Munkedal då och nu – en personlig betraktelse av Bo Foss
Jag föddes och växte upp i Munkedal. 1958 flyttade jag därifrån och har inte bott där sedan dess. Det är alltså mer än ett halvt sekel sedan jag lämnade min barn- och ungdomsort. Fast jag har besökt Munkedal minst en gång om året under hela denna tid som jag bott på andra sidan landet. Att komma tillbaka till sin hembygd är fortfarande som att komma hem. Fast inte på riktigt; mycket har förändrats under årens lopp och det är svårt att känna igen sig.
Naturen har naturligtvis inte ändrat sig om man bortser från motorvägen som drar fram där det förr var skog, berg och odlad mark. Även bebyggelsen är väl i stort sett intakt men med nödvändig och naturlig av- och utveckling. Kommer man med bil söderifrån och kör genom stationssamhället ges ett intryck av visst förfall med tomma affärslokaler och dåligt underhållna hus. Det verkar inte som det är så stor aktivitet längre, fast runt systembolaget och angränsande områden råder stor aktivitet, särskilt på fredagar och lördagar. Men det verkar som om människorna drar sin väg så snart som de nödvändiga ärendena är uträttade.
Annat var det på 50- och 60-talet. Då fanns visserligen inget systembolag, utan sådana inköp fick ske i Uddevalla, men runt järnvägsstationen var det full rulle. Järnvägsstationen var den tidens mötesplats. Det var innan TV slog igenom. Särskilt på lördagskvällar var stationen fullproppad med människor. Knappast någon hade ett ärende dit, men fullt av folk var det i alla fall. Ofta utkristalliserades grupper som sedan drog i väg till olika förlustelser. Inte sällan beställdes en taxi som transporterade gänget till någon lokal där det var dans. På den tiden fanns runt om i bygden många sådana ställen. Taxin hämtade när dansen var slut. Detta hände ju mest på vintern. På sommaren kunde man besöka ortens Folkets Park, där det inte sällan bjöds på uppträdande och musik i världsklass.
Att hålla på med idrott var något naturligt. På den tiden hade Munkedal ett framstående fotbollslag. Jag fick själv som barn följa med min äldre bror på MIF:s matcher och såg den tidens storheter som Örgryte och Gårda på Munkedals idrottsplats. Senare blev det mera lokala lag, t ex IFK Uddevalla, UIS och ännu senare Oddevold. Särskilt UIS hade man ett gott öga till; av någon anledning ansågs just detta lag spela ojust och det var ofta heta bataljer när lagen möttes. En minnesvärd match ägde rum på dåvarande Oddevallen, där Munkedals IF lyckades besegra segertippade Oddevold och därigenom bli distriktsmästare. Då hade väl framgångarna nått sin höjdpunkt. Idag anses det som en stor framgång att MIF lyckats besegra Svarteborg i ett lokalt derby. Tänk vad tiderna förändras!
På vintern var det bandy som gällde. Det fanns på den tiden två bandylag i Munkedal, Bandyklubben och Idrottsföreningen. Ibland, under särskilt kalla vintrar, var det spelbar is på Saltkällefjorden, men där fanns också Stale tjärn och sjöar uppåt Dalsland. Senare anlades en landisbana. Den hölls spelbar av eldsjälar som ibland spolade vatten dygnet runt, när det råkade komma en köldknäpp. Själv spelade jag i Bandyklubben, som ansågs vara lillebror till den mera framstående Idrottsföreningen. Detta hindrade inte att vårt lag besegrade Idrottsföreningen i en DM-match för juniorer på Saltkällans is och jag hade turen att i förlängningen av matchen få bollen på klubban så att den studsade i motståndarnas mål, vilket blev matchens enda mål och således matchavgörande. Att segra i ett lokalderby slår ju det mesta. Den oväntade segern kvalificerade oss för ytterligare en match och den skulle ske mot Åmålslaget Viken på bortaplan. Där blev vi totalt avklädda och fick stryk med 6-1. Motståndarna var överlägsna i allt och dessutom spelade de med sarg, något som då var en nymodighet i bandy och som ännu inte hade nått Munkedal. Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Numera spelas inte seriebandy i Munkedal och märkligt nog inte heller i Åmål. Det tycks vara den i mitt tycke primitiva och våldsinspirerade sporten ishockey som helt har tagit över.
Det sägs att när man blir äldre vill man söka sina rötter. För mig har det tagit följande uttryck. Efter studentexamen i Uddevalla följde studier i Göteborg. Vi var några som hade gått i samma klass i alla år och som fortsatte att studera och umgås i Göteborg. Runt 1965 splittrades gruppen på grund av att alla fick jobb på olika platser i Sverige och kontakterna blev sporadiska med ett eller annat julkort o d. Efter hand upphörde även detta. För ca tio år sedan, när jag just hade blivit pensionär fick jag för mig att ta reda på hur det hade gått för mina forna kompisar. Jag visste faktiskt inte alls hur det stod till med dem och det var med viss oro jag greppade telefonluren. Min oro var obefogad. Det visade sig att alla uppskattade mitt initiativ som resulterade i att vi sedan dess träffas en gång om året, det blir elfte gången i år. Det är som om vi inte varit åtskilda i 35 år. Ett foto visar hur vi såg ut för ett par år sedan.
Text: Bo Foss