Fiskafängen
Om man förr i tiden i början eller mitten av juli på eftermiddagen åkte Rikstvåan (E6) förbi Saltkällan och tittade ned mot fjorden kunde man ibland få se hur den var alldeles full av småbåtar. Då var det någon med eftermiddagsskift på "Fabriken", som varit ute på förmiddagen och lyckats få upp en makrill, och sedan skulle hela förmiddagsskiftet, när det gått av, ut och prova på om det gick att lura upp någon mer fisk.
Mina föräldrar var inte förtjusta i sjöliv, snarare var de rädda för det, så att vi skulle ha någon båt var absolut uteslutet.
Men vi hade ju grannar. På ena sidan hade vi taxiåkaren Erling Sahlsten, som hade en eka vid Röd, och på den andra sidan fanns Gertrud Anderssons Bageri, med bagaren Helge Andersson med familj, och de hade eka vid Gårvik och sommarstuga på holmen alldeles utanför badplatsen.
Båda dessa familjer var oerhört snälla, så där fick man följa med ibland. Det är tack vare dem man har fått njuta den otroligt sköna stämningen att i sommarkvällens absoluta stillhet sitta i en eka och fiska vitling med agn nästan nere vid botten. Vattnet var som en spegel och ljummet i jämförelse med den kyligare kvällsluften.
Och så var det meste kompisen under små- och folkskoletiden Göran, vars far Hakon hade en eka vid Risvarp, och så var det skolvaktmästaren Göran, som hade stuga och eka vid Rånäs, ja inte det Rånäs jag bor i nu utan det vid Kärnsjön, så där var det sötvattenfiske som gällde, kanske mest småaborrar och "pankor" och annat "skräp", om man får uttrycka sig på det viset. Jag var med sonen Ingemar dit någon enstaka gång.
Jag fick ofta komma ut till Helges och Märtas, och barnen Ove och Ulla, stuga vid Gårvik och det var där jag först fick prova på fiske med kastspö. Det var Oves spö jag fick låna och vid första, eller möjligen andra, kastet blev det tvärstopp när jag skulle dra in linan. Ove kom rusande, "Jag tar det", och så drog han försiktigt in fångsten, en fin havsöring, som t.o.m. var litet över minsta tillåtna mått (40 cm). "De är litet möra i köttet så det är lätt att dra loss kroken och tappa dem, jag såg vad det var när den hoppade" förklarade Ove.
Ja, sedan var det bara att köpa sig en fiskeutrustning, med Oves hjälp valde jag ett Arjon glasfiberspö på 6,5 fot och en ABU 444 öppen haspelrulle. Och så skulle det vara lina och några drag, för makrillfiske var det "Bergmanspirkar" som gällde.
Det blev en del fiskande under några år, med Ove och Ingemar, som ofta var med, han var väl Oves meste kompis vid den tiden, blev det makrillfiske med kastspö eller dörj från ekan i Gårvik. Ibland drog vi upp "lyror" från djupet utanför Smörkullen. På hösten kunde det bli resa till någon holme utanför Lilla Bornö, där vi kastade efter torsk från stranden. Tyvärr satte vi också en del drag i botten där.
Med Göran blev det makrillfiske från ekan med kastspö alternativt metspö med agn och flöte. Men ibland kunde vi lasta fiskeutrustningen på våra mopeder och åka någonstans och kasta från land. Jag minns speciellt en gång, då vi tagit oss ut till "Näbban", näset utanför Gårvik där Gullmarsfjorden delar upp sig i Saltkälle- och Färlevfjordarna. Vattnet kokade av småsill, som försökte hoppa ifrån makrillarna som kom i stim, det var bara att kasta ut och så fick man upp en makrill eller en horngädda. Men plötsligt blev stopp för Göran, han hade fått något jättestort på kroken och fick verkligen kämpa hårt för att få i land fångsten. Men det var inget speciellt stort, han hade råkat kasta rakt på en ordinär makrill och satt kroken i ryggfenan. En makrill är stark redan när den "backar", men den här kunde simma framåt och man har nog svårt att föreställa sig hur stark en sådan liten fisk då kan vara.
