrag till lärarnas löner, vilket ej utgick till enskilda skolor. Vid en kyrkostämma  i oktober är  1907 under kyrkoherde Cajanders ordförandeskap beslöt   kommunen att fr. o. m. år  1908 mottaga   erbjudandet.  Lärarna  i  fabriksskolan blevo  senare  valda till ordinarie lärare i församlingen.
   Fabriksskolan är fortfarande Munkedals Aktiebolags egendom, men skoldistriktet disponerar den tills vidare mot att det  utför 
nödvändiga reparationer.  Den årliga hyra  av 5 kr., som skoldistriktet betalar till bolaget, är en pro  forma-sak.

Folkskolan i Foss under 1900-talet

   Nya   skolor. Då   skolvägen  för barnen från  trakten  av  Jermunneröd och Skaveröd   ned till Nedre Lycke   skola var  lång och särskilt vintertid besvärlig, beslöt kyrkostämman på sommaren år 1906 att uppföra ett  skolhus i Jermunneröd,   där  tomt inköptes  för en   summa av  200 kr.  Andra platser  för skolan hade  också föreslagits, men  den i   Jermunneröd  ansågs ligga bäst  till. Skolan  var  färdig att  tagas i bruk v. t. 1908.   Fröken   Alexandra  Carlsson från  Skälleröd, som sedan  h. t. 1897 tjänstgjort i den   ambulerande  småskolan   i »fjällbygden», blev lärarinna i  den nu  inrättade  mindre  folkskolan i Ter- 
munneröd.    Denna  befattning innehade hon, tills hon blev  pensionerad år  1934. Då förändrades  skolan till folkskola enligt B: 3-formen,  och folkskollärarinna anställdes.
   Eftersom  barnantalet i Lycke   folk- och småskola var  alltför stort, beslöt  man  år 1906 att anställa ytterligare  en folkskollärare och  en småskollärarinna  i Munkedal.   Så  tillkom den tredje fasta   småskolan där fr. o. m. v. t. 1907, och skolan hölls först i ett av lärarens bostadsrum  i Lycke  skola. För   folkskolan måste  emellertid en  ny   byggnad uppföras.  Munkedals   Aktiebolag upplät  kostnadsfritt  tomt för Önnebacka skola, som    kom att innehålla   två skolsalar  samt bostäder  åt 
två lärare.  Lärosalarna  togos i bruk v. t. 1908.
   Torreby  enskilda  skola.  År 1901  inrättade grosshandlare N. G. Sörenson  på  Torreby   en  enskild skola  på  Vässby  för  sina  underhavandes  barn.   Särskilt intresserad av skolan  var hans hustru, född friherrinna  af   Ugglas.   Lärarinnan  hette   Laura  Sandström, som tjänstgjorde hela den tid skolan  upprätthölls, d. v_ s. t. o. m. år 1923. Skolan var    mycket  välskött, och  där  funnos S. k.  ensambänkar   för barnen, vilket var ovanligt på  den tiden.
   Heltidsläsning införes  i Munkedal.   I   samband  med  överlåtelsen på  församlingen  av fabriksskolan  föreslogs  införandet av heltidsläsning för  samtliga skolor i Munkedal.   Skolrådet ställde sig emellertid avvisande till förslaget.  Kyrkoherde  Cajander utlyste ett föräldramöte i  Lycke  skola, där frågan  skulle diskuteras.   Skolrådet   lät utdela några  fä skrivna   lappar för   att kalla: folk till mötet Direktör Carlander  lät emellertid trycka liknande lappar, vilka sedan spredos överallt i socknen. Följden blev den, att skolsalen var fylld med folk, då kyrkoherden öppnade mötet, vid vilket även folkskolinspektör 
Torbjörnson  och  direktör Carlander voro närvarande.   Diskussionen fördes under något tryckt stämning, och det blev inte den opinion mot heltidsläsningen, som skolrådet väntat.
   Frågan   behandlades sedan vid    kyrkostämman  den 11  november 1907. Direktör Carlander föreslog genast införandet av heltidsläsning i skolorna i Munkedal, varefter en livlig diskussion följde. Vid voteringen avgåvos 10480  röster för direktör Carlanders förslag och 8471 röster mot detsamma.    De  många rösterna  förklaras av att i början av  1900-talet den s. k. 5000-gradiga skalan ännu användes på landsbygden.  Lästiden bestämdes till åtta   månader eller 341/2 veckor.
   Beslutet om  den  längre lästiden överklagades i domkapitlet, och skolrådet instämde  i besvären. Beslutet stod sig dock, och sedan v. t 1908 äro alla Munkedals skolor heltidsläsande.
   Lycke  småskola.  Efter framställning  från föräldrar i Skaveröd och  trakten där  omkring,   beslöt skolrådet år 1910 föreslå kyrkostämman, att Nedre Lycke småskola simile flyttas till Stallmyr. Förslaget ayslogs emellertid, och   senare framställningar från föräldrarna i  denna fråga avstyrktes alla gånger av skolrådet på grund av det ringa barnantalet i dessa trakter.
   I stället beslöt man är  1914 att i Nedre   Lycke uppföra  en ny byggnad  för småskolan, som  även skulle   inrymma bostad för lärarinnan.  I  källarvåningen skulle bl. a. lämplig lokal inredas för slöjdundervisningen.  Samtidigt skulle Lycke folkskola grundligt repareras. Särskilt lärarbostaden var där i dåligt skick, sedan den använts både som lokal  för småskolan  och för  undervisning i träslöjd. Vid höstterminens  början år  1915  kunde både   småskolan och lärarbostaden tagas i bruk.  De fyra fasta småskolorna i Munkedal voro nu  belägna i Lycke, Önnebacka  och Hede   samt i fabriksskolan.

Ny småskola i Foss.

