Julfesterna i Föreläsningssalen 07-2

Julfesterna i Föreläsningssalen

Under flera decennier ordnades det julfester för skolbarnen i Föreläsningssalen. Byggnaden ägdes av Munkedals AB och inrymde även Fabriksskolan. Denna skola togs i bruk 1900 och drevs av bolaget som enskild folk- och småskola de första sju åren. Bolagsledningen ansåg nämligen att den allmänna skolan inte kunde erbjuda fullgod undervisning med det stora elevantalet - exempelvis 160 barn i Lycke - en lärare ansvarade för. (Erland Forshult: Folkskoleväsendets utveckling i Foss socken). Fr.o.m. 1908 övertogs verksamheten av kommunen, medan bolaget utan ersättning upplät lokalerna.

Julen 1917 bjöd bolaget skolbarnen på den första festen med korv och risgrynsgröt. Det har min far, som gick sista året i Fabriksskolan då, berättat. Han menade att den nytillträdde direktören vid Munkedals AB, Olof Bildt, hade ställt om så barnen – även andra än bolagsanställdas - fick denna uppmuntran. Det var mycket uppskattat, krigsår som det ju var med knapphet på det mesta. Vilken utformning den festen hade i övrigt är okänt.

Britt-Lis Fürst, Melker Hansson och Sven Svensson började i första klass i Önnebacka 1926. De minns fortfarande att det var lussekatter och kakao, danslekar, stjärngossar, teater samt att det delades ut gottpåsar. För musiken svarade troligtvis Britt-Lis pappa, Magnus Nässén, fiol och fru Tora Göthlin, piano. Av äldre Munkedalsbor är Nässén ihågkommen som skicklig violinist och en drivande kraft för musiklivet i Munkedal. Till professionen var han föreståndare för Handelsföreningen.

Att festerna var en hjärtesak för Bildt framgår bl a av ett personligt brev 28 november 1941 till Kapten C.A.Rehnberg, Krisstidsstyrelsen i Bohuslän. Där påminner han om” tilldelningen av cacao m.m. till vår julfest för folkskolebarnen” och vädjar: ”Om det är möjligt, så gör Ditt bästa för att ge oss det behövliga”. Och i januari 1939 till Marabous Nederlag i Göteborg uttrycker han sin tillfredsställelse över godsakerna till julfesten: ”… Vi hava aldrig haft så god choklad eller fått sådan valuta för våra pengar som denna gången”.

Bolaget fortsatte att bjuda på festen ända tills nya Bruksskolan togs i drift vårterminen 1959.

Det var skolorna öster om Örekilsälven, dock inte Jermunderöd och Saltkällan, som fick denna favör. Eleverna i Hede småskola, Önnebacka småskola och folkskola, Fabriksskolan med tre folkskoleklasser samt Lycke småskola och folkskola var de gynnade i detta avseende. Jermunderöd och Saltkällan hade egna fester. Ebba Rönnberg var siste läraren i Jermunderöd. Hon undervisade alla sju årskurserna samtidigt. Skolan lades ner 1952 och Rönnberg tog över en klass i Fabriksskolan.

Många av Munkedalsbygdens läsare har upplevt de här julfesterna, och minns dem säkerligen med glädje. Här är ett försök att friska upp minnesbilderna.  

Jag har personliga minnen från jularna 1948 till 1954 som ”skolefux”, först i Önnebacka småskola, sedan i Fabriksskolan.

Avslutningen av höstterminen var verkligen något vi såg fram emot och hade höga förväntningar på. Flera veckor innan jul började förberedelserna för dem som skulle uppträda på ett eller annat sätt. Både flickor och pojkar från varje klass (från tredje till sjunde) togs ut som stjärngossar. Jag råkade f. ö. vara en av dessa. Min magister Henning ”Pex” Hasselgren var den som drillade oss i sång och gång. Övningarna skedde på lektionstid och var trevlig omväxling. Det tyckte kanske även de som under tiden fick ”arbeta på egen hand” i den lärarlösa skolsalen. Talesättet ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” passar rätt bra i sammanhanget!

Av tradition skulle sjätteklassen, med läraren som regissör, spela en pjäs. För den aktuella klassen var det en hederssak att inte läcka ut vilken pjäs man övade på. Det skulle bli en överraskning vid premiären. När min klass stod på tur som skådisar överlät ”Pex” regissörsjobbet till Ebba Rönnberg. Själv hade han väl nog med stjärngossarna. En pjäs av Astrid Lindgren med titeln ”Huvudsaken är att man är frisk” valdes ut. Ebba fördelade de tio - tolv rollerna vid första sammankomsten. Hon hade gott handlag som regissör och lyckades bra med att få var och en att leva sig in i sin roll. Under våra repetitioner höll ”Pex” ett vakande öga på hennes klass.

Av outgrundlig anledning tilldelades undertecknad rollen som den förrymde rånmördaren Fagerlund. Till rekvisitan hörde en gul poplinrock, ett s.k. gandiskynke och en brun hatt samt en riktig pistol, vilken polisman Kring ställde till förfogande till generalrepetitionen. En wienerkorv som jag, d.v.s. Fagerlund, skulle tilltvinga mig med vapenhot, och glupskt sätta tänderna i vid föresällningen, införskaffade jag i Trogens charkuteri på premiärdagen. Utan vapenhot!

