Ett barndomsminne 10-2
Jag är uppväxt på Möe och har bott där i hela mitt liv. Som vuxen gifte jag mig med Eric och flyttade tillsammans med honom till en fastighet, som är belägen en knapp kilometer närmare centrum. Där bor jag fortfarande kvar sedan Eric dog för snart sjutton år sedan. När Hembygdsföreningen frågade mig om jag ville skriva något om mitt liv i deras tidning, som ges ut två gånger om året, blev jag lite tveksam. Jag har haft ett rikt liv med en fin barndom och senare även som vuxen, men jag var osäker på om något kunde intressera andra människor. Till sist bestämde jag mig för att berätta om ett barndomsminne. Det finns många lagrade i hjärnans hårddisk, men till slut bestämde jag mig för följande:
Jag drog ofta med mig min ett år yngre lekkamrat Karin ut på äventyr. Hon var snäll och följsam och en härlig kamrat, som var med på det mesta. Vi hade älven, skogen och bergen nära. När vi höll oss på hemmaplan så behövde vi inte i detalj redogöra för föräldraskapet vad vi skulle göra. En dag bestämde jag att vi skulle undersöka Korpåsberget lite närmare. Det var högt och brant och kittlade fantasin. Karin var naturligtvis med på det. Vi började klättringen uppåt alldeles invid den gamla almen, som växer vid skogsstigen, som ledde mellan Språngs och Gottfrids. När vi efter många strapatser kom upp på toppen så fann vi en vidunderlig utsikt och en grotta i berget. Den bestämde vi skulle bli vår hemvist. Där kunde vi kanske laga lite mat också. Nästa dag fortsatte vi med det nya projektet och beslöt oss för att smyga upp till Språngs för att inspektera om det var något i hans stora skrotsamling som kunde passa oss. Mycket riktigt fann vi en ovalt formad rostig spis på fyra ben. Den passade oss perfekt. Om vi hade gått in till de snälla Olga och Valfrid Språng och frågat om vi fick ta med oss spisen så hade vi säkert fått det, men vi smög iväg med den. Vi ville ju inte ha några obekväma frågor om vad den skulle användas till
Det är väl preskriberat vid det här laget hoppas jag. Det var inte lätt att dra den tunga spisen uppför berget men vi klarade av det. Nästa dag tog vi med oss några potatisar hemifrån och lita salt. Jag hade läst någonstans att fattiga människor fick nöja sig med det till middagsmat. En bok, som var min pappas, Singoalla av Viktor Rydberg i rött mockaskinnband fick också följa med. Uppe i grottan lagade vi till potatisen med vatten, som vi hämtat i bäcken. Karins mamma hade fått släppa till en liten kastrull utan att hon visste om det. Elden gjorde vi upp i spisen med hjälp av torra kvistar, som vi hade samlat ihop nere i skogen. Det tog lång tid innan potatisarna var klara. Vi använde oss av stora blad som assietter. Det smakade jättegott när koket var klart och vi kunde äta. Jag tror inte att det hade smakat lika bra hemma vid köksbordet. Vi lagade också olika teer på färska granskott och annat som vi hittade. Karin har senare berättat att hon var rädd för höjden när vi klättrade och att hon bara hade mina vita sandaler några meter ovanför sig att gå efter. En gång minns jag att jag tappade fotfästet och gled nedför berget en lång sträcka innan det blev stopp. En stor reva skars upp på det ena låret, det blödde ymnigt, men vi tvättade av såret så gott vi kunde med bäckvatten. Att visa upp för föräldrarna hade vi ingen tanke på. Det skulle bara framkalla onödiga frågor. Ärret finns kvar ännu efter ca sextio år. Till sist blev vi upptäckta av min lillebror Jerry och hans kompis, som hade smugit på oss. Min mamma hade upptäckt att det rök så konstigt uppe från berget och därmed var det äventyret över, men det smiddes snart nya planer. Jag ser Korpåsbergen från mitt köksfönster, så nära och ändå så långt borta. Jag har läst upp berättelsen för Karin Oskarsson/Hamadi och hon har bekräftat och godkänt den.
Text: Anita Bjurström