Ett hundraårsminne 88-1

I år är det en minnesdag för hembygden, det år jämt 100 år sedan filosofen Pontus Wikner, lämnade det jordiska. Wikner  föddes i ett fattigt hem, På Kikerud i Valbo-Ryr  och kom till Kaserna i Foss, tillsammans med sina föräldrar och syskon.

Bostaden på Kaserna beskrives vara otät och kall. Gossen Pontus ådrog sig från späd ålder en sjukdom, som gjorde att Wikners liv blev kort, han dog i Kristiania 1888, endast 51 år gammal.

På Kaserna restes 1912 en minnessten i bohusgranit, som för alltid skall minna om Wikners gärning under  framtiden. Monumentet år ett gediget stenblock och som  föranledde en förstärkning av den gamla bron vid Vassbotten, så att transporten kunde  äga rum. Wikner kom tidigt i lära. Som 12-åring sändes han till Göteborg för att komma in på Göteborgs läroverk. Vissa svårigheter förekom när Wikner reste till lärdomsstaden. Herman Julius Nordberg som var en personlig vän till den Wiknerska familjen — hade bekostat båtresan till Göteborg, och därvid skepparen lovat att ombesörja färden, så att Wikner kom till rätt adress i staden. Emellertid lämnades Wikner på kajen vind för våg och det blev mycket svårt för Pontus att hitta rätt, men så småningom rättades allt till, så att Pontus kom till uppgiven plats — hos en familj Cederblad i Göteborg.

Wikner gjorde framgångar under skolåren. Han tog studenten i Uppsala - en stad som Wikner gillade — vid 19 års ålder, och där han efterhand sökte en professur, men på grund av sjukdom ej kunde fullfölja. I Uppsala blev Wikner allvarligt kär i en flicka — Maria Arrhenius —  men bekantskapen upphörde i och med att Maria dog vid 22 års ålder.

Ar  1871 ingår Wikner äktenskap med Ida Weinberg  från  Göteborg.  Hon var född  1834 och dog 1909. Båda ligger begravna  på Uppsala gamla  kyrkogård.

Om  Pontus   Wikners  föräldrar — Peter och  Sara —  beskriver Pontus. särskilt sin moder, som en vek  och kärleksfull natur, fadern däremot var mera fordrande,  karaktärsfast och rättrådig.

Wikner   hade från  barnaåren en stark, impulsiv läggning at religionen, en lära som  framdeles  drogs at patism, en tro av Boström, en svensk tänkare. Wikner   kunde prästvigas och en  av hans predikningar skedde i Svarteborgs kyrka,  en söndag i juli 1855.

Wikner trivdes utomordentligt väl i munkedalsbygden. Trakten kring Kaserna  utgör ju också ett vackert inslag i en landskapskultur, nära Wikners födelsesocken  Kikerud i Valbo-Ryr,  Dalsland.  Oftast sökte sig Wikner tillbaka till barndomstrakterna  vid  sockengränserna,   Dal-Bohuslän. Sitt sista besök  vid Kikerud,  ägde  rum 1887,  då Wikner  ristade in sitt namn på en trappsten.

Stora  ändringar har ägt rum under tidernas lopp, men Wikners    barndomstrakt är sig ganska likt. Den gamla stugan står kvar, även den gamla  asken står kvar utanför stugknuten, fast sönderblåst efter en storm 1933. I det trädet klättrade ofta Wikner upp  och höll sina predikningar. Han  byggde  små kyrkor runt  om i terrängen, där han nämner "här höll jag ju min gudstjänst vid furuskogens  sus, och solen på mitt altar — got en flod av ljus".

Wikner  hade  en stark gudstro och en allvarlig läggning. Oaktat det allvarliga  lynnet kunde ändå spåras en gnista av humor i hans tal. Wikner vistades till stor del av sin levnad i Värmland. Han blev tillfrågad vad han tyckte om flickorna i Värmland!   "Ett förskräckligt släkte", svarade  Wikner,  "som aldrig låter en vara ifred". "För att jag bleve kär i en värmländska, måste jag minst fem minuter se  henne i ögonen, och så länge står hon inte stilla", svarade Wikner.

                                                                       A.C.