Fotbolls-VM 1958

FOTBOLLS-VM  1958 SPELADES NÄSTAN VID MUNKEDALS HAMN

Minnen från en fantastisk sommar, nedtecknade av Anders Berglie

Först och främst måste jag understryka att det står ”nästan” i rubriken. Så ni kan vara relativt lugna. Författaren är inte helt senil ännu. Men sommaren 1958 spelades fotbolls-VM för första och sannolikt sista gången i Sverige. Om man då i likhet med mig  var en liten, fotbollstokig kille på 9,5 år så var gränsen mellan dröm och verklighet ibland hårfin. För att säkerställa att mina minnen 59 år år senare håller sig på rätt sida av gränsen mellan dröm och verklighet, så har jag låtit min tre år äldre broder Svenåke få ta del av artikeln på förhand. Rent juridiskt är han väl att betrakta som jävig, men eftersom han sedan barnsben aldrig varit enig med sin lillebror om speciellt mycket,  kan ni känna er relativt trygga. Han släpper inte frivilligt igenom några faktamässiga tveksamheter från sin yngre och mer fotbollsbegåvade broder. Personligen skulle jag dock utfärda en varning för min bror Svenåkes omdöme och karaktär. För vad ska man säga om en person, som har lyckan att bli född på rätt sida av älven och sedan förfaller till att bli MBK-are. Inte nog med detta. I allsvenskan i fotboll höll han på IFK Norrköping, när vi som förstod fotboll höll på Helsingborgs IF. Som om inte detta var nog,  var Svenåke en fanatisk anhängare av Brasilien vid fotbolls-VM 1958 och han jublade när Sverige föll i finalen med 5-2. Visserligen var min bror inte straffmyndig 1958, men ska man verkligen komma undan landsförräderi så lätt?

Nåväl, nu lämnar vi den ”korta” inledningen och övergår till sommaren 1958, det vill säga sommaren då allting hände.

GRÖNBACKEN  - VÅRT SOMMARPARADIS

År 1950 blev våra föräldrar genom testamente ägare till en liten fastighet, som ligger alldeles vid stranden i den inre delen av Gullmarsfjorden och med utsikt över  fjorden och den vid den tiden nog så livliga hamnanläggningen. Huset hade fram till dess varit en åretruntbostad och här fanns en härlig trädgård med fruktträd och, ännu bättre, en väl tilltagen gräsmatta där man kunde spela fotboll, badminton  m.m.  Fastigheten kallades Grönbacken, även om den mer formellt hette och heter Skree 1:19.

Grönbacken blev vårt eget sommarparadis, där min bror och jag tillbringade alla sommarlov  under vår barndom. Eftersom det fanns en hel del mark till fastigheten fanns det mycket man kunde hitta på att roa sig med utan att irritera grannar. Så här byggdes kojor, fartyg (som tack och lov aldrig sjösattes ) och tåg m.m. Olika mer eller mindre vilda lekar avlöste varandra utomhus och om vädret var regnigt fanns det mycket att hitta på även inomhus. Bad och fiske var också viktiga aktiviteter, som kunde uppta stora delar av dagarna när förutsättningarna var de rätta. Så här i efterhand måste jag medge, att våra föräldrar hade änglars tålamod med våra olika aktiviteter och upptåg.

Men viktigast av allt vi ägnade oss åt var att spela fotboll. Gräsplanen var stor nog för att tillåta olika former av fotboll, beroende på om det bara var vi två bröder eller om vi hade sällskap av kamrater. Antalet sommarboende barn som delade vårt fotbollsintresse var dock mycket begränsat, så ofta fick Svenåke och jag utkämpa matcher mot varandra.

När sommarlovet hade startat flyttade hela familjen ganska omgående från vårt dåvarande föräldrahem på nuvarande Hagarne Ringväg  till Grönbacken vid Munkedals Hamn. När vi installerat oss där, då hade sommaren börjat på riktigt. En mycket viktig del i ankomsten till sommarvistelsen varje år var, att min bror och jag fick en splitter ny fotboll i storlek 5 (matchboll för seniorer)och sydd i äkta läder. Det var en högtidsstund när vår pappa hjälpte oss att pumpa upp bollens gummiblåsa och försluta öppningsslangen, så att ingen luft pyste ut. Därefter skulle bollen snöras enligt konstens alla regler med hjälp av ett särskilt snörningsverktyg. Helst användes ett smidigt lädersnöre, så att snörningen inte stack ut men samtidigt såg snygg ut. Vilken känsla det var, när vi på bästa landslagsmanér joggade ut från huset och sköt sommarens första skott med den nya bollen.