Även i Foss var barnantalet så stort, att en ny  fast småskola måste inrättas. Det var år 1911.  Under  ett är 
hyrdes lokal pä  Kamstorp, och under tiden v. t. 1912—v. t. 1929 hölls skolan i kyrkvaktare G. Alfredssons hus  vid Foss kyrka.
    Förändringar beträffande skolformerna. Fr. o.  m. år 1913  beslöt man   införa Litt.  a i småskolorna  i   önnebacka och fabriksskolan, d.  v. s. lärarinnan hade endast en  klass att undervisa. Litt. b, då två klasser undervisas samtidigt, skulle fortfarande bibehållas i Lycke och Hede småskolor.
   I folkskolorna   upphörde man   under   de   närmast  följande  åren med de  s. it. sommar-  och  vinterskolorna, och     varannandagsläsning infördes i alla skolor  utom   dem i  Munkedal,   där man    fortfarande skulle läsa enligt Litt. A-formen.  I    Jermunneröds mindre   folkskola var det dock  periodläsning t. o. m.  v. t. 1930. Den   förändrades till B: 3-skola h. t. 1934.
   Ar 1920  beslöt  man   införa heltidsläsning  i  Saltkällans  skola, varvid alla fyra klasserna skulle undervisas samtidigt   (skolform B:2). Litt. b infördes samtidigt i därvarande  småskola. 
   Dessutom  beslöts,  att alla  småskolorna  i Munkedal   skulle  läsa enligt Lid. a.  övriga  småskolor voro fortfarande organiserade   enligt Litt. c, d. v. s. barnen gingo i skolan varannan  dag under tre är.
   Heltidsläsning enl. Litt. B: 2 infördes fr. o. m. h. t. 1939 även  i Stene folkskola,- frän vilken tid alla folkskolor i Foss skoldistrikt äro heltidsläsande.

Foss nya skola.

  Redan   är  1908  väckte   kyrkoherde   Cajander förslag om   byggandet  av  ett nytt   skolhus i närheten   av   kyrkan, 
emedan   barnantalet i  kyrkskolan var alltför stort. Det    gamla skolhuset kunde  sedan  begagnas till  en  ny  småskola   och till bostad åt småskollärarinnan.   En   kommitté  tillsattes att utreda  frågan,   som Ar  1910 behandlades av kyrkostämman.     Förslaget  avslogs emellertid, varvid   kyrkoherden  reserverade sig.
   Sedan  folkskolinspektör Torbjörnsson   är  1916 begärt,  att folkskolan i Foss skulle förvandlas från   halvddsläsande till heltidsläsande, togs  frågan ånyo  upp.   Det blev  till en början trots folkskolinspektörens  påstötningar föga resultat  av  kommitténs   arbete.   Den  kompletterades åtta år senare.   Den 11 april 1926 deltog inspektören själv vid  frågans behandling i    kyrkostämman.   Fortfarande var   man  dock inte  beredd att fatta  beslut. Till kyrkostämman den 24 okt. 1926 inlämnade   96  familjeförsörjare en  protest  mot förändring   av skolformen.   De ville bibehålla halvtidsläsningen  i kyrkskolan.
   I februari är 1927  beslöt till slut kyrkostämman  att bygga   en ny skola i närheten  av den s. is. Klockekullen pä Lilla Foss mark.  Skolan skulle bli heltidsläsande enligt Litt. B: 1-formen, där två klasser undervisas samtidigt, varför en   ny lärartjänst måste inrättas.   Samtidigt beslöt man   utföra en  omfattande  reparation  av kyrkskolan   och  där inrätta en halvtidsläsande  skola för   sådana barn, vars föräldrar inte ansågo  dem     behöva den  längre  lästiden.  Även   här  måste  en  ny lärare anställas.  Foss nya skola invigdes den 15 augusti 1929, och  den hade  då  kostat   omkring 60,000 kr.   Då var   även ombyggnaden     av kyrkskolan   färdig. Den  nya skolan  innehöll två salar för folkskolan, gymnastiksal    samt en sal för den småskoleavdelning, som  förut läst i kyrkvaktare Alfredssons hus. I  källarvåningen fanns utrymme   för undervisning i gosslöjd och skolkök.
  Det  ökade barnantalet i stationssamhället nödvändiggjorde dock snart införandet av Litt. A-formen vid Foss nya skola. Detta  skedde fr. o. m. h. t. 1935. För att få skolsalar till de två nya folkskoleklasserna måste man  använda   gymnastiksalen till lärosal. Småskoleavdelningen, som läst i nya skolan, måste flytta till kyrkskolan, där C: 1-skolan samtidigt upphörde. 

(Bild: Foss nya skola h. t. 1935.)

Läraren där förflyttades till Foss nya skola, där  dessutom ännu  en lärare  måste anställas. Samtidigt förvandlades  de båda  småskolorna vid kyrkan  till småskolor enligt Litt. c-a.

Ohlénska donationen.

År 1904  donerade skogsförvaltaren  Leander Olén från Hensbacka  1000 kr. till skolan.  Halva årsräntan skulle användas till premier  åt skolbarn, »som visa flit och god fattningsförmåga  samt äro  välartade och  göra sig förtjänta at uppmuntran». 
Premierna  borde inte understiga  5 kr. Ur denna fond  mottaga fortfarande  de   duktigaste eleverna i   avgångsklasserna  vid   examen premier.

Slöjdundervisningen.

