Guldberlocken 22-2
Guldberlocken – en berättelse om sorg, kärlek och hopp i Munkedal under järnåldern.
I två tidigare nummer av Munkedalsbygden, nr 1 (Guldfynd i grav från 200-talet) och 2 2021 (Guldberlocken), har vi kunnat läsa om hur det i Håby norr om Munkedal under hösten 2020 pågick en arkeologisk undersökning av ett bergsområde mellan gamla och nya E6 där industriområdet skulle utvidgas. Området var sedan en fornminnesinventering på 70-talet redan känt, då man upptäckt en skadad grav med två gropar och en stor stenhäll. Den nu nästan 2000-åriga graven innehöll ett bränt och ett obränt skelett där det obrända blev föremål för en större undersökning, då detta hittades tillsammans med fibulor, tygrester, ornamenterade kammar och ett för Sverige och Västsverige i synnerhet mycket ovanligt guldsmycke, en berlock tillverkad av tunna tvinnade guldtrådar ( se bild ). Den arkeologiska rapporten avslöjar vidare en begravning av en ung kvinna, med eventuell härstamning från de inre delarna av Västergötland. Kvinnan var vid nedläggandet i graven iförd en hängselklänning i ull. Ulltyg var vid denna tidpunkt, den romerska järnåldern, ett klädmaterial som krävde en mycket stor arbetsinsats och med det i åtanke tillsammans med den värdefulla guldberlocken gjord av s. k. filigranteknik, vilken anses härstamma från östra Medelhavet, kan flickan ha tillhört en familj av lite högre rang med kontakter på kontinenten.
Men det är förstås en tolkning gjord utifrån vår tids mått av vad status grundar sig på. Man kan bara spekulera i hur det kom sig att berlocken låg i graven på höjden i Munkedal 2000 år senare. Här kommer således en fritt författad berättelse, utifrån rapporten av den arkeologiska undersökningen som gjordes 2020.
Trummans monotona dunkande ackompanjerade den lilla gruppens vemodiga sång som steg mot himmelen högt uppe på berget. Frej blickade sorgset ut mot fjorden medan han kände tårarna bränna innanför ögonlocken. En kylig höstvind svepte över gravplatsen, Frej huttrade till. Han kunde inte hejda tårarna som sakta började rulla utmed kinderna på honom där han knäböjde vid sin storasysters grav.
»Livet var inte rättvist« tänkte Frej och grinade illa vid minnet av systern Isas kamp mot sjukdomen.
»Varför ? Varför inte jag i stället ?« mumlade Frej olyckligt. Han ville inte leva utan henne, utan sin snälla fina syster, hans bästa vän och den enda han kände någon slags trygghet med i denna okända by. Men han måste, han hade lovat henne att fortsätta leva.
Frej och Isa hade tillsammans med sin mor och far några veckor tidigare lämnat den stora gården Gullberga vid det mäktiga bergsmassivet inåt landet och så småningom efter flera raska dagsmarscher på hästrygg och till fots kommit hit till fjordbyn Torsdal och gården Torsby för att slå sig ner. Anledningen till att de färdades hit var i första hand för att Frejs mor skulle lära ut det speciella smyckeshantverket hon behärskade, ett hantverk som hade färdats långt över fjärran land och hav, från mycket varmare länder, ända hit till det nordliga landet. Frejs morfar som hade rykte om sig att vara en skicklig hantverkare hade lärt sig att tillverka vackra guldsmycken på sina handelsresor långt söderut. Isas och Frejs morfar hade lärt dottern, dvs. Isas och Frejs mor samma hantverk när modern var ung och modern i sin tur höll på att lära upp båda sina barn. Frej och Isa hade hört att modern hade tyckt att det hade varit svårt att lära sig det ganska pilliga arbetet med smyckestillverkningen, det var så tunna guldtrådar som skulle tvinnas på olika sätt och guldet skulle fogas samman med olika tekniker, men resultatet om man hade tålamod blev enormt vackert. Planen var att det utsökta hantverket skulle föras vidare till Isa och Frej men också till Torsbygårdens tre äldsta barn. Tillsammans skulle de unga hantverkarna så småningom kunna försörja både gården Gullberga och Torsbygården genom den rikedom som smycken av den sorten bringade med sig. I utbyte skulle Torsbygårdens yllehantverkare sprida sin kunskap till gården Gullberga. Den andra anledningen till att de kommit var att Isa skulle gifta sig med den unga mannen på gården Torsby, ett midvinterbröllop stundade samma år. Nu skulle det aldrig bli av.