MUNKEDALS HAMN VAR BANBRYTANDE I ATT UTVECKLA FOTBOLLSREGLERNA

Fotboll är ju en sport som omges av mycket traditioner och regelboken har inte förändrats på något radikalt vis de senaste 100 åren, även om tolkningen av enskilda regler genomgått en del förändringar. Så det internationella fotbollsförbundets (FIFA) regelbok  gällde även på Grönbackens fotbollsarena. Det fanns dock en del lokala tillägg, som var av stor och ibland avgörande betydelse för spelets utgång. Längs ena långsidan av planen växte en kraftig hagtornshäck, vars kraftiga taggar kunde ha en förödande effekt på vår fotboll. Om man sköt ett kraftigt skott in i häcken och oturen var framme, så trängde en tagg igenom läderhöljet och punkterade gummiblåsan innanför. Då fick matchen avbrytas och en lagningsprocedur inledas. En sådan process tog ofta en timme eller rent av två. Innan min bror lärde sig att utföra denna reparation så var vi hänvisade till att vänta på att vår pappa skulle komma med rälsbussen efter jobbet på ”Bruket”, nuvarande Arctic Paper. Den väntan var lång och svår.

Själva lagningsprocessen var också utdragen i en närmast plågsam oändlighet för en spelsugen 9-åring. Först skulle snörningen tas bort och gummiblåsan dras ur sitt läderhölje. Därefter skulle gummiblåsan pumpas upp igen och stoppas ned i en balja med vatten, så att man kunde se var det pyste ut luft. När hålet var hittat skulle luften släppas ut igen och sedan vidtog samma lagningsprocess, som när man lagade en cykelslang. Pust och stön, så lång tid det tog innan lagningen torkat ordentligt. Därefter in med den lagade blåsan i läderhöljet, pumpa upp, förslut blåsans slang och snöra igen läderhöljet. Äntligen kunde matchen återupptagas.

Av ovanstående något omständliga beskrivning framgår förhoppningsvis med all önskvärd tydlighet, att ett hårt skott in i hagtornshäcken var en icke önskvärd handling. För att förhindra att detta skedde och för att, om det trots allt skedde, gällde på Grönbackens fotbollsarena följande tilläggsregel:

-        Om man skjuter bollen in i hagtornshäcken erhåller motståndaren en straffspark.

-        Om man skjuter bollen in i hagtornshäcken och det går hål på bollen, så förlorar man hela matchen.

Utöver denna hårda men rättvisa ”hagtornsregel” hade vi också en annan tilläggsregel. Den ledde inte till samma direkta resultatpåverkande effekt, men kunde ändå ha nog så obehagliga konsekvenser. Regeln var som följer:

-        Om man sparkade bollen över häcken, fick den skyldige själv gå och hämta bollen. Detta låter inte så betungande, men till saken hör att en rejäl snedspark lätt förpassade bollen över häcken, över stigen, över den lilla bäcken och ut i det hav av högt gräs och brännässlor som girigt väntade på bolluslingen. Att leta upp och hämta en bortskjuten boll var ibland en krävande uppgift. Som regel fick syndaren först gå inomhus och ta på långbyxor och långärmad tröja samt trädgårdshandskar. Därefter fick man hämta en gräskratta, för att efter idogt sökande kunna rulla ut bollen ur den värsta nässeldjungeln. Allt detta fick man göra ensam, medan motspelaren eller motspelarna kom med uppmuntrade tillrop, drack saft och hämtade krafter. När man så återkom med bollen och fått av långbyxor och tröja, kröntes straffet av att motståndaren fick bollen för eget inkast.

Så oavsett vad en del anser och hävdar - jag lever fortsatt i en stark övertygelse om att hårda straff har en avskräckande effekt, åtminstone  på unga fotbollsspelares risktagande i förhållande till hagtornshäckar och brännässlor.