   Då  de  s. k. syskolorna år 1901 upphörde, var  det endast  i fabriksskolan, som   någon undervisning i  manlig och kvinnlig  slöjd förekom.  Lärarinnorna skötte där  flickslöjden. I gosslöjd undervisade ett par år fru  Johanna   Ebbinghaus  och sedan snickaren Fridolf  Lindeblad.  Sedan församlingen övertagit fabriksskolan, upphörde   emellertid all slöjdundervisning  där.  År 1912 inrättades  emellertid en slöjdskola för gossar i bostadslägenheten i Lycke skolhus.    Undervisningen meddelades av folkskollärarna i två avdelningar   med  -vardera fyra  lektioner i veckan.  Slöjdmaterial 
skänktes av- -Munkedals Aktiebolag.   Sedan särskild slöjdsal inretts i Lycke småskola,  har gosslöjden sedan h. t. 1915 förlagts dit. Sedan är 1920 finnas slöjdskolor för flickorna i Munkedals, Foss, Stene och Saltkällans folkskolor, där folk- och småskollärarinnorna sköta undervisningen. 
    År 1924 fingo  även   gossarna  i kyrkskolan slöjdundervisning. Lokal  hyrde  man  hos  byggmästare Axel  Sohlberg.  Sedan Foss  nya skola blivit byggd, sker denna undervisning i den särskilda lokal, som inretts där.
    Då Saltkällans. skola år 1931 tillbyggdes, inreddes där också en slöjdsal på vinden, och sedan dess ha även gossarna där undervisning i manlig slöjd.

Fortsättningsskolan.

  År 1907 beslutade  kyrkostämman inrätta en fortsättningsskola i Saltkällan och en i Stene. Förut hade sådan endast 
förekommit i  kyrkskolan och i Lycke skola. Länge var fortsättningsskolan frivillig, men allt starkare framfördes under 1920-talet kravet på  att göra  den obligatorisk. Efter långa kommittéutredningar  och flera förslag beslöt   kyrkostämman år 1926 om   obligatorisk fortsättningsskola.   Den skulle tills vidare vara allmän för både gossar och flickor och omfatta två årskurser om vardera  180 timmar.  I  Munkedal blev den t. v. aftonskola,  men efter några  år förlades den där liksom i distriktets övriga skolor till tiden mellan folkskolans. höst- och vårtermin.   Genom  att konfirmationsundervisningen då inställdes, korxuno denna  och undervisningen i fortsättningsskolan ej att hindra varandra.
   Fr. o.  m.  november  år 1929 få flickorna i fortsättningsskolans andra  årskurs undervisning i  husligt arbete. Under de första åren var denna  undervisning endast obligatorisk för flickorna från Munkedals och Foss fortsättningsskolor.  Flickorna från övriga av församlingens fortsättningsskolor ägde emellertid företräde att få deltaga i de  frivilliga skolkökskurser, som även anordnades. Sedan  år 1931 är skolköksundervisningen obligatorisk för  samtliga flickor i Foss och Håby skoldistrikt, som  gemensamt anställt skolkökslärarinna. I Foss sker  denna undervisning i Foss nya skola.

Folkskoleärendena till den borgerliga kommunen.

    Från  och med   år  1932  ha  folkskoleärendena  i   de flesta   landskommuner överflyttats från   den kyrkliga till  den   borgerliga    kommunen. I Foss är det  sedan denna tid  kommunalfullmäktige,  som  besluta i folkskolans ekonomiska   angelägenheter. Folkskolestyrelsen är verkställande  myndighet  för  folkskolan och fortsättningsskolestyrelsen för fortsättningsskolan. Folkskolestyrelsen tillsätter också ordinarie lärare. Ordförande i dessa  båda styrelser är sedan år 1932 riksdagsman  Gustaf Karlsson.

Strid om längre årlig Lästid.

   År  1937 gjorde  lärarkåren framställning till folkskolestyrelsen om förlängning av den årliga lästiden från dåvarande   344 veckor till 36% eller 39 veckor.  Då folkskolestyrelsen emellertid inte  ville fatta beslut i frågan, förrän målsmännens    mening  inhämtats, utlystes  tvenne föräldramöten,  ett i Folkets hus och  ett i kommunalrummet.   Båda   voro talrikt besökta. På  båda ställena möttes lärarkårens framställning av kompakt   motstånd  från föräldrarnas sida. I Folkets hus var diskussionen stund- 
tals ganska hetsig.  Den riktade sig delvis mot lärarkåren  och  mot riksdagsman  Gustaf  Karlsson, som varmt talade  för lärarkårens förslag.  Båda föräldramötena  avstyrkte den längre  lästiden, men folkskolestyrelsens majoritet  föreslog dock  kommunalfullmäktige    att införa  36 ½ veckors lästid. Då   frågan  behandlades i kommunalfullmäktige, var utgången  emellertid på förhand  given.  Med  12 röster mot 6 beslöt man  bibehålla  den kortare lästiden.
   År 1940 togs frågan   ånyo  upp, och utan debatt beslutade  kommunalfullmäktige att införa 361/2 veckors årlig lästid vid kommunens samtliga folk- och småskolor fr. o. m. h. t. 1940.

Läroböcker.

