Gamla Bruket
Gammal kulturmiljö med byggnader, smedja och trädgård. Disponeras av Munkedals Hembygdsförening genom avtal med Arctic Paper och huserar slöjdverksamheter och sommartid en våffelstuga.
Gamla Bruket – förr
Redan vid början av 1700-talet nyttjades Munkedalsälvens vattenkraft till kvarnar och sågar och nya sådana byggdes vid fallet 1805. Dessutom byggdes då den s.k. Sågarbostaden. I officiella skrivelser benämndes anläggningen vid denna tid »Mjöl- och sågkvarnverket Munkedal«. Kring 1820 byggdes kvarnanläggningen ut med ett nytt kvarnhus nedanför det gamla. Kvarnarnas produktionskapacitet var starkt reglerade och anläggningen fick som mest nyttja »10 parstenar«. Ägaren Herman Julius Nordberg såg nu även möjligheten att etablera järnförädling på platsen, då endast ett litet järnbruk tidigare fanns i Bohuslän. Betänk dåtidens minimala bruk av järn och stål i vardagskonsumtionen. Även spik var i många fall mer eller mindre en lyxvara som man ersatte med träplugg eller annan sammanfogningsteknik. År 1825 inköptes smidesrättigheterna från ett dalsländskt bruk och överflyttades till hemmanet Munkedal för att här få namnet »Munkedals Manufactur Verk«. Ursprungligen fanns på bruket tre vattendrivna hammare, bl.a. spikhammare samt en ässja vars kolförsörjning tryggades från gårdar i Sörbygden.
Den 1829 uppförda smedjan förvandlade värmländskt järn bl. a. till spik, men räckte snart inte till då produktionen ökades mångdubbelt. Antalet hammare tredubblades och förutom den befintliga spiksmedjan anlades en 51x 20 alnar stor stångjärnssmedja. Vid denna tid hade Nordberg även tankar på att låta bygga en ugn på området för att bränna stål ämnat för export. Planerna sattes dock aldrig i verket. På bruksområdet fanns nu även en vadmalsstamp, ett färgeri och ett bränneri. Bruket såldes nu av Nordberg som barnlös tog sig an Pontus Wikner och stod bakom den fattige torparsonens utbildning. Nordbergs förmögenhet blev grunden till den fortfarande verksamma Nordbergska Stiftelsen. – Äldre munkedalsbor minns Nordbergska Slöjdskolan nere i samhället. Under 1840- och 1850-tal brann, revs eller byggdes en del byggnader om beroende på ändrade behov. Färgeriet tillverkade nu kant- och skoband. Husbehovsbränningens avskaffande orsakade bränneriets nedläggning och byggnaden blev sädesmagasin. I mitten av 1850-talet var järnbruket på grund av dålig lönsamhet mer eller mindre under avveckling. Storskalig, rationell industrietablering konkurrerade ut de små bruken. Än var det dock inte slut. Gjuteriet efterträdde smedjorna och producerade allt från maskindetaljer till vedspisar.
Detta var under den tid då nästan varje industriort med självaktning hade ett gjuteri som tillverkade järnspisar, en av dåtidens revolutionerande nyheter. Några hundra meter nedströms älven skulle stora händelser ske. 1871 grundades Munkedals AB och 1873 var den första pappers maskinen igång. Härmed hade »Manufacturverket« degraderats till Gamla Bruket. Gjuteribacken, Färgarevägen, Smedjevägen med flera namn kring Lycke och Möe minner om denna tid i Munkedals historia. Gamla Bruket – idag Under 1990-talet inledde Föreningen Munkedalsslöjd en genomgripande restaurering av byggnaderna på området. Detta möjliggjordes tack vare fondmedel bl.a. från Nordbergska stiftelsen, som förvaltar medel efter den ursprunglige ägaren. Riksantikvarieämbetet, som anser området vara av riksintresse, har skjutit till medel. Arbetet har utförts i samarbete med byggnadsantikvarier på Bohusläns Museum. Anläggningens ägare – Arctic Paper Munkedals AB – låter Hembygdsföreningen sköta och disponera området. På Gamla Bruket bedrivs verksamhet inom olika områden såsom träslöjd, väv- och stickgrupper, smide m.m. Dessutom finns en fungerande bokbinderiverkstad