Minnen från Gullmarsfjorden på 50-talet 23-1

Minnen från Gullmarsfjorden på 50-talet

Min mor och far, Wera och Ernst Löfstrand var under sin levnad flitiga fritidsfiskare och båtfarare på Gullmarsfjorden. Berättelsen speglar fisket och båtlivet kring 1950 och några år framåt.

Från sommarhusen på Röd och senare Skulevik företogs fiske och båtturer på fjorden. Mina föräldrar hade ett antal mindre öppna båtar från trä till plast, och ändamålet med båtinnehavet var fiske och båtutflykter. Det fiskades med spön, släpdörj, bottendörj och nät, som på sommarhalvåret gav god utdelning i form av makrill, vitling och rödspätta. Även skaldjur som havskräfta, krabba och hummer tillhörde fångsterna. Det mest spektakulära var nog när en hälleflundra på 7 kg hade fastnat i skäddegarnet, då blev det fest. Under vintern fiskades det flitigt när isen lagt sig på fjorden, och då främst med ståndmeta, som agnades med småvitling. Metorna vittjades dagen efter, oftast med god fångst av riktigt stor torsk, och det var inte ovanligt att det ibland hade fastnat torskar som kunde väga upp emot 7–8 kg. Båtutflykterna som jag minns som heldagsevenemang, planerades grundligt med tanke på att den tidens utombordsmotorer var lynniga och fungerade när det passade. Min fars gamla archimedes kompletterades alltid inför heldagsutflykterna med minst en reservmotor från någon av morbröderna, det var bara min morbror Ivar´s NV-marin som inte kunde komma ifråga – den startade och fungerade endast när den inte var i närheten av vatten. Utflyktsmålen var stora och lilla Bornö, Skredsvik, Munkedal hamn med en tur upp till Risvarp i Örekilsälven, samt på återresan gärna ett besök hos Maj och Yngve Grundberg på Solvik. Det förekom även någon enstaka gång att det blev en långtur till en lanthandel som låg längst in i Färlevfjorden nedanför Gläborg, där höjdpunkten för oss barn var inhandlandet av kokosboll och sockerdricka efter en lång och förväntansfull båttur. Det låg alltid en sillevad i beredskap i aktern på någon av ekorna för att kunna fånga småsill, som det var ett omättligt behov av som agn till makrillfisket. Så när makrillen jagat in sillen i lämplig vik, blev det skyndsam utryckning för att försöka fånga in densamma. Min morbror Alf, och moster Maja hade sommarhus vid Torreby småbåtshamn, med perfekt läge för vadläggning efter småsill längst in i viken innanför båtplatserna. Det kunde hända under ett födelsedagsfirande eller kaffekalas i verandan, där utsikten mot viken var perfekt, att herrarna skyndsamt lämnade kalaset för att ta itu med infångandet av sillen – här gällde det sekunder. Det var ej populärt bland damerna när herrarna iklädda vit skjorta och slips, eller kostym gav sig i kast med sillevaden. En händelse som dök upp när jag läste artikeln om »Bläckfisken« i Munkedalsbygden, var när min far vid makrillfiske mellan Skäret och Röds gamla färjeläge fastnade med draggen i något bottenföremål. Föremålet var tungt och kunde endast rubbas minimalt, men det var surt att behöva kapa draggtåget och förlora den fina egentillverkade rostfria draggen, så linan försågs med en vakare för att markera platsen. En av morbröderna Ivan Dahlqvist som var ägare till en snipa med Solo inombordsmotor tillkallades för ett bogseringsuppdrag Ivan som hade sin båtplats bakom oljecisternerna vid Munkedals hamn anlände dagen därpå till Röd, lade fast dragglinan i båten, och det visade sig att bottennappet kunde förflyttas sakta men säkert mot grundare vatten. Det tog sin lilla tid, men efter ett par timmars bogsering blev föremålet synligt i den grunda viken intill Röds gamla fiskeläge. Det visade sig vara en mycket vältjärad gammal eka fylld med sten. Fyndet blev inte populärt när det uppdagades att det var »Murar« Hermans gamla eka som hans barn hade sänkt något år tidigare, med omtanke om Herman, för att han av åldersskäl ej ansågs lämplig att längre vistas på sjön i sin eka. Ekan fick diskret åter förpassas till djupare vatten.

Text: Börje Löfstrand