   Det var inte så gott om läroböcker, då den lagstadgade folkskolan började sin verksamhet.  De som  funnos voro i regel av  litet format, ty dels voro kurserna, som skulle inläras, inte så dryga som nu, och dels hade barnen inte råd att köpa några dyrare böcker.  Samma   bok kunde  användas av en hel syskonskara, ty täta ombyten av läroböcker förekommo   ej på den tiden.  Därför blevo  böckerna alldeles utnötta och förstördes så småningom.
   I  Foss kunde   man  i mänga  fall  inte   förmå föräldrarna att anskaffa annat  än kristendomsböcker till barnen.  Skolstyrelsen lät därför redan år 1880 inköpa och  till skolbarnen till självkostnadspris tillhandahålla vissa läroböcker, som   inköptes  hos   »Bokhandlaren Hallman i Uddevalla».
   Katekes och biblisk historia var ju det viktigaste ämnet.  Lindbloms  katekes var  den som användes mest i landet i mitten av 1800-talet, och säkerligen har detta varit fallet även i Foss. Den var även efter vår tids förhållanden en omfattande bok med sina 336 sidor och innehöll 371 stycken med förklaringar. Den slutade med de  välkända orden: »När hwar och en sin syssla sköter, så går allt väl, ehwad oss möter.» 
    Under årens lopp ha mänga  katekeser sett dagen, vilka blivit allt enklare och mindre  till omfånget. Bland dem som   användes i Foss, märkes en av biskop Billing. Numera  äro  de fem huvudstyckena ur Martin Luthers lilla katekes inrymda i den fastställda kristendomsboken. 
   I biblisk historia ha åtskilliga läroböcker använts i Foss.  Den första var Biblisk Historia, utur den Heliga Skrift utdragen, af W. Lundgren.  Boken   hade belönats med  pris av Sällskapet lär växelundervisningens befrämjande.   I bokens  företal skriver författaren om svårigheten »att skrifwa en lärobok nog  widlyftig för den första underwisningen».  Boken  omfattade  160  sidor berättelser ur gamla testamentet och  80 sidor ur  nya testamentet, och innehöll många berättelser, som aldrig förekomma i nyare bibliska historier. 
    Efter Lundgrens lärobok  användes en biblisk historia utgiven av J. F. Åkerblom, som var prost och kyrkoherde i Skultuna.  Boken var tryckt med olika slags stilar, för att barnen skulle få övning i renläsning. Nedtill på   varje sida funnos  frågor  i anslutning till de bibliska berättelserna. Frågorna skulle barnen själva försöka besvara vid läxläsningen. I slutet av 1800-talet användes Bäckmans bibliska historia och i början  av 1900-talet en av Norlen-Lundgren.   Under många år  användes sedan Bibliska berättelser och texter av Hedberg-Holm-Lindskog.  För ett par år sedan fastställdes Folkskolans kristendomsbok  av Ahlberg-Liedgren-Pihl som lärobok  i kristendom. 
   Vid läsundervisningen användes först tabeller med  tydligt tryckta bokstäver, stavelser, ord och meningar. Det gällde att enligt den s. k. bokstaveringsmetoden  stava  och lägga ihop.   Barnen stavade t. ex. be, a säger ba, kå, a säger ka, baka. Så småningom infördes emellertid nyare metoder, och åtskilliga ABC-böcker  och läseböcker för både småskolan och  folkskolan utgåvos. Några av  dem som  använts i Foss förtjäna att  omnämnas. 
    B. C. Rodhes  Läsebok för  barn i  hemmet och  småskolan  utkom första  gången år 1867 och fick snart stor spridning liksom den något senare utgivna Småskolans ABC-bok   av Fredrik Sandberg.  Den förra var uppställd efter den s. k. ljudmetoden och den senare var »lämpad efter så väl stafnings- som ljud- och skrifläsemetoden». Sörgården och I Önnemo av A.  M. Roos ha  nu ersatts av  modernare läseböcker för småskolan. 
   Den    äldsta i Foss använda  läseboken utgavs  av Sällskapet för Wexelundervisningens  befrämjande.  Boken bestod av två kurser. Den första innehöll tabeller för läsundervisningen samt religiösa berättelser. I andra kursen funnos  geografiska och historiska uppsatser, en kort räknelära och en hälsolära.  En mängd  ordspråk förekommo också.
   Nya  testamentet  användes   under vår folkskolas   barndom  som övningsbok i renläsning. Så   småningom upphörde  man  dock  därmed.
   En bok,  som  kom att bli mycket omtyckt,  var  Läsebok i Naturlära för Sveriges .Allmoge av N. J. Berlin. I den   berättades på ett trevligt sätt historier om djuren, och den var dessutom försedd  med en  mängd  träsnitt. Boken  utkom i  många  upplagor och finns fortfarande tillgänglig i skolbiblioteket.
   Ar 1868  utkom den s. k. Statens läsebok. Inom  kort  fanns den i alla Sveriges skolor, där den i många år  kom att vara den enda läseboken. Den utkom i åtskilliga upplagor, antingen uppdelad i årsklasser eller också  i ett band. Den  innehöll sedelärande berättelser, fornnordiska sagor, historiska och geografiska skildringar o. s. v. Statens läsebok blev mycket  omtyckt, och  den finns ännu kvar i  mänga hem. Det är ofta  den enda bok, som  de äldre bevarat från sin skoltid.
   Förutom  Folkskolans läsebok läses i Foss skolor nu också Heidenstams   Svenskarna  och  deras hövdingar  och Selma   Lagerlöfs Nils Holgerssons  underbara resa  genom Sverige.
   En bland  de första  rättskrivningslärorna, som användes i Foss, var Zachrissons   stavningslära.   Skrivningarna gingo så till,  att eleverna skulle rätta en felstavad text  samt sätta rätt begynnelsebokstav  efter skiljetecknen. Vad  sägs  t. ex. om   följande övning (A-ljudet), som skulle skrivas om rätt?   »en Osna  mötte en   hough varg,  det var ett vodligt möte,   de begynte sproka.  av nod herr Hokan, Sade  osnan    —  —».  Bland senare  tiders rättskrivningsläror märkas  en av  Alfred Dahlin  samt den  nu  använda  Arbetsuppgifter och rättskrivningslära  på grundval   av språkets vanligaste ord  av Hassler-Göransson-Sjöholm-Almen.
   Zweigbergks   Lärobok i  Aritmetiken  och Junkers  räknetabeller voro de första räknelärorna, som  användes  i Foss. Dessa följdes av Schmidts och Alfred  Bergs räkneläror, av vilka den  sistnämnda fick stor spridning och blev  av stor betydelse  för räkneundervisningen. I  många är  användes sedan  Larsson-Lundahls räknelära, tills för ett par år sedan  Ryden-Frank-Norgrens    Folkskolans räknebok  infördes i Foss skolor.
   I geometri ha  använts läroböcker av Siljeström, Segerstedt  och Knutsson. Numera  ingår  geometrikursen i den fastställda räkneboken.
   Historia, geografi och naturlära behandlades förr så, att barnen läste läxor ur de torra läroböckerna. Någon gång fick läraren kanske tid att berätta något för barnen, eller också läste man  på läslektionerna ur t. ex. Berlins läsebok. Men   man hann i regel inte  med så mycket som   man tänkt.  Det  fanns många   barn, som inte  lärde stort mer i dessa ämnen, än det de inhämtade ur läseböckerna på läslektionerna.
   Bland  läroböckerna  i  Sveriges historia användes först  en  av Winge  och en  av Dahm.    Den  senare var   emellertid  ganska  omfångsrik  och lär   ha  innehållit många »faktiska oriktigheter  och historiskt osäkra uppgifter». Man  övergick  därför sedan  till mera vederhäftiga läroböcker i svensk historia, utgivna av  Hägerman  och Odhner. I   många år har nu Grimbergs  historia använts i Foss.  Den utkom för några är sedan i  en omarbetad och utökad  upplaga.
   Den första   läroboken I geografi  var av  Lagerhamn,   men  den utbyttes snart Mot  Winges  och  Hägermans  geografier, som voro  de mest använda vid mitten  av 1800-talet. Den danske geografen  Erslev hade givit ut en utmärkt lärobok i geografi. Den hade 36 träsnitt och användes  under   några är  i Foss,  innan  den ersattes först av S. Almquists Geografi  för folkskolan och sedan av Fridtjuv Bergs lärobok  i geografi.  Den   sistnämnda bildade  epok i geografiundervisningen  med sitt starka betonande  av de geografiska   orsakssammanhanget.  Nu  använda vi  i Foss Swedberg-Hagnells geografi för folkskolan.
   Berlins lärobok och förut nämnda   läsebok i naturlära belönades med högsta priset i en tävlan om  lämpliga läroböcker för folkskolan år 1846. Läroboken  var illustrerad »med 64 trädsnitt». Den var Foss folkskolors första lärobok i naturlära och användes i många är.   Så kom  Berg-Lindéns naturlära,  som  omarbetats  otaliga gånger.   Den lärobok, som sedan ett par år användes, är  Folkskolans naturlära av Bolin-Nordlund-Wetterfors.

