Från stinkande syrdamm till doftande blomsteroas
Under min barndoms och ungdomstid fanns det något som i folkmun kallades för syrdammen. Det låter inte så trevligt, och det var den inte heller. Syrdammen var belägen strax söder om pappersbruket i Munkedal, invid den så kallade fattigmansvägen, som egentligen var en smal gångstig som förband brukssamhället med Staleområdet, öster om älven. När man passerade dammen kändes en frän lukt av diverse kemikalier som huvudsakligen bestod av en slags lut som var en restprodukt från sulfitfabriken på bruket. Den svarta lutvätskan rann i ett grovt rör som mynnade ut i dammens norra ända. Mängden lut som rann ut i dammen varierade och vid högt flöde bildades ett vitt skum, som om vinden låg på, virvlade runt i en märklig dans, och hade man otur kunde en ”skumboll” fastna på kläderna när man gick förbi, och då fick man bannor av Mamma när man kom hem, kläderna var ju smutsiga och luktade pyton. All luten pumpades emellertid inte ned i dammen. I slänten upp mot Stale hade man byggt ett par stora träcisterner av grovt spontat virke i vilka man förvarade lut, och där kunde under sommartid vägverkets så kallade lutbilar fylla sina tankar, för att under varma och torra sommardagar, vid behov sprida ut lutet på grusvägarna runt om i bygden, för att binda upp vägdamm. Alla som har åkt bil på en nylutad landsväg minns nog ljudet av det klibbiga gruset när det smattrar mot karossen. Och om man cyklade så sprutade det stenar runt fötter och smalben. Lutet var nog effektivt mot damm och ogräs, men tyvärr var det mindre bra för blommor och annan växtlighet runt vägkanterna. Det fanns även andra s.k. restprodukter som gick att använda. Ibland kunde det hända att ett ”kok” av träflis misslyckades i sulfitfabriken, ”koket” fick då kasseras och den stora kokbehållaren (170m³) tömmas, mer eller mindre för hand. Den halvkokta flisen kördes i skottkärror och tippades i slänterna strax utanför fabriksombådet. Efter att flisen hade torkat någorlunda, kunde anställda få köpa ”mos” som den halvkokta flisen kallades, för en billig penning. Särskilda säckar för detta fanns att hämta på bruket och sedan var det bara att fylla säckarna och på bästa sätt och frakta dessa hem, som regel med skottkärra. Det var vanligt att föräldrarna skickade de äldre barnen för att hämta ”mos”. För min egen del fick jag aldrig äran att utföra detta uppdrag, men mina äldre syskon har berättat att Pappa gav dem noggranna arbetsinstruktioner. Bland annat fick man absolut inte knyta ”mule” på säcken, det tog bort för mycket utrymme. Säcken skulle vara vidöppen så att den blev så välfylld som möjligt, man betalade ju per säck och fabriksarbetarlönen var ju ganska så mager. Det eldades mycket ”mos”, i spisar och pannor i husen runt bruket, oftast ”procentade” man med kol koks eller ved, för att dryga ut. Bränsle var dyrt och även en bristvara särskilt under krigstider.
Utsläppen av restprodukter från sulfitfabriken hade givetvis en negativ inverkan både på Munkedals och på Örekilsälven, även den känsliga Gullmarsfjorden blev drabbad. Redan under tjugo och trettiotalen minskade laxbeståndet kraftigt i Örekilsälven, men ingen i ansvarsställning visste eller sade sig veta vad orsaken till minskningen berodde på. Från brukets sida trodde man att tjuvfisket hade ökat, och ville därför skärpa övervakningen.
Följande text är ett citat från ett PM som direktör Olof Bildt delgav sina anställda den 14 sept. 1936.
”Vi taga oss härmed friheten vädja till den rättänkande allmänheten att bistå oss i skyddandet av laxen under den nu inträdande lektiden. Bolaget beskylldes för att ödelägga laxfisket genom försämring av vattnet i älven. Detta är ej förhållandet. Det är ej tänkbart att laxfisket skall kunna upprätthållas, om laxen ej får tillfälle att fortplanta sig och hur skall detta kunna ske när praktiskt taget alla laxar fångas, innan de kommit upp i älven. De få som lyckas klara sig dit, tagas sedan av tjuvfiskare från stränderna. Fick laxen bara leka ifred, så skulle laxbeståndet ej komma att förminskas. Det är enligt lag förbjudet att nu fiska lax. Att göra detta är således först och främst lagbrott. Men dessutom innebär det direkt skada för bolaget och indirekt för dess anställda, enär bolaget kan komma att åläggas sådana åtgärder, som avsevärt kunna försvåra driften i fabriken. Hjälp oss därför att beivra allt tjuvfiske av lax under lektiden.