Den vanliga rutinen sista dagen på höstterminen såg ut så här: Framåt middagen samlades klasserna i sina respektive skolsalar iförda bästkläderna. Läraren delade där ut betygsböckerna med omdömena ifyllda för den gångna terminen, ofta med uppmaningen (på förekommen anledning): ”Glöm inte ta med boken när ni kommer tillbaka efter jullovet – påskriven av pappa eller mamma!”

Sedan började det roliga: Klassvis vandring till biografen i Folkets Hus. Den film som visades hade sjundeklassen valt. Det hände att någon tog med sig ett småsyskon till denna gratisföreställning. Sålunda fick jag i förtid, som sexåring, sitta av en Lassie-film i sällskap med min tre år äldre bror Erland. Ja, just sitta av! Det blev inte alls som jag tänkt mig. Filmen var nämligen så hemsk med ingredienser som krig och störtande flygmaskiner och en stackars hund, så efter välvilligt råd av min biogranne ”Olle i Futten” höll jag mössan framför ansiktet mest hela tiden. Den gången var det inte roligt, men det blev bättre kommande år.

Efter filmen tågade vi till Föreläsningssalen och julfesten där. Girlanger i glada färger hängde i takbjälkarna. Den stora julgranen var på plats. Nu var det tillåtet att gå in med skorna på! Det var annars tillåtet endast i den del av salen -avgränsad med långbänkar - som vanliga dagar var avdelad som matsal för dem som hade matsäck med sig till skolan. (Många cyklade hem och åt på matrasten). Större delen av lokalen brukades i vardagslag som gymnastiksal. Nåde den som Ida Foss fick se överträda tillträdesförbudet till den delen! Ida hade respekt med sig. Hon och maken Kalle, som bodde i övervåningen på Fabriksskolan, ansågs allmänt som ett rekorderligt vaktmästarepar.

Nu följde frosseri av lussekatter och kakao, som vi säger i Munkedal. Det var fri tillgång av bådadera. Så gott det smakade och vad vi åt och drack! Var och en hade med sig en egen emaljerad plåtmugg för drycken. I synnerhet de större pojkarna kunde klämma i sig åtskilliga ”pissar” och det fördes inofficiell statistik över konsumtionsförmågan! Ida Foss och svägerskan Aina Östlund i prydlig mundering tillagade den heta drycken i det stora köket i källaren och såg till att det inte blev tomt på faten eller i kannorna på långborden.

Så var det dags för ringlekar till toner från Spel-Eriks dragspel, Sören Karlssons fiol och Ragnar Muhrs gitarr. Utan förstärkare, förstås! Under dansen blandades skolbarn i alla åldrar mellan sju och tretton år och de lärare som hade något barnasinne kvar. Det bör ha varit cirka 450 fötter med stort och smått.

De som av blygsel eller andra skäl (kanske hade ätit för många lussekatter?) hade svårt att komma igång brukade få hjälp på traven av någon hurtig lärarinna. En och annan pojke ville överhuvudtaget inte delta i dylikt ”veleri”. Visorna var de traditionella: Små fåglarna i skogen…, Viljen I veta…, Tre små gummor…, Vi äro musikanter…, Skära, skära havre…, Lasse går i ringen… och säkert några till. De yngre lärde av de äldre.  Det snurrades runt, klappades med händer, stampades med fötter, hyttes med pekfingrar (nå, nå, nå… ) och dansades åt andra hållet så det stod härliga till. En viss förvirring kunde uppstå  när det gällde att hålla reda på höger och vänster vid ”Räck höger hand din maka och vänster hand din granne, och armen åt den tredje å så promenera vi…”

Om det slumpade sig väl kunde man få en liten svängom med sin hemliga förälskelse och ogenerat sjunga det man ville - men inte vågade - säga:

”Jag håller dig så kär, jag stiger dig så när (här var man riktigt nära!) jag kan inte säga hur vacker du är…”  Och, kan man tänka sig, tösen sjöng likadant!

Många hade med sig serpentiner i olika kulörer som de kastade genom luften och dekorerade granen - och skräpade ner golvet – med.

Under ett avbrott i dansen dämpas belysningen och det blir nästan tyst. Ute i foajén under läktaren har stjärngossarna gjort sig redo med sina guldstjärneprydda strutar på huvudet och långa vita skjortor som mammorna ställt i ordning. Nu hörs sång och dörrarna in i salen slås upp: ”Goder afton, goder afton både herre och fru. Vi önska eder alla en fröjdefull jul!”  I täten för det långa tåget som skrider in i salen går den längste och mognaste stjärngossen. (Så vitt jag minns var den gossen alltid en flicka). Han/hon bär en stor lysande stjärna, troligtvis av kraftigt papper, på en stång. Det långa ledet i ”fallande längder” bildar en stor ring runt granen under det de följande verserna sjungs. Sedan följer sånger som Du mörka gran, Nu så är det jul igen, Raska fötter springa tripp, tripp, tripp, Nu så kommer julen, nu är julen här, Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar…

När repertoaren är genomsjungen återupptas ”Goder afton”, tåget skrider ut lika värdigt som det kom in, och danslekarna fortsätter.