Foss folkskolor vid hundraårsjubileet.

   Sedan i det föregående  lämnats en resumé över hur  skolväsendet I Foss genom tider av växlande förståelse och motstånd har utvecklats till vad det nu är, skall här endast ges ett tvärsnitt av skolan i Foss vid hundraårsjubiléet. Det som här sägs, är nu väl känt av alla, men det kan ha intresse för kommande  tider.
   Detta kapitel skulle haft ett annat innehåll, om inte storkriget kommit  och   omkullkastat uppgjorda planer.   År 1938 anslogo  Foss kommunalfullmäktige   omkr. kr.   300,000: — för uppförande  av  nya byggnader  vid   Munkedals  bruk   och vid  stationssamhället.  Utom nödiga lärosalar, bl. a. för en sjunde årsklass, som  man  samtidigt beslutade införa, skulle i byggnaderna inrymmas tidsenliga gymnastiksalar, specialsalar för naturkunnighet m. m. Allt detta har nu  måst ställas på framtiden.
   Genom  en rad beslut under  det senaste årtiondet har Foss skoldistrikt frön att ha utgjort en provkarta på nästan allt, vad som kan finnas av olika skolformer, fått sina skolor reducerade till tre typer. Munkedals  brukssamhälle och stationsområdet ha skolor av  A-formen, d. v. s. med en   lärare för varje klass. I Saltkällan och Stene  är skolan anordnad  enligt andra B-formen  med  en lärare för hela folkskolestadiet, medan Jermunneröds  skola är   av tredje B-formen  med en lärare för samtliga klasser. Hela folkskolestadiet är alltså heltidsläsande.   Genom ett  nytt reglemente,  som  i är godtagits av folkskolestyrelsen, bli också småskolorna praktiskt taget  heltidsläsande, om  man bortser från första terminen, där i vissa skolor barnen skola ha  lov varannan  dag.  Ett sjunde  skolår kommer  enligt beslut att införas, så snart lokalfrågan lösts. Fortsättningsskolan är av allmän typ för gossar  och yrkesbetonad  i anslutning till husligt arbete för flickor.
   Under  de senaste  åren ha  nya  läroböcker  införts, varvid man försökt få   de mest tidsenliga och värdefulla, som  kunna erhållas. Folkskolan vid stationen har  erhållit statsbidrag för inköp av skolradio, varför detta moderna   undervisningsmedel   där nu  användes. En  god filmapparat har  under jubileumsåret inköpts, och början har gjorts med film  i en del skolor, och denna form av undervisning skall snart komma  distriktets alla skolor till godo.  Vid varje folkskola finns numera  också ett rikhaltigt skolbibliotek.
   För övrigt ha  skolorna relativt god utrustning av undervisningsmateriel, vilken utökas för varje år. Även materiel för lek och idrott finnes, även om   mycket behöver kompletteras, särskilt sedan friluftsdagar införts vid skolorna.
   Fri skoltandvård  är införd för distriktets alla skolbarn.  Även läkareundersökning  förekommer årligen, förenad med `tbc-prov.
   All förbrukningsmateriel  är fri för  barnen.   För läroböckerna bidrager skoldistriktet med halva kostnaden. 
   Det   är tydligt, att skolan  nu har  helt  andra resurser i rent materiellt avseende än i början.  Skolans inkomster  under det första egentliga  verksamhetsåret, år 1847, voro, enligt vad som framgår av det föregående, 557 rdr och 38 sk. b:co. Enligt 1942 års stat beräknas inkomsterna  till kr. 155,668: 40. Mellan dessa år ligger en kontinuerlig stegring  av skolans  omkostnader,  som det skulle föra för långt att gå  närmare  in på.
   Det  har varit skolledningens strävan att inom en rimlig kostnadsram, uttaxeringen är för är 1942 kr. 2,25 pr skattekrona, ge skolan en standard, som  tillfredsställer rimliga krav på tidsenlighet och effektivitet. Största möjliga enhetlighet har eftersträvats. Styrelsen har sökt, att så långt  det varit möjligt, ge samma förmåner och möjligheter för alla barn.
Omständigheter, över vilka styrelsen ej  råder, t. ex. svagare skolformer i distriktets periferi, långa skolvägar för en del barn   o. dyl. reducerar naturligtvis enhetligheten. Dessa svagheter  kunna elimineras endast genom skolskjutsar och indragning  av 
utkantskolorna, men  om så skall ske, har i varje fall tiden inte ännu ansetts mogen för detta.  Framtiden  kanske visar nya vägar  och nya medel.
   Skolledningens  mål är att ge det bästa möjliga åt barnen  såväl ifråga om undervisning som  uppfostran till goda samhällsmedborgare. För  detta fordras en  tillfredsställande yttre apparat, goda lokaler, god utrustning  o. dyl. Detta är dock inte det viktigaste. Detta kapitel kunde  ayslutas med  uttalande av en massa   önskemål för framtiden. De  finnas säkerligen i rikt mått med ayseende på det yttre. Men  de skola  här förbigås. Till slut skall i stället uttryckas den förhoppningen, att i Foss skolor under det nya skolseklet alltid måtte finnas en  skara friska och vakna ungdomar, som i skolan icke blott begärligt 
förskaff a sig det vett och vetande, som livet kräver, utan även där erhålla den karaktärsfostran, som är ännu  nödvändigare i den värld, som  väntar dem.  Till denna önskan  sluter sig naturligt den, att Foss skolor, allteftersom de nu verkande lärarna åldras och flyttas undan, måtte  tillföras skickliga och ansvarskännande lärarekrafter, värdiga arvet  som förpliktar.

