Mitt liv längs vägen
Mitt liv längs Vägen på 1950-talet.
Vad som berättas här är taget ur minnenas mylla där det har legat i träda i drygt 65 år. Minnet kan spela oss spratt och i en annan iakttagares ögon kan allt ha sett annorlunda ut. Så om du som läser detta har en annan uppfattning om hur livet längs Vägen såg ut på 50-talet är det förstås helt i sin ordning!
Jag växte upp på nuvarande Stationsvägen i Munkedal, närmare bestämt på andra våningen i huset där Pingstkyrkan idag sprider sitt budskap. Här bodde jag från späd ålder (1948) tills jag lämnade barndomshemmet 1966.
Vad jag minns hade Vägen inget officiellt namn på den tiden utan kallades rätt och slätt ”Vägen”. Den sträckte sig, då liksom nu, från Järnvägsstationen fram till vägporten och anslöt där till riksväg 2, som på den tiden gick genom samhället.
Vid järnvägsstationen var det alltid liv och rörelse. I väntsalen var det kö vid biljettluckan, tågen kom och gick, norrut och söderut, från tidig morgon till sen kväll. Resenärer steg av eller på tåget, godsfinkorna tömdes eller lastades med varor och tågen från Göteborg kopplades isär till ett Strömstadståg och ett Lysekilståg. I motsatt riktning kopplades tågen ihop för fortsatt färd till Göteborg och därifrån kunde man ta sig vidare ut i stora världen. Ankomster och avgångar ropades ut i högtalaren, resenärerna stängde dörrar och grindar och stinsen viftade med sin signalstav när tågen skulle avgå.
Tidigt på morgonen kom ”de stora barnen” med portfölj och skolmössa gående, cyklande eller med bussen för att ta tåget till skolan i Uddevalla. Med fyratåget kom de hem igen efter avslutad skoldag. Med tolvtåget från Göteborg kom leverans av kvällstidningen, jag tror det var GT. Om man bar in tidningsbunten till tanten i Pressbyrån kunde det hända att man belönades med en 5-öres Dixikola. Hittade man sedan en tioöring i gruset under golvet i telefonkiosken vid perrongen hade det varit en lyckad dag. Postsäcken sändes iväg med något av kvällstågen efter det att Kaj Stahre eller någon annan postiljon tömt de gula brevlådorna. Kaj Stahre såg förresten Ingemar Johansson knocka Floyd Patterson IRL på Yankee Stadium i New York 1959. Om detta berättade han ofta och gärna.
På stationsplanen stod chaufförer som kunde heta Olsson, Nilsson eller Thorin med sina bussar och väntade på resenärer som skulle upp till bruket och Stale, till Hedekas eller kanske ända till Dals Ed. Bröderna Johansson, Gunnar och Oskar, mötte upp vid ankommande tåg med sina svarta volvodroskor. Ibland dök också Bussjohan (Johan Hansson) och Erling Sahlsten upp. Sahlsten hade i mina ögon den flottaste bilen, den var mörkgrön, bilmodell okänd.
Området från stationsbyggnaden längs järnvägen nästan fram till vägporten upptogs av tomten och det på den tiden röda huset, som hyste fem SJ-tjänstemän med familjer. Till huset hörde ett grönområde där varje familj hade sina odlingslotter, allt välskött och fint. Det fanns även en liten ”allmänning”, där husets barn och vi andra barn som bodde längs vägen ofta samlades för lekar och rackartyg. På andra våningen bodde bröderna Jönsson, under en tid mina främsta bundsförvanter. På samma svale bodde tant Maja. Hon hade full koll på oss barn och knackade barskt på fönstret om vi kom för nära hennes prunkande rabatter. På ena gaveln bodde min vän Rosita. Hennes vackra, vänliga mamma, tant Miriam, var en mästare på att steka våfflor, som hon ibland räckte ut genom sitt köksfönster till barnen, som lekte på gården. Familjen Friberg, tant Gertrud och farbror Pelle, hade ett frestande jordgubbsland. Det kom en gång till min stränge fars öron, att jag hade påkommits med att nalla i landet. Jag beordrades att gå och be om ursäkt. Full av skam knackade jag på och framförde mitt ärende. För detta belönades jag med hemgjord kola ur den fribergska karamellskålen. Jag skuttade hem med lättat hjärta.
I alla hus längs Vägen bodde barn, de flesta födda på 1940-talet. Det fanns nästan alltid lekkamrater. I järnvägsträdgården, som nämnts ovan lekte vi gömme, klättrade i den stora kastanjen, spelade brännboll, puttade kula, lekte tafatt och åkte kälke och skidor på vintern. För dem som hade alpina ambitioner fanns även möjlighet att åka skidor från skogsbrynet vid Brudås ända ner till det som idag är Västra Jonsängsvägen. På den tiden fanns inga hus på Jonsäng.
De dagar då det var ruskväder och inga barn var ute och lekte gick jag gärna till tant Bergström. Hon bodde i Elleborg, huset som idag hyser bl a begravningsbyrå och fastighetsmäklare. Vi spelade kort, i början mest ”Svälta räv”, men ganska snart blev jag en fena på ”Femhundra”! Efter avslutat spel bjöds jag alltid på karameller ur en vacker skål som stod på tant Bergströms buffé.