FOTBOLL ÄR INTE BARA ATT SPARKA PÅ EN BOLL

En viktig del i sommarlovets början var att bygga upp ett riktigt fotbollsmål. Målet hjälpte vår far oss ofta med, men jag måste erkänna att min bror Svenåke var en händig fotbollsmålsbyggare. Det skulle vara ett riktigt ordentligt fotbollsmål med runda stolpar och dito överliggare. Som sig bör skulle stolparna också vara målade vita alternativ vita och röda. Färgvalet berodde mest på vad som fanns tillgängligt i förrådet. Inte nog med det. Det skulle vara nät i målet också. Men vi hade förstås inte råd att köpa riktiga fotbollsnät. Vi höll till godo med ett nästan lika bra alternativ. Varje sommar ”sponsrades” vårt fotbollsmål med säckväv, som vi fick av Tore Smiths far, Ejnar Smith, som var förrådschef på ”Bruket”. Säckväven sydde vi ihop, hängde upp och spände ut med hjälp av små käppar och vips hade vi ett första klassens fotbollsmål.  Vi var berättigat stolta över denna skapelse, som nästan höll VM-klass.

Av någon anledning byggde vi alltid bara ett sådant här förstklassigt mål. Det andra målet var en enklare konstruktion och utan nät, vilket ibland kunde leda till kontroverser huruvida bollen gått i mål, eller över eller rentav utanför. Eftersom detta var långt före målkamerornas tid, så fick vi förhandla oss fram till någon form av kompromiss, som båda lagen var rimligt missnöjda med. Att sätta igång och bråka och slåss var inte att tänka på. Då ingrep FIFAs självutnämnda lokala representant, i form av vår mor Brita, omedelbart och beslagtog bollen för resten av dagen.  Brita var i regel en mycket tolerant och tålmodig mor, men hon hade ett fåtal klara regler och dem bröt man inte emot ostraffat.

FOTBOLLS-VM 1958 SPELADES NÄSTAN VID MUNKEDALS HAMN

Sommaren 1958 var en mycket speciell sommar. Då arrangerades fotbolls-VM för herrar (damfotboll fanns inte i organiserad form på den tiden) i Sverige. För en fotbollstokig ung man som jag,  var detta en fantastisk tilldragelse och min käre bror var definitivt också mycket intresserad av detta jättearrangemang. Gissa om de två gossarna Berglie blev överlyckliga när pappa Sten kom hem och meddelade att han skaffat biljetter till oss allihopa för att se en VM-match på Rimnersvallen i Uddevalla. Matchen var öppningsmatchen i gruppspelet och blivande världsmästaren Brasilien mötte Österrike. Matchen spelades 8 juni på Rimnersvallen inför 21000 åskådare, vilket var ”knökfullt”. Så många åskådare skulle man inte få ta in idag, men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.

Det blev en fantastisk upplevelse för oss alla och Uddevalla bjöd på strålande försommarväder. Men det var förstås de båda lagen som bjöd på den mest minnesrika upplevelsen. Båda lagen spelade offensiv och teknisk fotboll, men brasilianarna tog över mer och mer. När den franske domaren blåste av matchen stod Brasilien som segrare med 3-0 och jublet bland de brasilianska fansen visste inga gränser. Man sjöng och dansade ut från Rimnersvallen. Något sådant hade vi gossar från Munkedal aldrig skådat, inte ens vid midsommarfirandet i Munkedals Folkets Park.

Min bror blev väldigt förtjust i det brasilianska spelet och inte minst i den pantervige målvakten Gylmar, centerhalven och lagkaptenen Bellini och skyttekungen Mazzola, som gjorde två mål. Mazzola var bara 20 år, men redan en fullfjädrad internationell spelare. Dessvärre blev han skadad senare i gruppspelet och kunde inte delta i finalspelet. Mazzola ersattes då av den ännu yngre Pelé, som var bara 17 år. Hans fantastiska fotbollskarriär fick således sitt genombrott i lilla Sverige.

När vi sommaren 1958 spelade fotboll på Grönbacken,  var det VM-stämning även på vår gräsplan. Vi försökte efterhärma alla tricks vi sett VM-spelarna i Brasilien och Österrike göra. Min bror slängde sig djärvare än någonsin i luften för att rädda mina skott och att inspirationen kom från den brasilianske målvakten Gylmar var inte att ta fel på.