Förteckning över lärare och lärarinnor,

som tjänstgjort eller fortfarande tjänstgöra  vid Foss folk- och småskolor. 
   Här  nedan ha endast  upptagits lärare och lärarinnor, som tjänstgjort minst  en termin, i några  fall större delen av en termin, vid Foss  skolor. v. t. = vårterminen = 1/1-30/6, h. t = höstterminen   1/7-31/12. 

I. Fattigfriskolan.

   Ambulerande   mellan  Sanden,   Björid,  Kamstorp och  den s. k. Fosskroken.
   Peter Skoglund   1834-1836 
   Broman    1837-1839 
   Lesche 1840 
   Hans   Winberg 1841-1846 

II. Ambulerande folkskolor.

   Första  skolområdet. 
   Omfattande   trakten  öster  om Orekilsälven  samt Bastegiljan i Håby  socken.
   Carl   Winberg h. t. 1847—v. t. 1857 
   Andra   skolområdet. 
   Omfattande   trakten  väster  om Örekilsälven   samt Lycke   och Dale  i Håby socken.
   Hans   Winberg h. t. 1847—h. t. 1855 
   Sven  Johan Udell v.  t. 1856—v. t. 1861 
   0. E. Arell h. t 1861 
   Johannes  Österberg v. t. 1862—v. t. 1865. 
   Tredje skolområdet. 
   Omfattande    Håby socken  utom de hemman,  som  tilldelats de två andra  skolområdena.
   Johan  Carlsson  h. t. 1847—v. t. 1849 
   0. Johansson h.  t. 1849—v. t 1850. 
   Jacob Linder h.  t. 1850—h. t. 1854. 
   J. A.  Winberg v. t. 1855 
   August  Paulsson h. t. 1855—h. t. 1860. 
   Då  Håby   socken sedan   är 1866  utgör  eget skoldistrikt, ha  övriga lärare  i Håby inte   medtagits.  Paulsson   undervisade  fr. o. m.  är 1861 i   Håby fasta  skola.

III. Fasta folkskolor.

Hede skola.

    Carl Winberg   h. t. 1857—h.  t. 1865 
    Johannes    Wilkn v. t. 1866—h.  t. 1879 
    Johan Edvard      Johansson v. t. 1880—h. t. 1885 

Foss kyrkskola.

    Johannes    Österberg  h. t 1865—h.  t. 1882. 
    Anna  Bohlin   v. t. 1883—h. t.  1883 
    Johan  Peter   Telning v. t. 1884—h.  t. 1892. 
    Per  Johan   Johansson v. t. 1893—v.  t. 1906 
    Maria  Nordström    h. t. 1906 
    Karl  Vilhelm     Nordström  v. t.  1907 
    Mitt Thorn    h. t. 1907—h.  t. 1908 
    Sven    Börjesson v. t. 1909—h.  t. 1917 
    Henning     Hasselgren v. t.         t. 1926 
    Olof Strand v. t. 1927—v. t. 1929 
    Sven Älveby   h. t. 1929 
    Harry    Karlsson v. t. 1930—v.  t. 1935 

Nedre Lycke skola.

