Historier från bygda 16-1
HISTORIER FRÅN BYGDA (eller Böjda, som de gamle sa) Del 4
Denna gång hade jag tänkt berätta om händelser som tilldragit sig öster om samhället Munkedal och tiden är 1940-tal till 1960-tal.
En del episoder är självupplevda medan andra har förmedlats av sagesmän. De utspelar sig kring en person som var en verklig profil och en något udda varelse i samhället. Många, särskilt äldre minns honom och kan berätta om hans ibland något udda bravader men också om en snäll person, även om hans något ”fria språk” kanske kunde missförstås.
Hans namn var John Rutger Hansson, mera känd som JOHN PÅ STENARNE. John var född i Svarteborg den 30 oktober 1912 och dog i Munkedal den 19 april 1970. Dödsdatum är kanhända osäkert då han dog under speciella omständigheter, men mer om det längre fram.
Enligt uppgift flyttade familjen Hansson till Håby 1916 för att 1943 flytta till Munkedal och Stenarne under Skälleröd. Familjen bestod, förutom föräldrarna av fyra syskon och de tycks ha flyttat runt en del i olika konstellationer innan de hamnade på Stenarne. Klart är dock att John kom till Stenarne 1943 och förblev ogift Munkedalsbo till sin död.
Jag har inte lyckats få tag på ett fotografi på John så jag får försöka beskriva honom så gott jag minns. Jag minns hans fåriga ansikte med den stora näsan ovanför ett illmarigt grin. Han gick ofta klädd i gamla kostymbyxor, skjorta och en stor kavaj. På huvudet satt för det mesta den typiska vegamössan med svart skärm.
Något egentligt yrke hade han aldrig och hur han försörjde sig är en gåta. Han var en fri man, kanske lite av en vagabond och nöjde sig förmodligen med lite. Fick han bara släcka sin törst emellanåt så var det inte så noga med resten. Det sägs att Rödsprit fick duga om inte andra dryckesvaror fanns till hands.
Ett känt arbete som han fått genom kommunens försorg var ett uppdrag som vi idag skulle kalla personlig assistent. I ett litet hus vid Berget under Önnebacka bodde en gumma, Alma Tobiasson kallad ”Tobis-Alma”. Hon låg förlamad i sin säng och behövde daglig tillsyn. John fick arbete som vårdare och fick även bo hos Alma.
En liten parentes i berättelsen. Vem minns eller har hört den gamla visan om Alma i yngre dagar. Den låter så här: ”Tobis med sitt långe skägg- ror till Alma skit på vägg, Över Strömmens mörka vatten- ror han utav bara katten”. Uttrycket Alma skit på vägg kom sig av att Alma var dotter till en målare som bl a hade stänkmålning som specialitet. Det var en målningsteknik där man stänkte mönster på rumsväggar istället för att tapetsera. Mer om Alma kanske vi kan ta en annan gång, för det var om John det skulle handla.
Jag antar att John hade det bra hos Alma och det tycktes fungera bra med tjänsten, åtminstone vad jag förstod när jag besökte dem tillsammans med min far. Däremot när törsten blev för stor hände det att han lämnade Alma åt sitt öde, ibland flera dagar i sträck. Hur Alma klarade sig i dessa situationer är för mig obekant, men jag minns att min farmor tittade till Alma ibland.
Det går många historier om John och hans bravader. En del är sanna och en del kanske ”kryddade” då han var en ”spefågel” som gav upphov till mustiga historier. Han tyckte också om att driva gäck med folk och de gånger jag träffade honom hade han alltid något dråpligt att berätta.
Jag kom en gång gående förbi Berget där han bodde hos Alma. Då satt han på trappan och kisade i kvällsolen. När han fick se mig frågade han om jag sökte Karlsson. Det var grannen, Leander Karlsson, kallad ”Petter i Berget” som bodde i stugan bredvid. Husen låg endast en meter ifrån varandra och grannarna var inte alltför goda vänner. När jag svarade nekande på frågan, frågade han om jag sett ”svans”. Det var Bengt Gustavsson, kallad ”Bengt Justus” som bodde en bit därifrån. Vårt fortsatta samtal i den kvällsstunden kom att handla om dem och andra personer som John hade synpunkter på.
Det berättas att när John bodde på källarvinden hos sin syster på Stenarne fick han en dag besök av ”Betty Justus”, mor till Bengt Gustavsson. Hon var ute för att dela ut Vakttornet för Jehovas Vittne. Då fick Betty ett ”varmt mottagande”. John ropade med hög och tydlig stämma: Den tidningen tar jag inte emot så länge Kuriren ligger i min låda. Ta ditt fula tryne och förpassa dig från min bungalov.
John kunde alltså vara mycket verbal och det sägs att han var bra på recitationer, diktläsning mm.
En annan historia som inträffat i den sk bungaloven var när John satt barnvakt åt sin systerson. Pojken var liten och låg i barnvagn och skrek i högan sky. Istället för att gå ut på promenad med honom ville John läsa tidningen. Då löste han situationen på följande sätt. Han band ett snöre i vagnen och efter att ha sparkat iväg den över golvet halade han in den med snöret. Detta upprepades medan John yttrade: nu skall du få åka din lille jävel. Detta pågick tills pojken blev tyst, varpå tidningsläsningen kunde fortsätta.
Så kom det bittra slutet. Det var 1970. Alma hade dött några år tidigare och John flyttat hem till sin bungalov. Han var en fri man och törsten fick fri fart. En kväll kom han hem till en kvinna som bodde på Lycke. Då John var berusad blev han inte insläppt, varpå han gick därifrån i vredesmod och försvann i kvällsmörkret. Några dagar senare såg en granne något liggande på Lyckegärdena. Då det låg kvar en tid beslöt sig grannen för att titta efter vad det var. Där låg John död. Närmare omständigheter kring dödsfallet är för mig obekanta, delvis beroende på att jag vid den tiden bodde på annan ort på grund av universitetsstudier.
Jag har inte gått vidare i efterforskningar kring dödsfallet utan låter John vila i frid, men konstaterar att bygden blivit en ”profil” fattigare.