Hittills har det mesta varit förutsebart, medan den följande programpunkten har omgetts med stor sekretess: Pjäsen. Den förväntansfulla publiken har bänkat sig framför scenen när gonggongen ljuder och ridån går upp. Spelet kan börja...

De agerande har fått öva sig i att tala högt och tydligt, för inte heller här förekommer några elektrotekniska hjälpmedel. De har, garanterat, en tacksam publik.

Pjäserna kunde handla om tomtar och troll eller vara mera verklighetsnära. En jul var Pippi Långstrump huvudfigur. Hon roade genom att vara ouppfostrad. Publiken blev förtjust när hon exempelvis på en bjudning hos Tommys och Annikas mamma strödde socker på golvet och gick barfota och trampade i detta för det kändes så klibbigt och gott under fötterna.

Ture Sventon med sin flygande matta var en annan känd figur som skapade glad stämning.

Då ridån gått ner och applåderna tystnat visste alla vad som skulle följa. När scenen städats och ridån gick upp igen vankades det snart gottpåsar. Alla hade lärt sig texten till en sång* som föregick jultomtens entré, och som jag aldrig sett i tryck eller hört i något annat sammanhang: -----------------------------------------------------------------------

1:a vers:

I köket mamma har så brått, för nu är julen här.

Hon bakar kakor stora små, och gör sig stort besvär.

Hon hugger själv ett juleträd, tra-la-la-la, Ett juleträd, en gran så fin och späd.

2:a vers:

Så mycket grant hon hänger på varenda liten gren.

När allt är klart och granen klädd, då är det afton ren.

Så samlas vi till julefest, tra-la-la-la, till julefest

Med glädjen så som gäst

Tredje versen:

Nu knackar tomten på vår dörr… (Just här hörs ett kraftigt bultande från högra sidodörren till scenen) … Stig in du gamle vän!  (Jultomten stiger in. Sången fortsätter).

Vi har ej sett dig sen i fjol, välkommen hit igen

Du bär i famnen barnens fröjd, tra-la-la-la, ja barnens fröjd

Och gör envar så nöjd.

Tomten har en käpp som han stöter i golvet och en säck på ryggen. Runt livet har han ett grovt rep. En stor grötslev hänger vid sidan. Med ljudlig stämma, som röjer allt eventuellt tvivel om vems ansikte som döljer sig bakom skägget, frågar han: ”Finns det några snälla barn här?” Svaret är givet! På ett ordnat sätt delas det ut gottpåsar med början på förstaklassarna. Till sin hjälp har ”farbror Kalle” ett gäng tomtenissar. För det är ju han - Kalle Foss - som är tomte. Stora papplådor med gottpåsar packas upp.

Påsarna var innehållsrika. Vanligen var där äpple, en apelsin, choklad och kolor av olika slag, ett litet russinpaket och någon tablettask såsom Domino, Figaro eller Tenor.

Som avslutning sjöngs unisont ”Var hälsad sköna morgonstund” till Hasselgrens pianoackompanjemang. Då hade klockan hunnit bli sex på eftermiddagen

Det var åtråvärt att vara Kalles medhjälpare som tomtenisse, och som grädde på moset belönades det med en extra gottpåse. Vilken urvalsmetod Kalle använde när han gallrade hårt bland alla som anmält sig visste nog bara han själv. Att ha en pappa som var anställd vid bruket verkade vara ett plus.

Om någon hade oturen att vara sjuk på festdagen fick en kamrat svara för att han eller hon i vart fall inte blev utan gottpåse. När jag en gång bad tomten Kalle om en påse till Kurt, min sjuke kamrat – vi gick båda i andra klass – var det självklart att bli trodd på orden. Påsen tog en kusin till honom hand om för att överlämna. Som en ödets ironi förlorade jag min egen. Jag hade tillfälligtvis placerat den vid mina ytterkläder som jag hängt på min storasysters krok i hennes korridor i samma hus. När vi skulle gå hem var påsen till min stora besvikelse borta. Mina äldre och förståndiga(re) syskon klankade på mig för att jag varit så dum att jag dukat för tjuven, men de delade säkert med sig av sina gotter. Inte kunde jag ana att så grov kriminalitet förekom i Munkedal!

Julfesterna är nu ett minne blott, liksom Föreläsningssalen och Fabriksskolan. Idag syns knappt något spår efter den pampiga byggnaden som låg 400 m norr om Pumpbron och ett stenkast från Björidsvägen.

Vi som hade förmånen att vara med på festerna fick minnen för resten av livet.

Gudrun Hallberg hade antecknat och sparat texten. Elsie Johannesson har förmedlat den. Melodin är upptecknad av författaren så som han minns den.

Text: Bengt Blomberg