Kammakaren
Kammakaren.
Ur det gamla bondesamhället växte många hantverk och yrken fram, man var så att säga nöd och tvungen till att använda sin egen initiativförmåga och handlag för att exempelvis tillverka en sked för att få maten i munnen eller en kniv för att rensa den egenfångade fisken. Skillnaden mellan dåtid och idag är himmelsvid, de flesta av oss hoppar i bilen och åker till Ikea eller Jula och förser oss med både nödvändiga men även onödiga saker för en förhållandevis billig penning, det är väl detta som kallas för prylsamhället. Denna utveckling är givetvis både på gott och ont, det goda är att vi i dag har det bättre materiellt sett, men det negativa är att miljön ställs inför stora påfrestningar och många gamla yrken och hantverk faller i glömska, för tänk om vi av någon anledning skulle behöva börja om från början igen, vem ska då lära oss när alla de gamla mästarna är borta och ur tiden.
Första gången jag fick höra talas om att det hade funnits ett hantverkaryrke som kallades för kammakare var när min fru berättade att hennes Farmors Far Petrus Raab (1851-1939) hade varit kammakare. Petrus var bosatt på Furukullen vid Madsjön i Rölanda socken utanför brukssamhället Bäckefors i Dalsland. Petrus var tydligen en flitig och händig man för han tillverkade inte bara kammar utan även snusdosor och hans tillverkning av trätjära, fiskmjärdar och vallurar var välkända i bygden.
I Rölanda sockenbok kan man läsa ”det enda materialet som duger till kamtillverkning är horn från gamla oxar eller tjurar. Kohornen är sprödare och tänderna i kammen klyver sig.” enligt Petrus. Om inte kunderna hade med sig horn så fick man skaffa dem på något slakteri eller liknande. Av ett horn fick man oftast två kammar men om hornen var stora kunde man få upp till fem kammar. Innan arbetet kunde börja så skulle hornen ligga i vatten under två månader och sedan torkas. Efter det sågades hornen i lagom stora bitar och klövs på längden. Bitarna kokades sedan mjuka och lades i press och fick ligga en halv dag. Därefter sågades kammens form och tänder ut, en ”gekam” (gebortkam) eller ”lusekam” var färdig. Det tillverkades olika modeller på kammar, den vanligaste modellen var kanske dubbelkammen med fintandning på den ena sidan och lite grövre på den andra, även s.k. lusekammar var rätt vanliga på den tiden. Även s.k. prydnadskammar tillverkades, de ändvändes framför allt av kvinnor till att ”sätta upp” håret med, dessa brukade vara ornamenterade och betingade därför ett högre pris än den enklare vardagskammen.
På Nordiska Museet i Stockholm finns följande verktyg av Petrus Raabs kammakarverkstad: Ställningssåg, käpp som ändvändes vid uppvärmning av kamämnen, två pressar, kniv, linjal, klämma, arbetspall, två sågar, tre filar samt en kloss för utformning av snusdosor.
Enligt Rölanda sockenbok skall det fortfarande finnas spår efter Petrus Raabs verksamhet vid stranden av Madsjöns vatten, närmare bestämt intill Lyxekasviken där man än idag kan se spår efter Petrus tjärdal som även den gav några slantar till familjens uppehälle. Petrus tillverkade också mjärdar av hassel som enligt honom skälv skulle fiska väldigt bra. En för våra trakter lite ovanlig sak var Petrus egentillverkade vallurar, som var tillverkade av träslaget al som skulle ha en ”kluns” utväxt i ena ändan. Ämnet klövs därefter och gröptes ur för att sedan sammanfogas och slutligen lindas med granrötter. Kammar har funnits mycket länge, den äldsta kammen har man påträffat vid utgrävningar i Näs på Gotland, och den är daterad från yngre stenålder. Den siste yrkesverksamme kammakaren i Sverige var Albert Wilhelm Holm i Stockholm. År 1942 vid 85 års ålder lämnade han sin verkstad för alltid och senare flyttades hans verktyg till Skansen i Stockholm.
Ett visst kammode har nog funnits genom åren. Jag kan minnas att någon gång på 50-talet så blev det väldigt populärt att ha stålkam, många, framför allt unga män i tonåren, skulle bära en glänsande stålkam som stack upp ur bakfickan bakom en ganska platt plånbok. Den styva stålkammen var ganska praktisk att dra genom den brylkrämsfeta Elvisfrisyren innan man äntrade biografen i Folkets Hus eller populära Folkets Park.
Källor: Rölanda sockenbok.
Anbytarforum.