Munkedal den 14 sept. 1936 Olof Bildt”.
Det var först när Kristinebergs marinbiologiska forskningsstation och det nybildade Naturvårdsverket kom med rapporter om att man hade hittat höga halter av kemikalier, som man kunde härleda från massatillverkningen på pappersbruket, man började reagera. Att badplatsen vid Saltkällan periodvis fick stängas av och att bottnarna i Gullmarsfjorden var döda drev ytterligare på insikten om att åtgärder måste vidtas. Bruket fick miljökrav på sig, även från naturvårdsverket, samtidigt som det behövdes investeringar för att öka produktionen. Sammantaget blev detta för stora ekonomiska åtaganden för bolaget, och därför beslöt man(år 1963-64) att helt enkelt lägga ned sulfitfabriken samt att investera i en ny pappersmaskin (PM 8.) År 1965-66 samtidigt som sulfitfabriken lades ner, startades driften av den nya pappersmaskinen, och redan efter några få år kunde man med blotta ögat se en klar förbättring av närmiljön. Stränderna längs både Munkedalsälven och Örekilsälven hade börjat återta en del av den forna växtligheten. Under den närmaste tioårsperioden kunde forskningsstationen vid Kristineberg, som för övrigt funnits i över etthundra år, konstatera att fjordens bottnar hade återhämtat sig och de bottenlevande djuren återvänt. Pappersbruket har under senare år utfört ytterligare förbättringar genom bland annat en biologisk reningsprocess där naturliga bakterier bryter ner oönskade föroreningar. Dessutom har man omvandlat tre dammar, som är belägna i den södra delen av fabriksområdet, till en slutrening, där processvattnet renas genom att efterlikna naturens rening av framför allt närsalter (kväve & fosfor). Därefter återför man en del av detta vatten som råvatten till pappersbruket och minskar därigenom uttaget av färskvatten från älven. Munkedal är idag, enligt egna uppgifter ett av värdens renaste och minst vattenförbrukande pappersbruk. Som kronan på verket omgärdas de tre dammarna idag av, på våren och sommaren blommande rhododendron, azaleor och magnolior som är omgivna av träd och buskar av olika slag, sammanlagt 150 olika växtsorter i knappt 2000 exemplar på den hektarstora ytan. På områdets södra sida har man byggt upp ett så kallat kubbhus. Ett kubbhus är ett ekologiskt hus, byggt av bland annat grankubb, sand, ekspån, kalk och cement, inga syntetiska material har används. Kubbhuset värms upp av det tempererade vattnet från dammarna som leds genom rörslingor i kubbhusets golv. Huset används för information till besökande.
När man ser utvecklingen i ett perspektiv från den stinkande syrdammen till dagens vackra och växtberikade parkanläggning förundras man över hur man tänkte på den tiden när nästan allt avfall släpptes ut ”vind för våg” i ordens rätta bemärkelse, så att säga. Jag tror att en del av svaret är okunskap. Den allmänna uppfattningen var nog att vattendrag och sjöar helt enkelt inte gick att förorena, vattenmängderna var så stora att det nog skulle jämna ut sig i längden på något vis. Kunskap om naturens känslighet för människans påverkan av vår miljö, tillsammans med att tekniken har gjort stora framsteg på området, har säkert drivit utvecklingen framåt. Även om ekonomin har varit ett hinder för ett bra miljöarbete så förstår nog de flesta idag att en god miljö gagnar oss alla, både producenter och konsumenter.
Fattigmansvägen är en urgammal gångstig och används än idag men inte så frekvent som tidigare, de flesta av oss är ju bilburna, på gott och ont. Stigen smalnade av ganska så mycket när den passerade syrdammen, den var bara någon meter bred, med fabriksälven på den ena sidan och den svarta dammen på den andra. Under mörka kvällar och nätter var den sparsamma belysningen som fanns endast ett riktmärke, så att man kunde ana var stigen gick. Märkligt nog har aldrig något tillbud eller olycka inträffat, med tanke på att så mycket folk har passerat detta nålsöga genom åren, särskilt under folkparkens storhetstid då många vingliga ben tog sig hemåt frampå småtimmarna. Men idag är den osympatiska syrdammen sanerad och borta, och istället för stinkande svart lut kan den som vandrar längs den uråldriga stigen, särskilt under blomningstid, njuta av väldoftande exotiska växter, och har man tur och är uppmärksam, kan även ljudet från lekande grodor höras under våren, från dammarna och parkanläggningen.
Tänkvärt: Rymdforskarna letar idag efter liv på andra planeter i universum, eller rättare sagt så letar man efter vatten, eftersom vatten är en förutsättning för allt liv.