»Det var den fördömda feberns fel« tänkte Frej uppgivet. Febern som hade tagit först hans far, sen hans mor. Isa och Frej hade förtvivlat försökt hjälpa och sköta om sina föräldrar under deras sjukdom, fem dagar och fem nätter turades de båda syskonen om att badda pannor, mata med vätska och hålla rent. Först förstod de inte vad som hände när fadern började kräkas och skaka i hela kroppen av frossa. Frossan och kräkningarna utbröt också på modern bara några timmar efter. Och sen på Frej och också Isa. Eftersom ingen annan i byn blev sjuk verkade det inte vara något smittsamt vilket betydde att de själva måste ha blivit sjuka på vägen till Torsby, kanske av den källan de drack vatten i ? Frej var den enda som överlevde.
Sången hade tystnat och trummans dunkande hade sakta avtagit och bytts ut mot en flöjts spröda toner. Den vackra melodin från flöjten och den bistra verkligheten kallade tillbaka Frej från de smärtsamma minnena och sakta lade han ner lerkrukan med sädesgröt vid Isas anklar. Han strök långsamt över de vackra dräktspännena i brons som satt fästade vid Isas hängselklänning och rörde med darrande hand vid hennes hår som låg utbrett under axlarna som en mjuk sjal. Frej hade tidigare under dagen kammat Isas hår en sista gång med benkammen hon ägde och nu fick den följa med henne på den sista resan. Frej la den dekorerade kammen vid Isas höft och log sorgset. »Så vacker och levande hon såg ut i sin ylledräkt !« Och nu måste han lämna henne, hon skulle gå vidare, dit han inte kunde gå med. En snyftning undslapp honom och bröstet hävdes i en kraftig gråthulk. »Nej ! Jag måste vara stark«, tänkte han och blinkade samtidigt bort de envisa tårarna. Beslutsamt kände han efter i skinnpungen som hängde i livremmen. »Där var den«. Gåvan hade han fått av sin mor. Guldberlocken hans mor skapat, och som Frej skulle ge till sin framtida maka. »Men vad spelade något för roll nu ? !« Hon, Isa, hans bästa vän och den sista i hans familj kvar i livet, tills nu, var död och just nu hans hopp också. Varsamt och med ostadig hand placerade Frej den vackra guldberlocken på sin systers bröst och i samma stund träffade dagens sista solstrålar den skimrande metallen. Det bländande ljusskenet som uppstod lyste upp gravplatsen på ett magiskt vis och Frej kände mitt i all sorg en slags tröst. »Hon skulle få det bra«. Han reste på sig och rätade ut sin rygg, redo att ansluta till gruppen som stod en bit bort och väntade. När Frej var redo skulle de tillsammans börja att fylla igen graven med jord och stenar. Han hade också valt ut en mäktig stenpelare att kröna graven. Så var traditionen, att när modiga, starka och för byn särskilt viktiga människor dog, som Isa från släkten vid Gullberga var, märktes graven med en stor sten, som syntes långt bortifrån och vittnade om att den som var begraven här hade varit något alldeles speciellt i livet.
Frej vände sig om med tungt hjärta och plötsligt stod han öga mot öga med en ung kvinna som log vänligt mot honom. Frej hade pratat några gånger med henne sen han kommit till byn och om han inte mindes fel hette hon Tova. Hon var en av de duktiga med ull i trakten. Nu tog hon honom varsamt i handen och sa: »Jag tror jag vet hur det känns.« Frej flackade med blicken och försökte mota bort klumpen som växte i halsen. Hon fortsatte : »Ditt hjärta är ett öppet sår som blöder och du tror att det aldrig kan sluta blöda«. Tovas leende försvann för ett ögonblick och hon gjorde en paus medan hennes blick försvann bort i fjärran. Sedan drog hon ett djupt andetag och medan hon log igen sa hon: »Men det kan det. Inte idag. Eller imorgon. Men så småningom har du en skorpa som läker och den skorpan kommer bli till ett ärr och när du ser på ditt ärr ska du minnas din syster med glädje och kanske vemod. Men det kommer sen«, sa hon och nickade. »Idag är en sorgens dag. Men du är bland vänner och ska inte vara ensam «. Hon såg med klara ögon på honom. Frej såg in i Tovas ögon, så vänliga, vackra och fulla med medkänsla. Plötsligt bröt tårarna fram på riktigt och Frej lät dem komma. Han kramade hennes hand och kände »Kanske, kanske, skulle det bli bra till slut. Ändå«.
Text och berättelse: Linda Thorsson, bild: arkeologerna, shm mölndal
Källa: Claesson, Pia, Arkeologerna Statens Historiska Museer, 2020. Rapport 2020:166. Ibland är det guld som glimmar-spektakulära fynd i en bohuslänsk gravhög.
Tryck/Utskrift: Åtta.45 Tryckeri AB. https://arkeologerna.com/publikationer/ibland-ar-det-guld-som-glimmar/