Känd Munkedalsprofil 13-1
Ordspråket säger att varje människa är unik, och det stämmer nog, men en del människor sticker ut litegrann. Dessa kan man kanske kalla för personligheter eller kanske till och med i vissa fall original. Svensk ordbok säger att original betyder ursprunglig, det vill säga att originalet är mera naturlig i sitt sätt att vara. Tyvärr har det nu för tiden blivit allt glesare mellan de så kallade originalen. Jag tror att detta kan bero, bland annat, på den stora flod av information som rullar in i våra vardagsrum. Vi tvingas medvetet eller omedvetet att vara och bete oss på ett visst sätt. Som ett exempel kan nämnas att för några år sedan var det någon trendmupp i TV som viftade med fingrarna i luften som skulle betyda citationstecken, och vips gick hela svenska folket runt och viftade med fingrarna stup i kvarten. Ett annat exempel är att vårt modersmål, det vill säga våra dialekter, som vi fått med oss i modersmjölken, håller på att försvinna. Denna utveckling kan vi naturligtvis inte stoppa. Det är bara att följa med och anpassa oss. Men för att vårt kulturarv inte helt skall falla i glömska, måste vi nog genom tal och skrift minnas de mäniskor, som har levat och byggt upp vårt samhälle. Utan historia blir vi rotlösa.
Följande berättelse handlar om en man som levde och verkade i Munkedalstrakten under den första hälften av nittonhundratalet. Han försörjde sig i huvudsak som diversearbetare med grisslakt och att slå gräs med lie som specialitet, sysslor som han var duktig på. Han var ganska flink i munnen, blev aldrig svaret skyldig när han kom i dispyt med någon. Till sin egen nackdel hade han en märklig förmåga att hamna i besvärliga situationer, men han överlevde alltid alla trassliga olyckor och tillbud, kanske mycket tack vare sitt goda humör och sin träffsäkra slagfärdighet. Vi kan kalla honom för Johan, i verkligheten hette han emellertid något helt annat.
Det krasade i gruset på den torra Stalevägen när Johan kom cyklande på sin gamla rostiga Husqvarnacykel med ballongdäck. Som vanligt hade han lien på pakethållaren med orvet instucket under sadeln och fastbundet med snören runt cykelstången. Omkring det skarpa liebladet, som pekade ut från sidan av cykeln, hade han lindat en väl ändvänd dagstidning, förmodligen Kuriren, som numera sedan många år är nedlagd. Det var i brytningen mellan dag och kväll och ljuset var inte det bästa. Johan saknade ljus på sin cykel, han saknade också ett öga, som han genom en olyckshändelse hade skadat, detta tillsammans gjorde att Johan kanske inte var den bäste av cyklister. Utanför Folkets Hus hade kommunen grävt upp en stor grop i vägen, det var i början av femtiotalet och kommunalt vatten och avlopp drogs fram till invånarna. Runt gropen hade man placerat några träbockar som skydd och varning, så att inte folk skulle ramla i den samma. Men man hade emellertid glömt att hänga upp de blinkande gula fotogenlamporna som var som en extra varning under kvällar och nätter. Alla omständigheter runt Johans cykelfärd pekade på att något dramatiskt höll på att hända. En filmförevisning på biografen i Folkets Hus hade nyss avslutats och om publiken som strömmade ut genom de vidöppna entredörrarana hade gått miste om dramatik på bioduken så fick de det i verkligheten i stället. Om Johan hann uppfatta den stora gropen framför sig lär vi aldrig få veta, men han forcerade träbockarna i god fart och besöket i den svarta lergropen var ett faktum. När Johan efter många om och men hade rest sig upp på benen nere i gropen, spelade han i sin ilska ut hela sitt register av svordomar, och det vill inte säga lite. Att den församlade biopubliken blev vittne till spektaklet gjorde situationen inte direkt bättre för Johan. Han förbannade allt och alla som kunde tänkas ha med säkerheten runt rörgropen att göra. Lokalredaktören på tidningen Kuriren, som satt på sitt kontor på framsidan av Folketshus, hade givetvis inte undgått att höra larmet från den olycklige Johan och hans publik. Han rusade snabbt ut och fick ögonkontakt med Johan i samma ögonblick som denne med mycket möda hade fått huvudet ovanför rörgropen. Nu fick Johan vatten på kvarnen, äntligen en mänsklig varelse att spy sin galla över. Att lokalredaktören dessutom var nämndeman i tingsrätten var inte fel. Johan drog ett djupt andetag och skrek så att det hördes över halva Staleområdet. Du som är så djävla lagsprängd får det se ut på detta viset med ett stort hål mitt i vägen? jag ska fan i mig… o.s.v. Lokalredaktören försvann lika fort in på kontoret som han hade kommit ut. Kanske blev han rädd för den ursinnige cyklistens orerande i kvällsmörkret, eller kanske skulle han telefonera till huvudredaktionen i Uddevalla om veckans stora händelse på Stalevägen i Munkedal.