    Johannes    Wilén v. t. 1880—h.  t. 1884 
    Albin Joakim     Thorn v. t. 1885—v.  t. 1888 
    Piera vikarier  h. t.  1888 
    Olof Natanael   Wingård   v.  t. 1889—v.  t. 1894 
    Carl Christensson   h. t. 1894 
    J. E.   Johansson v. t. 1895 
    Elin Lanner   h.  t. 1895 
    J. E.   Johansson v. t. 1896—h. t. 1896 
    Maria    Mathilda Skog v. t. 1897—h.  t. 1901 
    J. E.   Johansson v. t. 1902 
    Viktor  Lindqvist h. t. 1902—v.  t_ 1908_ 
    August    Wilhelm Lidn   h. t.  1908—h. t. 1911 
    Eskil  Danielsson v. t. 1912—v.  t. 1913. 
    Anders  Andreasson   h.  t. 1913—v.  t. 1915 
    Axel E.   Karlsson  h. t.  1915— 

Stene skola.

    Anna  Bohlin   v. t. 1884—h.  t. 1892 
    Nils Krohn  h. t. 1893 
    J. E. Johansson v. t. 1894 
    Carl Anders    August Isacksson  h. t. 1894—h. t.  1896 
    J. E. Johansson   v.  t. 1897 
    Alma   Heine h. t. 1897—h.  t.  1899 
    J. E. Johansson   v. t. 1200—h. t. 1900 
    Gustaf   Sahlin v. t. 1901 
    Ragnhild    Maria Nilsson  h. t. 1901—h. t. 1903 
    Oskar   Fredrik Hedén   v. t. 1904 v.  t. 1906 
    Karl Erik    Palmblad h. t 1906 
    Maria    Nordström v. t. 1907—h.   t. 1908 
    Elin Thorén  v. t. 1909—h.  t.  1937 
    Märta  Thorén-Möller    v. t. 1937 
    Olof Strand  h. t. 1937 
    John Johannesson   v. t.  1938—h. t.  1938 
    Rolf Erhardsson    v. t. 1939-

Saltkällans skola.

    Josefina   Boström v. t.  1886—h. t.  1898 
    Bror Hilmer     Palmgren v. t. 1899—h. t.  1919 
    Elin Sandtn  v. t. 1920—v.  t.  1929 
    Carl  Josefsson h. t. 1929—h.   t. 1941 
    Ragnar   Norlin v. t. 1942—

Jermunneröds skola.

Alexandra    Karlsson v. t 1908—v.    t. 1934 
Birgit MolMn-Lönnqvist     h. t. 1934—v. t. 1939 
Ebba   Berg-Rönnberg    h. t.  1939—

Fabriksskolan.

Botilda   Bondesson v.  t. 1900 
Hulda    Ringqvist v. t. 1900 
Elin Gerdes h.. t. 1900--h. t. 1938 (utom  v. t. 1927 och  v. t. 1931) 
Cecile Svensson  h. t.  1900—v. t. 1901 
Ingrid    Ahman h. t. 1901—v. t. 1902 
Märta  Westerberg   h.  t. 1902—v. t. 1907 
Signe  Dahl  h. t. 1907 
Axel E.   Karlsson v. t.  1908—v. t.  1915 
Anders     Andreasson h. t. 1915—v. t. 1920 
Hilding    Gustafsson h. t. 1920—h. t. 1926  (utom   h. t. 1921) 
Per    Lundgren h. t. 1921 
Henning    Hasselgren V.   t.  1927— 
Herta   Nilsson v. t. 1927 
Gunnar    Croon v. t. 1931 
Märta    Schött v. t. 1939 
Birgit Moldén-Lönnqvist    h. t. 1939—

Foss nya skola.

   Olof Strand  h. t. 1929—(utom   h. t. 1937) 
   Naemi   Strand  h. t 1937 
   Elin SanUn   h.  t 1929—h. t. 1933 
   Verner   Lundgren v. t. 1934—v. t. 1935 
   Harry    Karlsson I. t. 1935— 
   Erland   Forshult h. t. 1935— 
   Margareta  Johansson-Lindblom    h.  t. 1935— 

IV. Ambulerande småskolor.

Den första tillfälliga rotskolan.

   Ambulerande    mellan Skaveröd,  ödsmål,  Stuveryr  och   Hensbacka. 
   Lars    Andersson 1858-1862 
   Rotskolan i  första skolområdet. 
   Ambulerande   i   området  öster om  örekilsälven. 
   Andreas   Larsson v. t. 1864—v. t. 1867 
   Johanna    Mathilda Långström   h. t. 1867—v. t. 1870 
   Augusta    Schröder v. t. 1870—h. t. 1875 
   Rotskolan  i  andra skolområdet. 
   Ambulerande   i   området västerl om  Orekilsälven. 
   Anna   Mathilda   Snygg h. t. 1866—h. t. 1875 

Småskolan i första skolområdet.

   1)    Ambulerande  mellan Saltkällans, Stuveryrs och Hede  rotar. 
   Augusta    Schröder v. t. 1876—h. t. 1884 
   2)    Ambulerande  mellan Saltkällans och   Hede rotar. 
   Amalia  Lovisa   Lycklund v. t.  1885—h. t. 1893 
   Adelina   Charlotta Emanuelsson    v. t. 1894—h. t. 1895 
   Mina   Granat  v. t. 1896—v. t. 1901 
   Johanna   Charlotta Lundgren    h. t. 1901—v. t  1902 
   Hilma   Johansson h. t. 1902 
   Götilda  Lindberg v. t. 1903—h. t. 1903 
   Hedda   Andreasson  v.  t. 1904 

   Småskolan   i  andra  skolområdet. 
   1)    Ambulerande  mellan  Munkedals, Skaveröds  och    Jermunneröds rotar.
   Charlotta  Olsson v. t. 1876—v. t. 1879 
   Johanna   Petersson  h. t. 1879—h. t. 1884 
   2)    Ambulerande  mellan Skaveröds  och   Jermunneröds rotar. 
   Johanna   Petersson  v. t. 1885—v. t. 1888 
   Augusta  Carlsson h.  t. 1888.—v. t. 1891 
   Augusta   Carolina  Gustafsson  h. t. 1891 
   Emma    Christina Rydell v. t. 1892—h.  t. 1892 
   Kristina  Mellqvist V. t. 1893—h.  t. 1893 
   Hilda  Carolina  Gustafsson v.  t. 1894—v. t. 1897 
   Alexandra   Karlsson h.  t. 1897—h. t. 1907

