Livet kring hällristningar

Livet under bronsåldern. Hur levde man för ca 3000 år sedan? Tidigare trodde man att bronsåldersmänniskorna var kringströvande nomader. Numera vet man att de levde i ett medelhavsliknande klimat i etablerade fasta boplatser (småsamhällen).

Detta vet man genom de fynd av tjocka kulturlager man hittat på många platser både i våra trakter och andra ställen i Sverige. Kulturlagren är rester från mänsklig verksamhet under lång tid. De (kulturlagren) kan innehålla alla sorters rester, ex.vis sprucken och skärvig sten, trasiga kärl och krukor, benrester från måltider o.s.v.

Med hjälp av dessa lager har bystrukturer kunnat rekonstrueras. Idag har man hittat relativt många spår av bostäder. De vanligaste husen var byggda ungefär som bronsåldershusen i Vitlycke, d.v.s. parställda takstolpar, som bärande stomme. Ovanpå detta vilade ett tak av torv eller vass. Väggarna flätades av tunna vidjor av hassel, eller liknande. Därefter tätades väggarna med lera, som ibland var uppblandad med djurspillning (lerklining). Denna typ av väggar är varma och dragfria.

Husens längd kunde anpassas efter behov och smak. Ofta ligger boplatserna intill goda betesmarker och nära havsvikar. På boplatserna utgjorde husen, med sina olika funktioner, en liten gård. Om flera familjer levde tillsammans uppstod en by. Livet på gården kretsade kring vardagssysslor som jordbruk och hushåll. Djuren skulle ses till, betesmarker hävdas och hägnas, åkrar sås och skördas. Kläder skulle tillverkas, krukor brännas o.s.v.

De dagliga bestyren har i alla tider – då som nu – varit lika viktiga, som återkommande. Man kan tänka sig att här legat en grupp hus med lerklinade väggar och vasstak, där röken ringlar sig ur rökhålen vid takåsen.

Mellan husen stojar barn. En hund skäller. Under ett träd sitter några kvinnor vid en malsten (ett av de vanligaste fynden från bronsåldersboplatser är de ”löpare” eller handstenar som man använde när man malde mjöl). På de närliggande småtegarna växte havre, korn och flera sorters vete. På betesmarkerna vaktar en herde boskapen eller fåren. Lite längre bort hör man hur några karlar röjer och svedjer ny mark för nyodlingar. Inte så stor skillnad från hur det var för bara hundra år sedan.

Men hur såg dessa människor ut och var kom de ifrån? Även detta har den moderna forskningen listat ut. Fina herrar var slätrakade men med långt hår, som man band in i hårpiskor uppsatta som kringlor kring öronen. Träffade vi en bronsåldersherre idag på stan skulle vi tro att vi mötte en hårdrockare eller punkare - möjligen skulle vi titta lite extra efter de vapen han bar med sig.

De fina kvinnorna hade välmanikulerade naglar och vackra stora håruppsättningar. Dessa damer måste haft många tjänare/slavar som fixade frisyren till festerna! I gravarna finns vackra hjälmar med horn på - sådana som vi förknippar med vikingarna 1000 år senare! Hjälmarna var inga stridshjälmar - de användes nog till "fint" som en symbol på makt, eller vid religiösa riter.

I en grav - från Danmark- hittades en 19-årig kvinna väl bevarad. Hon var 160 cm lång, hade vackra tänder, välvårdade händer. Håret hade varit ljust och halvlångt, buret löst hängande med pannlugg. Hon hade en kort fårullströja med magen bar. Hon var klädd i en kortkort kjol tillverkad av snodda fransar, nästan genomskinlig. Hon var barfota. Hon hade fått med sig några fina smycken av brons. I kistan fanns även blommande rölleka, en ört som än i våra dagar används för att stoppa blödningar och läka sår. Här fanns även ett krus med jäst honung, vete och kanske lingon - kryddad med pors. Kanske dog hon av blödningar efter en förlossning. Graven berättar mycket om hur älskad hon måste ha varit!

Vanligt folk hade runda mössor, kolt - ett slags höftskynke av läder med hängslen (byxan var inte mode i hela Europa), tovade ulltröjor och fotlappar på fötterna. Tekniken att väva fanns, folk hade ofta ett vackert tygstycke löst hängande runt axlarna med ett vackert spänne fram.

(Vanligt folk var oftast egendomslösa och fattiga. Deras enda möjlighet att överleva var att arbeta hos någon storman i en gård eller en by. Vidare var det mycket vanligt att man hade slavar. Dessa var något man ägde – ungefär som boskap eller andra ägodelar. Ägaren bestämde helt över deras liv. De kunde säljas eller offras eller friges).

Detta var det folk som kom och mötte den gamla jägarstammen! Vilket spännande möte - bronsåldersmannen ville köpa det jägaren kunde leverera - och han visade nog gärna upp sin prakt. Detta var en kontaktyta mellan jägare och uppköpare. Sverige exporterade skinn, hudar, torkad fisk och kött till Europa i inbyte av brons, koppar och tennmalm.

Våra förbindelser med Europa var goda med skepp av olika slag. Det fanns redan på bronsåldern en mäktig överklass med egna skepp och handelsflottor både här i Bohuslän men även i Dalsland. Dessa mäktiga män hade säkert fogdar och handelsmän som regelbundet besökte våra bygder. Så småningom uppstod handelscentra kring vissa små gårdar som var belägna på de strategiska platser där handelsvägarna korsades.

Samanställning av uppgifter från diverse litteratur, kopior från Gunnar Dalkvists samlingar, internetuppgifter, etc.

Text: Bertil Johansson

Kort från Hembygdsföreningens egna samlingar