Fisketur
Fisketur med förhinder
Låt bli att plocka upp småsill med händerna. Absolut inte från en berghäll där vattnet är djupt.
Jag skrek. Mina fingrar orkade inte hålla fast mig längre och jag tänkte ”nu tar vattnet mig.”
Vad var det som hade hänt? Jo, på förmiddagen hade pappa föreslagit en picknick på en ö strax utanför badplatsen. Det tyckte mamma lät bra och hon packade en matkorg. Vi bodde på Lilla Gårvik. När vi skulle gå till båten, kom ”Krans Axel” och ville ha pappa med på fiske. Han var en gammal sjöman, som fått namntillägget krans av någon anledning. Ett stycke inåt land hade han en liten stuga. Där var vi aldrig. Det var han som kom till oss. Litet mat ibland och helst ”litet för tanden”, så mådde han bra och berättade många spännande historier. Även mamma lyssnade på honom, fast hon egentligen inte ville ha honom inomhus. Han var inte så värst noga med hygienen. ”Vatten skall man ha för att dricka om det inget annat finns.”
Den här soliga förmiddagen hade ”Krans Axel” tänkt sig att ro ut och fiska tillsammans med min pappa. Nu blev det inte riktigt så. Kompromissen blev att vi ”gick i” hans eka och han fick ro oss till ön. Där släppte han iland mamma, min lillebror, mig och picknick korgen. Vi skulle vara kvar där medan männen rodde bakom ön och fiskade. Sedan skulle de komma tillbaka och vi skulle ha picknick.
Mamma satte sig i en liten grop i berget. Min bror lekte intill henne. Jag fick tillsägelse att hålla mig intill henne. Det gjorde jag nog också, men i vattnet intill platsen vi var på simmade ett sillstim förbi. Jag såg hur småfisken simmade alldeles intill där jag satt. De var så små och så fina... och de simmade så sakta. Alldeles intill mig låg en fisk på sidan. Den var nog lätt att ta upp. Den kanske var död? Jag böjde mig fram och sträckte handen mot fisken... Ock hur det gick till vet jag inte, men i nästa ögonblick låg jag i vattnet och kämpade för livet.
Pappa reagerade. Han bad ”Krans Axel” ro tillbaka, men det ville inte ”Krans Axel”. ”Ungar leker och stojar, så det är inget att bry sig om”, var hans reaktion. Han var inriktad på fisketur och ville inte ha den avbruten. ”Det där är ingen vanlig lek”, sade pappa.” Hon kan inte simma och det är djupt där”. Motvilligt måste ”Krans Axel” vända båten och ro tillbaka.
Vad kände jag? Jag var rädd förstås. Tångtuvan jag höll fast mig i släppte från berget. Fingrarna fann en liten ”reva” i hällen. Inget att få in mycket mer än naglarna i. Några gånger släppte fingrarna taget och jag fick huvudet under vattnet. ”Kommer du inte snart pappa? Jag orkar inte längre.” Om jag sade det högt eller bara tänkte det, vet jag inte. Hur lång tid jag låg i vattnet, vet jag inte heller, men för mig var tiden oändligt lång.
Pappa ”fiskade” upp mig med ett tag i klänningsryggen och hivade mig ombord. Jag låg där likt en fisk som hamnat på land. Usch!
Mamma, lillebror och picknick korgen togs också ombord. ”Krans Axel” fick ro oss tillbaka hem till vår stuga. Utflykten tog tvärt slut. Fiskargubben berättade att han hade blåst i sjön vid ”Biskaya” och det var ju inget farligt för han levde ju. ”Kan du simma?” frågade pappa. Nej, det kunde inte gubben. Det kunde ingen sjöman... Men jag var ju ingen sjöman...
Det blev ingen fisketur med min pappa den dagen för ”Krans Axel”. Ingen ”tår för tand” heller. Gubben var nog inte särskilt glad i mig. Vad hände sedan? För mitt ofrivilliga bad gav ju konsekvenser. Jag var ca nio år vid denna händelse.
Mamma bestämde att jag måste lära mig simma, så hon skulle slippa vara rädd för att låta mig följa med på sjön. Vår sommarstuga låg vid en vik av Gullmarsfjorden. Där ordnade inte kommunen någon simskola. Däremot hade kommunen byggt en lång badbrygga vid den andra fjordarmen, Saltkällan. I den badviken ordnades simskola för kommunens barn. Detta var i slutet av 1940-talet.
För att komma till simskolan måste jag cykla mer än en mil. Halva vägen var utefter en riksväg. Även på den tiden var vägen rikt trafikerad och inte lika bred som nu. Den cykel, jag fick använda, hade mamma hade haft i många år. Pappa vände styret, så det gick nedåt. Då nådde jag, men sadeln var för hög för mig fast pappa sänkt den i nedersta läget. Han böjde ett rör. Det satte han i ramen och på böjen satte han sadeln. Nu blev förhållandet mellan styre och sadel bra för mig. Jag kunde cykla till mina lektioner i simskolan. Att ekipaget såg något underligt ut gjorde inget. Det var ju anpassat efter mig. Många barn i min ålder fick använda föräldrarnas cyklar och stå när de trampade. Mycket mer arbetsamt.
Jag träffade många barn i min ålder. Barn som jag inte träffat förr. Ingen från ”min” skola var där. De fick inte cykla så långt utan någon vuxen. Vi blev indelade i olika grupper med namn på fiskar. Pojkarna stod först i varje grupp. Torrsim, kallades övningarna. När vi ansågs klara med torrsimmet fick vi gå i vattnet. Där skulle vi använda våra kunskaper. Några simdynor fanns inte. Uppblåsta innerringar till bildäck fick vi använda i början, om vi måste.
Höjdpunkten på dagen var när vi skulle äta vår medhavda smörgås. Då gick vi först till kiosken. De flesta barnen hade pengar med sig. Jag fick 25 öre med mig hemifrån varje dag. För det fick jag en färgad sockerdricka och en glasspinne. Ville jag ha en fyrkantig jordgubbsglass, räckte pengarna till en vanlig sockerdricka. Tänk, jag fick pengar av mamma varje dag. Pengar att ta med mig till simskolan. Det var ju kalas. Vi barn var inte vana att ha några pengar. Första simtagen som jag utförde och flöt, gjorde mig ”salig”. ”Jag kan. Jag också kan ...” Det hade tagit många lektioner, men jag lärde mig simma den sommaren.
Avslutningen på simskolan skulle ske med en uppvisning för publik. Detta skedde i Örekilsälven, i närheten av Folkets Park. Där var en brygga byggd i vinkel. Vi fick utföra olika simkonster. Bl.a. så simmade någon på rygg med en uppslagen paraply i handen.
Jag kunde inte ”leka” i vattnet som de andra barnen. Om någon skulle ”doppa” mig, sjönk jag som en sten innan de hann utföra hotet. Detta fortsatte i många år.
Fisketurer? Ja, jag följde ofta med pappa ut på fisketurer. Att sitta en tidig morgon ute på fjorden och se solen bli starkare i färgen, är underbart. Att också hålla i en fiskrev och känna rycket när fisken ”nappar”, är heller inte så dumt. ”Krans Axel” visade pappa många bra fiskeställen. Om man vid en viss tid på dagen lade ekan, så att man hade solen vid en viss sten och pekade med vänster hand mot den och höger hand mot något annat i naturen, så var man på en plats där fisken alltid ”nappade”. Konstigt nog fungerade detta alltid.