Småskolan  i tredje  skolområdet. 
1)    Ambulerande mellan  Foss, Hoga   och Kamstorps    rotar. 
Hedda  Andreasson   V. t. 1876—v.  t. 1879 
Charlotta  Olsson h. t. 1879—h. t. 1884
2)    Ambulerande mellan  Foss  och Hoga   rotar. 
Charlotta  Olsson v. t. 1885—v. t. 1888 
Johanna   Petersson h. t. 1888—h.  t. 1893 
Anna   Elfrida Setterlind v. t. 1894—v. t. 1895 
Clara  Josefina  Carlsson h. t. 1895—v. t. 1900 
Anna    Elisabeth Abrahamsson   h. t.  1900—v. t. 1901
Småskaan     fjärde  skolområdet. 
1)    Ambulerande i den s. k. Fosskroken. 
Anna   Mathilda  Snygg v. t. 1876—h.  t. 1876 
Augusta   Charlotta  Berg v. t. 1877—v. t. 1884 
Amanda    Svensson  h. t. 1884
2)    Ambulerande mellan  Torpets  och  ödsby rotar. 
Amanda    Svensson  V. t. 1885 
Paulina   Hagberg h. t.   1885—h. t. 1887 
Mathilda  Berg v. t.   1888—v. t  1897 
Agda   Josefina   Johansson h.  t. 1897—h. t. 1900

V. Fasta småskolor.

Första fasta småskolan i Munkedal

Emma    Christina Dahlqvist  v. t. 1885 
Martina   Carlsson  h. t. 1885 
J_  E.  Johansson v. t. 1886—h. t. 1893 
Hanna   Paulina   Johansson v.  t. 1894 
J.  E.  Johansson h. t. 1894 
Hanna     Paulina Johansson v.  t. 1895 
J.  E.  Johansson h. t. 1895 
Hanna   Justina   Johansson v.  t. 1896—h. t. 1896 
Signe   Elisabeth Carlsson  v. t. 1897 
J.  E.  Johansson h. t. 1897—h. t. 1899 
Sofia   Hildegard Lindqvist v.  t. 1900
  Ida Helena   Boman   h. t.  1900 
  J. E.  Johansson v.  t.  1901—h. t.  1901 
  Hilda  Maria    Gustafsson v. t. 1902 
  J. E.  Johansson h.  t.  1902—v. t.  1904 
  Johanna    Maria   Larsson h. t. 1904— 

Andra fasta småskolan i Munkedal.

  J.  E. Johansson  h. t.  1904—v. t.  1912 
  Frida  Mård  h.  t.   1912—(utom h.  t. 1929) 
  Anna   Forsberg  h.  t. 1929 

  

Tredje fasta småskolan i Munkedal.

  Selma  Karolina    Larsson v. t. 1907—v.  t. 1916 (utom   v. t. 4913D 
  Hildur  Teresia  Glans  v. t. 1913 
  Tekla  Harnell   h. t. 1916 
  Signe  Hasslöf   v. t. 1917— 

Fjärde fasta småskolan i Munkedal.

  Berta  Gunnarsson-Mold    'en h. t. 1900—v.  t. 1907 
  Ellen  Olsson  h. t. 1907—v.  t. 1910 
  Berta  Molde'n   h. t. 1910—v. t.  1941 

Första fasta småskolan i Foss.

  Anna   Elisabeth      Abrahamsson h. t. 1901 
  Sigrid Johansson   V. t.  1902—h. t. 1902 
  Maria  Elisabeth  Jönsson  v. t. 1903—h.  t. 1903 
  Sigrid  Johansson    v. t. 1904—h. t. 1925 
  Kerstin    Lundgren  h. t.  1926— 

Andra fasta småskolan i Foss.

  Alma   Björlin v. t. 1911—h.  t. 1911 
  Hildur  Augusta     Henriksson v. t. 1912—h.   t. 1915 
  Hulda   Andreasson   v. t. 1916—v.   t. 1922 
  Klara  Nyqvist   h.  t. 1922—(utom   v. t. 1937) 
  Birgit  Ahlfors  v.  t. 1937 

 

Fasta småskolan i Saltkällan.

  Amalia    Lovisa  Lycklund v. t. 1899—h.  t. 1899 (fast skola på försökt 
  Jeanette     Kroonholm  h. t. 1904 
  Olga   Larsson   v. t. 1905—h. t.  1906 
  Olga   Olofsson  v. t. 1907—h.   t. 1907 
  Hildur  Maria     Karlsson v. t. 1908—v.  t. 1912 
  Anna   Elisabeth  Karlsson    h. t. 1912—v.  t. 1928 
  Ester  Sandén    h. t. 1928—

Fasta småskolan Stene.

   Agda  Josefina   Johansson v. t. 1901—h.  t 1905 
   Anna  Beata  Nilsson v.  t 1906—h.  t. 1909 
   Frida Mård   v. t  1910—v. t  1912 
   Anna  Maria  Nilsson h. t.          t. 1915 
   Anna  Häggstrand   v. t. 1916 
   Klara Nyqvist   h. t. 1916—v. t. 1922 
   Margareta   Olsson h. t. 1922—h. t. 1930" 
   Margareta   Olsson v. t. 1931— 

VI. Undervisning i husligt arbete.

   Brita Klevenfeldt-Lundgren    nov. 1929—(utom   h. t. 1939 och  V. t. 1940)
   Inga  Leyon  h. t. 1939—v. t. 1940 

VII. Torreby enskilda skola.

   Laura    Sandström 1901-1923