Möten man minns 18-1
Alla har vi väl någon gång i livet, kanske framför allt i ungdomen, haft någon eller flera människor som man av en eller annan orsak har beundrat och sett upp till. Det kan vara någon närstående eller en kamrat, men det jag närmast syftar på i denna berättelse är folk i nöjesbranschen som musiker, sångare och sångerskor, med andra ord ungdomsidoler. Ordet ungdomsidol myntades under femtiotalet då framtidstron stod på topp och folk längtade efter underhållning med sång och musik i stället för svarta tidningsrubriker om ett sönderbombat Europa. Den Svenska industrin var oskadad och gick på full produktion och var i behov av arbetskraft. Välståndet i Sverige ökade och folk fick lite slantar över och kunde unna sig något extra utöver den gamla vardagslunken.
För oss som var barn och ungdomar i Munkedal under femtiotalet var folkparken det enda alternativet om man ville se och höra det senaste skriket i nöjesbranschen, under höst och vintersäsongen var det vita duken i Folkets hus som gällde. Mitt tidigaste folkparksminne minne, förutom Konung Gustav den 6 Adolfs besök på sin eriksgata 1954, då alla skolbarn i Munkedal var samlade för att hylla den nya monarken, var när Delta rythm boys den 13 juli 1955 gästade Folkets Park. Det var med andra ord finbesök från nöjesbranschens mecka det stora landet USA. Allt som kom från Amerika var bra och togs emot med öppna famnen här i Europa, särskilt alla nya trender som hade med nöjesbranschen att göra, sång och musik klädmode o.s.v. Amerikanarna hade ju varit med och räddat Europa och Värden från en fullbordad krigskatastrof. Delta rhythm boys hade Negro spirituals, gospel och evergreens på sin repertoar och bestod av fem svarta välsjungande herrar som med sin fyrstämmiga sångsättning hade nått stora framgångar både i U.S.A. och Europa. I Sverige sjöng de in fyra ursvenska låtar på skiva utan att kunna ett ord svenska. Med en kraftig amerikansk brytning sjöng de låtarna, Flickorna i Småland, Tre trallande jäntor, En röd liten stuga och flottarkärlek i egna uppjazzade versioner.
Delta grabbarna hade 1953 gjort en bejublad turné i sitt hemland och man räknade med att en kvarts miljon människor hade bevittnat succén. Gruppen blev även mycket populär i Sverige och spelades ofta i radio. När de framträdde i Lennart Hylands populära radioprogram karusellen brakade telefonväxeln ihop då mängder av hängivna lyssnare ringde. På något vis jag vet inte hur, jag var ju bara åtta år gammal, hamnade jag i parkteatern på första parkett och därifrån avnjöt jag i fulla drag den fina konserten. Deltagrabbarna kom med något helt nytt för oss i lagomlandet Sverige, de rörde sig hela tiden med väl inövade och synkroniserade dansrörelser i takt med musiken. Inget ont om den svenske ganska populäre sångaren Bertil Bo, som för övrigt brukade medverka i de populära Åsa-Nisse filmerna på femtiotalet oftast sjungande den gråtmilda låten Violer till mor eller någon annan sentimental låt, men han såg nästan paralyserad ut i jämförelse med de Amerikanska artisterna. När applåderna hade lagt sig efter ett succéartat framträdande bestämde jag mig för att Deltagrabbarna skulle få inviga mitt nyinköpta autografblock. Efter konserten lullade jag planlöst omkring i parken en stund, utan att veta hur jag skulle bära mig åt med autografjakten, när jag plötsligt fick syn på en stor folksamling som trängdes på gräsmattan nedanför den lummiga björkdungen bredvid dansbanan. När jag nyfiken sprang mot folkhopen kunde jag se att kvällens artister befann sig någonstans mitt i trängseln, fullt upptagna med att skriva autografer. När jag med autografblocket i handen försökte att ta mig fram genom folkhavet blev jag genast bortknuffad av de äldre och större människorna så jag beslöt mig för att ändra strategi, jag lade mig ner på backen och kröp på alla fyra i riktning mot autografmålet, det var en skog av byxben och nylonstrumpbeprydda kvinnoben som jag skulle forcera och efter en stunds kravlande fick jag lön för mödan, jag var framme vid mitt mål. Jag kunde inte resa mig upp för då blev jag genast nedtryckt av folkhopen så jag höll upp mitt autografblock i hopp om att någon av artisterna skulle få syn på mig, och jag hade tur för plötsligt när en av Deltagrabbarna tog emot mitt autografblock, fick jag även ögonkontakt med honom, ja han till och med log och sade några ord på engelska till mig, som jag inte förstod, förutom de två sista orden som var ”Smart Boy” han syftade förmodligen på mitt sätt att ta mig fram genom folkhopen, och dessa ord glömmer jag inte, lilla jag hade blivit tilltalad och till och med fått beröm av en världsstjärna från det stora landet i väster och detta blev en bra historia att skryta med för skolkamrater och vänner och nu även för Munkedalsbygdens läsare.