Saltkällans skola 10-2
Direkt efter andra världskriget började Inez (Strömberg) Jansson i Saltkällans skola där hon gick i sju år. Här får vi följa med henne på några episoder under denna tid.
Jag började skolan 1945. I första och andra klass hade vi småskollärarinnan Ester Sandén. Hon var en mycket snäll och omtänksam fröken. Var hon rädd att vi skulle frysa om vintern hade hon både mössor och vantar att låna ut, och var det någon som blev sjuk under skoltid fick man gå upp i hennes lägenhet och vila, tills man blev hämtad av någons förälder. Ester Sandén bodde en trappa upp i skolhuset precis över skolsalen. När vi blev äldre hade flickorna henne fortsättningsvis i slöjd ända till skolans slut. Hon var en duktig lärarinna, som var kvar i Saltkällans skola i många år.
Därefter började folkskolan som var en B2 skola med fem klasser i samma klassrum. Läraren hette Ragnar Norlin. Vi kallade honom magistern, och han var också en enastående och kunnig lärare, det förstod vi när vi jämförde våra kunskaper med andra kamrater eller släktingar som gick i andra skolor. Många av våra lektioner tillbringade vi ute i naturen, där fick vi lära oss fågelläten och namnen på olika blommor bl.a. Och alltid fick magisterns hund vara med, det var en schäfer som hette Ibell. Hon var nog den lydigaste hund jag träffat. Vintertid fick hon ibland dra oss i pulka när vi var ute. Vilken lycka!
Norlin var en lärare med mycket humör och mycket pondus. Sa han till pojkarna att dom inte fick kasta snöboll på flickorna, så gjorde dom inte det heller fast det var nog så frestande. En händelse jag speciellt kommer ihåg var en vinterdag i skolan. Värmepannan hade slocknat och han hade själv försökt få eld men misslyckats och vi barn började klaga på att det var kallt. Han var smått irriterad redan innan, och nu blev han riktigt arg, beordrade oss att ta på alla ytterkläder. När vi hade gjort det gick han ut och kollade att inga kläder hängde kvar i korridoren, enstaka halsdukar eller vantar var bara att ta på sig. Första lektionen var läsning, och då uppstod det strax problem när vi skulle vända blad, för med tumvantar på blev det svårt att bläddra. Några av eleverna bet hål på vantarna för att det skulle gå lättare. Humöret gick som väl var snart över, och för övrigt kunde vi skoja och prata med honom om vad som helst.
En dag såg vi särskilt fram mot, det var den 1 oktober, för då hade Ragnar namnsdag. Vi gratulerade honom alltid denna dag, för hans födelsedag var i juli och då hade vi ju sommarlov. Alla barn hade med sig en blomma som vi lade på katedern i en halvcirkel. Ibland kunde vi ha skramlat ihop till en liten peng. Varje år denna dag blev klassen bjudna på saft, kakor och tårta inne i hans lägenhet tillsammans med hans fru och barn, så detta var en riktig höjdardag.
Fem årskullar i samma klassrum gjorde att jag hade tre kusiner från samma familj som gick där och det var både en trygghet och så klart väldigt roligt.
År 1952 var min skoltid slut. Jag för min del tror, att det inte var många som hade en lärare som hade förmåga att lära ut så mycket kunskap, som vi hade i Saltkällans skola.
Text: Inez Jansson