Ledare 12-1

Från MHF-Wiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

 Wiknerminnet     

Stiftelsen Pontus Wikner-Muséet i Kikerud finns inte längre. Efter försäljning av Wiknerstugan (fastigheten Kikerud 1:10) upplöstes stiftelsen 24 november 2011 och Odd Fellow-logen nr 37 överlämnade stiftelseurkunden till Munkedals Hembygdsförening. Denna kommer att förvaras tillsammans med andra handlingar och föremål som har med Wikner att göra på hembygdsgården Kaserna.

Urkunden antogs av Odd Fellow-logen vid ett sammanträde 24/6 1966 och av Västra kretsen av Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund vid sammanträdet 23/4 samma år. Uppgörelsen innebar att stiftelsen blev ägare till fastigheten och samtliga i stugan förvarade lösören.

                     ”§ 3.

Stiftelsen har till ändamål att äga och förvalta den till stiftelsen överlämnade egendomen samt att på lämpligt sätt och i den omfattning, som prövas möjligt, hålla den tillgänglig för allmänheten. Därvid bör stiftelsen i möjligaste mån fullfölja de ursprungliga givarnas önskemål.

Fastighetens åbyggnad skall bibehållas så länge det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Den må dock flyttas till annan lämpligare plats om så befinnes ofrånkomligt. Tomten må i så fall försäljas.”

Nu är alltså stugan försåld, stiftelsen avvecklad och Hembygdsföreningen har fått överta den grannlaga uppgiften att vårda Wiknerminnet. Många svenska författare - t ex Thorild i Svarteborg för att ta ett närliggande exempel - har ju sina egna litterära sällskap men eftersom ett sådant saknas i Wikners fall blir det nu vår uppgift att sprida kännedom om den store tänkaren och arkivera handlingar som belyser hans liv och författarskap. Allt material koncentreras nu till Kaserna, det kära barndomshemmet. Som Fredrik Nycander skaldar:


Här ligger Kaserna, här Pontus bodde,

En fattig gosse, rik på hjärtats guld.

Han skulle hämtas, så han barnsligt trodde,

av himlaskeppet till Gud Fader huld.

Det kom ej, och han fällde bittra tårar.

O huru svårt när första taggen sårar!

I stilla skogen han för blad och blom

predikan höll som om han stått i kyrka.

I drömmarträdet satt han tyst och from,

av ensamheten fick han tidigt styrka.

Han vart en man, en filosof som få,

Men huru skarp uti förnuftskritiken

och huru hårfin i dialektiken,

sin barndomstro bekände han ändå.

Filosofi, religion, de båda,

i stycken sprängande så mången själ,

han lät som vänner över hjärtat råda,

den ene slog den andre ej ihjäl.

Mer klarsynt, sanningskär än han var ingen,

vår svenske Platon, upphöjd över tingen.

En tänkare som med logikens bud

För alla tvivlare bevisat Gud.

                                                                                                           Text: Yngve Carlsson