Mitt emot stationen låg den tidens köpcentrum, som grundades av Arthur Hansson i slutet av 1800-talet och som i min barndom drevs av två av hans söner. Melker förestod järn- och kemikaliehandel och en bensinpump i ena änden av byggnaden, hans bror Henrik idkade speceri- och manufakturhandel i andra änden. Det fanns en svängdörr mellan avdelningarna. Kemikalieaffären var också lite av ”make up store”. Det var spännande att smyga in till affärsbiträdet fröken Olsson och titta på alla tjusiga flaskor och burkar, testa exotiska dofter och drömma om filmstjärnelooken. Hos Henrik på andra sidan svängdörren luktade det av silltunnor och vid juletid lutfisk, som förvarades i lagerlokalen bakom butiken. Frestande dofter spreds av nymalet kaffe och nybakat bröd som levererades av Håbybagaren. Det var förstås handel över disk som gällde. Specerier vägdes upp i papperspåsar som tillslöts med en speciell vikteknik. Jäst köptes i lös vikt för 25 öre/hg och packades in i ett litet knubbigt paket. Var det Henrik själv som expedierade blev affärsbesöket ibland dramatiskt. I mungipan hade han nästan alltid en cigarett i ett munstycke av trä. Spänningen låg i att betrakta hur lång askpelare som kunde balanseras innan den föll ner på golvet (i bästa fall) medan han i huvudet summerade posterna på notan. I ”manufakturen” köptes garn till vintermössan, bomullstyg till examensklänningen och bokmärken i ”lös vikt”. Här fanns också underkläder, lite porslin och leksaker. Charkuterivaror såldes av Henriks söner i bottenvåningen i Elleborg. På gaveln i samma hus klippte och rakade Kaj Sörensson och hans far traktens herrar.
Även postkontoret bidrog till folkvimlet. Morgonposten hämtades i postboxarna, transaktioner gjordes på postbanken, paket och brev skickades och hämtades.
I bottenvåningen i samma fastighet sålde Valter Winblad blommor, frukt och grönsaker. I vägkanten mitt emot Winblads stod en stor svart anslagstavla. Här annonserades bl a traktens nöjesutbud; sommartid vad som tilldrog sig i Folkets Park och vintertid vad som spelades på biografen i Folkets Hus. En krona räckte till matinébiljett och tablettask!
Lite längre bortåt Vägen i huset där jag bodde låg Skandinaviska Banken. Närmsta granne var affären som sålde ”Allt i skor, för liten och stor”. Där tittade jag ofta in för att känna den härliga lukten av läder och för att säga ”hej” till Margareta som stod innanför disken.
Till Linné Damfrisering gick många av traktens tanter, även min mamma, regelbundet för att bli fina i håret. Där fick de håret tvättat och ”stajlat” mellan permanenterna. Det var ett spännande ställe, ibland fick jag följa med husets dotter och leka frissa efter stängningsdags. I lokalen intill fanns en bok- och pappersaffär med många lockande varor. Här köpte vi klippdockor, filmstjärnebilder i bunt och önskade oss ”Fem på nya äventyr” i julklapp, allt under vägledning av den rara expediten Ulla-Britt.
Det ”sista” lilla huset på Vägen, innan man kom fram till vägporten rymde Arnes Charkuteri. Jag har ingen uppfattning om under hur lång tid affären existerade men i slutet av femtiotalet när första etappen av Centrum stod färdigt stängde Arne Larsson, som var en driftig man sitt charkuteri och öppnade där ”Arnes Livs”, som blev Munkedals första snabbköp. Den nya tiden hade gjort entré och under åren som sedan gått har köpcentrum och folkvimmel flyttats från ena ändan av Stationsvägen till den andra.
Förutom de fasta handelsplatserna hade vi också regelbundna mobila livsmedelsleveranser. Jag kan än idag inom mig höra mjölkhästens loja skritt på Vägen. På vagnsflaket stod fyllda mjölkspänner som kusken Axel Olsson lämnade vid grindarna eller på trapporna längs Vägen. En tom spann med beställning till nästa leverans togs med tillbaka. En bil med personlig ljudlogga, ”tuut tut-tuut”, kom också regelbundet utifrån kusten med färsk fisk.
Det mesta för att klara livets nödtorft fanns således att få längs Vägen. Men behövdes t ex en ny kappa fick man göra en lite längre utflykt, kanske ända upp till Stale och Ester Schewenius damekipering.
Julskyltningssöndagen i december minns jag med välbehag. I skymningen tändes gatlyktor och skyltfönster. Det vimlade av folk som promenerade fram och tillbaka på Vägen för att beundra det frestande varuutbudet och de vackra dekorationerna. Mjuka snöflingor föll förstås alltid och förhoppningar tändes om glittrande paket under julgranen. Vänliga ord utbyttes och man önskade varandra God Jul!
Text: Britta Strömbeck (f. Sandén)