För egen del var jag nog lite mer patriotisk och jag följde förstås de svenska VM-matcherna framför radion, där mina idoler med legendariske målvakten Kalle Svensson i spetsen klarade alla hinder. När jag spelade så var det viktigt att kopiera spelare som Nacka Skoglund, Nils Lidholm och Kurt Hamrin. I min egen drömvärld var mitt spel på pricken likt deras, men i verkligheten fick man nog leta länge för att se några likheter.

Efter många spännande matcher  var det 29 juni 1958 dags för VM-final. Mina idoler, det svenska fotbollslandslaget, skulle möta min brors nyvunna favoriter, Brasilien. Sverige stod i praktiken stilla den dagen och man samlades kring radioapparater och i en del mycket lyxiga fall även framför en TV-apparat. I vårt fall blev det radioapparaten, som var en Grundig av klassisk stabil modell. Eftersom min mor misstänkte att det kunde bli en viss oenighet mellan hennes två söner beroende på hur matchen utvecklades, hade hon placerat vår far som buffert mellan min bror och mig. Jag tror nog vår mor överskattade sin makes lämplighet som ordningsvakt samtidigt som hon underskattade sönernas kreativitet när det gällde att sätta igång ett litet bråk. Men nationalsånger och Lennart Hylands rapport om hur den svenske kungen Gustaf VI Adolf gick runt på Råsundas gräsmatta och handhälsade på alla spelarna skapade en disciplinerande stämning. Grönbackens huliganer skötte sig med den äran hela matchen..

Sverige tog sensationellt nog ledningen genom ett välplacerat skott av lagkaptenen Nils Lidholm. Vilt jubel från min far och mig. Min bror Svenåke såg helt klart ”stukad” ut, men lyckades repa mod och väste något om ”Vänta bara”. Tyvärr fick han rätt och vi behövde inte vänta länge på den brasilianska kvitteringen och sedan gick det åt den berömda skogen för de blågula.  När slutsignalen ljöd var Brasilien världsmästare efter att ha slagit Sverige med 5-2. Det var ett resultat som var mer smickrande för ”de svenske” än vad matchen egentligen hade varit.

VM SPELADES VIDARE VID MUNKEDALS HAMN

Även om VM-turneringen var över i övriga världen, så fortsatte den definitivt på Grönbacken vid Munkedals Hamn. Vi läste allt vi kunde komma över om turneringen. Diskussionernas vågor gick ibland höga om vilka spelare som var bäst och om Brasilien verkligen var så bra eller om de haft massor av tur. Min bror hävdade med stor iver att den svenske backen Sven Axbom blivit så bortfintad av brasilianaren Garrincha, att Axbom hamnat på Råsundas läktare och fått jobb som försäljare av varm korv under resten av VM-finalen. En sådan smädelse mot en svensk landslagsspelare fick inte stå oemotsagd och debatterna kunde starta de flesta tider på dygnet. Vår mor fick allt som oftast ingripa och skilja sönerna åt, när diskussionernas vågor började gå alltför höga. Så man kan kanske säga, att hon var lite av VM-domare, om än bara vid Munkedals Hamn.

Vår erfarenhet av hur arrangemangen runt en VM-match skulle se ut ledde också till att matcharrangemangen  på Grönbacken höjdes många snäpp under sommaren 1958. Bland annat blev vår spelplan ordentligt kritad med alla nödvändiga linjer. Kritan inköptes i lösvikt i den lokala Konsumbutiken och man fick en mycket stor påse för 50 öre. Kritan rördes ut i vatten till lagom konsistens och sedan målades linjerna upp med hjälp av en tjock och delvis nedsliten målarpensel av större format, som vår far donerat till sönerna. Det var förstås ingen frihandsmålning, utan spelplanen var utmätt med prydligt uppspända snören. Utifrån dessa kunde vi sedan framställa begränsningslinjerna på ett högst professionellt sätt. Självklart spelade vi därefter mycket bättre fotboll.  På den punkten var vi bröder helt eniga.

Men alla goda ting har ett slut och så också VM-sommaren 1958. Augusti kom, kvällsmörkret föll lite tidigare och skolstarten närmade sig obönhörligen. En vacker lördag var det dags att styra kosan tillbaka till vårt hem Stenhaga på Möe. Lite vemodigt kändes det förstås, men många glada minnen gjorde hemresan lite lättare. En sak är min bror Svenåke och jag fortsatt eniga om. Så högklassig fotboll som spelades vid Munkedals Hamn sommaren 1958 har det aldrig gjorts, varken förr eller senare.