Att vara gift med en diversearbetare med ojämn tillgång på jobb och därtill pengar var nog inte så lätt. Johans hustru hade därför upprepade gånger bett honom att söka jobb på pappersbruket i Munkedal, men Johan hade av någon anledning alltid slingrat sig undan eller undvikit att svara på hustruns propåer. Kanske kände han att det skulle inskränka på friheten för honom. Men efter många om och men bestämde han sig, om än lite tvehågsen, att göra ett försök. För att få anställning på bruket vid den här tiden innebar det vanligtvis att man blev rekommenderad av någon som man kände och som redan var anställd, exempelvis en förman eller chef. Johan var nog inte riktigt medveten om detta, för en dag stegade han upp för trappan till huvudkontoret för att söka arbete, så att säga på egen hand. Kanske var det bara slumpen eller villrådighet som gjorde att han stannade till vid dörren till överingenjör Axel Lundgrens kontor. Axel Lundgren var en bestämd man som ingenting lämnade åt slumpen. Många är de historier som berättar om den respekt och disciplin han krävde av sina anställda, men därigenom fick han också respekt, kanske mycket tack vare sin skicklighet som företagsledare. Det var mellankrigstid och det för den tiden auktoritära systemet krävde att man skulle vara artig och stå med mössan i handen när man sökte arbete. Detta hade Johan ingen aning om. Han hade ju aldrig sökt ett fast jobb. Kanske var Johan både osäker och nervös när han ryckte upp dörren till Axel Lundgrens kontor. Överingenjören som satt djupt koncentrerad över några papper ryckte till och for upp ur stolen med ett brak, spände ögonen i Johan som nu anade att han hade begått ett stort misstag som inte hade knackat på kontorsdörren. Att han dessutom hade stormat in oanmäld gjorde inte saken bättre. För några ögonblick rådde en pinsam tystnad i kontorsrummet, men till slut nästan skrek överingenjören, ” vem är ni och vad vill ni”? ”Har…Har…Har du något jobb”? lyckades den nu snart vettskrämde Johan stamma fram.” Nej det har jag verkligen inte”, väste Lundgren vasst och minst sagt irriterad. Det har inte jag heller, svarade Johan och försvann snabbt ut samma väg som han hade kommit in.
Efter en tid lyckades emellertid Johan på något vis få anställning på bruket och han skulle åter möta Axel Lundgren men nu i en helt annan situation.
Johan hade fått arbete i vedhanteringen, vilket innebar att han under sommarhalvåret jobbade vid kraftkanalens och flottningsledens slutända där man flottade in massaveden för vidare bearbetning. Under vinterhalvåret då flottningslederna var frusna förekom ingen verksamhet i den delen av produktionen, då tog man ved från det överskottet som man hade lagt upp för att säkra en jämn åretruntproduktion av råvara. Vedlagret utgjorde en jättehög av enmetersstockar som fyllde hela slänten ner mot ” barkegårn” eller ”lia” som området också kallades. Allt arbete i barkegår´n utfördes för hand, endast med hjälp av en båtshake lastade man de tunga och blöta enmetersstockarna på små vagnar som gick på en smalspårig räls in till flishuggen. Arbetet var tungt och risken för olycksfall på grund av vedras var mer eller mindre alltid överhängande. Under långa frostperioder kunde den råa veden frysa fast och man hade då stora problem med att få loss stockarna. Det hände att man fick ta till dynamit för att något skulle hända. Under vårvintrar med kalla nätter och dagsmeja under eftermiddagarna var den stora vedhögen instabil och förrädisk. När råkölden under kalla vinterkvällar kröp in under blöta vantar och svettiga kläder brukade arbetarna gå in i ett utrymme vid flistuggen för att få lite värme i kroppen. Men för att produktionen inte skulle stanna av gick man bara en i taget så att säga. En kall vinterkväll stod Johan där och huttrade och slog åkarbrasor samtidigt som han genom dörrspringan kikade ut för att försäkra sig om att ingen förman skulle vara i faggorna, Johan var nog lite orolig för han hade ju avvikit från arbetsplatsen visserligen bara tillfälligt men ändå. Då plötsligt dyker Lundgren upp på en av sina inspektionsrundor som kunde ske nästan vilken tid som helst på dygnet. Johan som hade fullt upp med att kika i dörrspringan upptäckte inte Lundgren förrän han befann sig alldeles bak ryggen på Johan. Med sin vassa stämma fick Lundgren ta i lite extra för att göra sig hörd över oljudet från flistuggen i bakgrunden.” Jaså här står Johan och ser till så att arbetskamraterna sköter sitt jobb” sade han med ett sarkastigt leende på läpparna. Johan som hade fullt upp med att kika i dörrspringan ryckte till och vände sig hastigt om och utbrast, ” Ja jag håller allt ett öga på dom ”. ”Det är bra det ” svarade Lundgren lugnt och gick vidare. Johans självironi (han hade ju bara ett öga) och Lundgrens mjuka sorti ur situationen visade nog ett visst mått av humor hos båda herrarna. Kanske var de lite originella båda två, var och en på sitt vis.