Runt midsommar brukade det komma in ett gäng stora makrillar i fjorden, dessa försvann efter några dagar och sedan dröjde det ett par veckor innan de mindre, som var fler och stannade längre, dök upp. De första och stora kunde nästan enbart tas med (ränn-)dörj. Men att ro en eka så fort som dörjen krävde var inte så lätt och motorisering behövdes. Vid denna tid, runt skiftet 1950 till 1960-tal började det bli överkomligt att skaffa utombordsmotorer till ekorna, det kom många modeller och de flesta köpte motorer.
Helge "bagare" hade redan genomlidit en utombordsmotor till ekan, en NV Marin, en sådan där med bronsrigg och -propeller och frostlackerad kåpa gjuten i aluminium och med startsnöre för svänghjulet. När han nu köpte en ny motor blev det en Gale på 3 hk. Den hade två cylindrar, gick otroligt jämnt och vibrationsfritt, startade snällt med ett drag i "magnapullstarten" och hade amerikansk tillförlitlighet. Gale var det tredje och minsta märket i OMC (Outboard Marine Corporation), de två stora var Johnson och Evinrude, vilket senare utläses precis som det stavas, Evinrude var invandrad norrman. OMC sysslade, liksom en del biltillverkare, med "brand engineering" d.v.s. att man ändrade litet på någon kåpa och klistrade på andra emblem, så hade man ett annat fabrikat, under skalet var allt lika på de olika fabrikaten. Likaså amerikanska Mercury hade jobbat sig ned i klasserna och erbjöd även mindre utombordare. De japanska tillverkarna hade ännu inte dykt upp och lagt hela marknaden under sig.
Och så var det de svenska, dessa kom i en ny generation med rigg i plåt (som de amerikanska) och kåpor i plåt eller plast. Det var Crescent, Monark, NV Marin och så kastade sig Husqvarna in i leken med en helt ny motor. Gemensamt för alla dessa små encylindriga svenska motorer var att de inte gärna ville starta. För varje ryck som motorskötaren gjorde i magnapullstarten så flyttade sig båten en bit framåt och när motorn äntligen behagade starta var man nästan framme vid målet, man kunde ha ryckt sig tvärs över hela fjorden.
Helge satt på sin holme vid Gårvik och studerade fascinerat skådespelet, "Dom skulle ha köpt gaa-le" sa han.
En stor del av min militärtjänst fick jag tillbringa på en sambandscentral vid Försvars- och Arméstaben i Stockholm. det var brist på lägre befäl, som kunde "chefa" över oss, och de högre hade inte tid att ägna sig åt oss, så med dessas goda minne fick vi värnpliktiga sköta sambandscentralen som vårt eget lilla företag, så länge det fungerade. Och det gjorde det!
En natt mot fredag där i sommaren 1964 hade jag haft jour på sambandscentralen och fick då ledigt på dagen efter. Jag satte mig i min bil och körde hem till Munkedal. När jag kom dit på eftermiddagen kom kompisarna och undrade om jag skulle med ut och fiska på kvällen, och det skulle jag förstås. Framåt kvällen stuvade vi in oss i den ljust grön-gråa skolvaktmästarduetten och åkte till Kungshamn, där vi röjde runt en stund. När det närmade sig midnatt fortsatte färden ut via bron över Sotenkanalen till Ramsvik, vi tog med våra pinaler och vandrade till utsidan av ön. Ingemar hade tagit med ved, gjorde upp en brasa och kokade kaffe.
Efter ett tag började det ljusna och då vällde det fram en massa folk som skulle fiska, det blev så trångt att det var svårt att hitta en plats där man kunde stå och kasta. "Proffsen" hade 10-11 fot långa spön, kraftiga linor med två tunga drag på. På varje kast de gjorde fick de upp två makrillar. Vi som hade klenare utrustning med 6-7 fot långa spön kunde inte kasta ut så långt att vi nådde fiskarna i vattnet. Så det blev inga napp och inga makrillar att ta med hem. Det gjorde inget, det var skönt att bara vara där ute, en härlig upplevelse.
På vägen hem somnade jag in ordentligt där i passagerarsätet, lördagen gick sedan åt att ta igen den sömn jag inte fått under två nätter.
Per "i Konsum"
Bilderna i den tryckta utgåvan är hämtade från "nätet"