Faran med att lyssna på kortvågsradio
Faran med att lyssna på kortvågsradio.
Berättelsen började egentligen i mitten av 50-talet. Jag var med och ”DX-ade”. Det betydde att jag lyssnade på kortvågsradio. De stationer jag fick in noterade jag var på kortvågsbandet jag hörde dem, när jag hörde dem och vad som sades. Det mesta var på engelska. Bästa tiden att lyssna var på kvällen, ju senare ju bättre. Jag skrev in uppgifterna i en förtryckt ”sedel” och sände till radiostationen. Efter en tid kom ett brev där jag tackades för att jag lyssnat och utfört det arbete jag gjort. Brev från öststats stationer fortsatte komma långt efter jag slutat ”DX-a”.
Min ”sista” (troligen) lyssning på kortvågsbandet gjorde jag en sen höstkväll i oktober 1982. Jag fortbildade mig för vidare studier. M.a.o. jag läste in gymnasiekompetens. Det var vuxenutbildning som gällde. För att det skulle gå så fort som möjligt var Folkhögskola bästa alternativet. Ljungskile Folkhögskola passade mig bäst. Jag bodde med familj i Munkedal. Pendla kunde jag gjort, men eftersom vi hade mycket uppgifter att göra utanför skoltid, hyrde jag ett rum på skolan.
Mitt rum låg högst upp i ett skolhus i backen vid parkeringsplatsen. Jag hade inte utsikt mot havet, men parkeringsplatsen såg jag. ”Höjden över havet” och läget mot väster, gjorde att tv- och radiovågor ”gick in” i apparaterna väldigt bra. Mitt rum var försett med sovalkov och en hytt för kaffebryggare.
Denna sena kväll i oktober 1982 var det klart väder. Jag låg och slölyssnade på vanliga kvälls radioprogram. Radioapparaten hade även kortvågsskala. Ja, varför inte. Det var längesedan jag lyssnade på kortvågsbandet.
Det blev musik från någon europeisk radiostation. Lugn och fint, riktigt avslappnande var det. Jag bytte till någon annan station. Plötslig kom ropet – May day, may day – in. Det fortsatte och lät mer och mer förskräckt. Jag for upp ur sängen med fart. Sängen var hög och någon sorts förhänge var i vägen. Min ena fot fastnade i något och jag for ur sängen med huvudet före. Jag gjorde en kullerbytta och landade med ändan i golvet. Jaha, vad gör jag nu? Jag måste ju göra något. Här var det någon som var i sjönöd. Tänk om det bara var jag som hörde det.
Jag antecknade var på bandet jag hört anropet, gick ned till lärarfamiljen i våningen under och lånade deras telefon. De tyckte nog jag var litet konstig, mest för att jag lyssnade på kortvåg. Deras radio hade inte någon sådan kanal. Jag skaffade fram telefonnumret till kusträddningen och ringde dit. De noterade mina uppgifter. Däremot hade de inte fått meddelande om något skepp i sjönöd. De skulle i alla fall lyssna av radion själva. Alltså bara för mig att gå till sängs utan att veta vad som hände med det anropande skeppet.
Vid middagstid nästa dag kallades jag in till lärarfamiljen. Kusträddningen ringde och ville tala med mig. De talade om att det var ett fartyg utanför Brasiliens kust i höjd med Rio de Janeiro som sänt ut nödanrop. Ingen hade hunnit hjälpa dem. Båten sjönk. Jag fick tack för det jag hade gjort, fast det inte hjälpte de som behövde det.
Efter den dagen vågar jag inte lyssna på kortvågsradio. Att höra denna röst ropa på hjälp och inte kunna göra mer, vill jag inte uppleva någon mer gång.