Eric i Hattefjäll minns en svunnen tid

Eric i Hattefjäll minns en svunnen tid

Att samtala med Eric i Hattefjäll på tu man hand och få höra honom berätta minnen ur sitt liv har länge stått på min lista över vad jag ville ha gjort. Innan det blev för sent! En eftermiddag i slutet av november 2016 blev det äntligen av. Jag besökte honom på hans rum på Ekebacken där han bott en tid. Hans minne var i högsta grad intakt både vad gäller dåtid och närtid och det var en glädje att höra honom berätta med sådan tankeskärpa.

Eric föddes 1922 på Värhult, som pappa Karl arrenderade av Munkedals AB. Tidigare hade Karl arbetat bl.a. som flottare för bolaget inte bara i Valboån utan ”i nästan vartenda dike i Dalsland”. Eric var nummer sju i syskonskaran och fick tre yngre syskon. När han var två år köpte föräldrarna en av de tre Hattefjällsgårdarna och familjen flyttade dit.

Eric har varit Valbo-Ryr trogen så gott som hela sitt liv. Därmed också trogen dalslänning. Visserligen bytte socknen 1967 från Färgelanda till Munkedals  kommun, men Hattefjäll ligger fortfarande i Dalsland då ju lanskapsgränsen ligger kvar mellan Hult – Kvarndal i Bohuslän och Hattefjäll – Skälebräcka i Dalsland.

Nära till affären

Sedan lång tid tillbaka fanns affär på Hattefjäll. Affären var mycket viktig för folket i bygden förr i tiden då apostlahästarna var det vanligaste färdmedlet. Hattefjälls Konsum är vi många som minns. Erics lillasyster Karin förestod affären redan något år efter hon slutat sjunde klass i folkskolan, vilket skedde 1949. Hon var alltså butiksföreståndare redan i 15-årsåldern.  (Det var för övrigt i Önnebacka skola – numera hembygdsmuseet – som hon, liksom ytterligare några Valbo Ryrs-ungdomar gick sista året). Innan Karin blev tillfrågad om hon ville åta sig uppdraget som föreståndare hade hon då och då hjälpt till i affären.

I arbetsuppgifterna ingick att hantera 50-kilos säckar med kraftfoder som affären sålde till bönder i bygden. Fortfarande var det mest hästdragna vagnar och kärror som lade till vid lastningskajen. (Detta berättade Karin själv då undertecknad tog kontakt med henne för att stämma av uppgifterna om Konsum på Hattefjäll).

Affären lades ner omkring 1955 och ersattes med Konsumbussen en tid. Karin fortsatte närmaste tiden som affärsbiträde i Konsum på Stale

Folk var verkligen inte rädda för att gå långa sträckor. Eric berättar att paret Johan och Vilhelmina Östlund som var gamla bekanta med hans föräldrar och bosatta på Skälleröd kom till fots för att köpa ägg (eller bara för att hälsa på?).  En fråga man kan ställa sig, och som är svårt att finna svar på, är varför de gick så långt för att köpa ägg. Hade man inte i likhet med de flesta hushåll häromkring på den tiden egna höns också på Skälleröd! Kanske förklaringen är att Östlunds behövde ägg för ”ligghönans” ruvning. För att få nytt blod i hönsflocken var det vanligt att man bytte ägg med någon inte alltför närboende.

Oavsett ärendet - de var välkomna till Hattefjäll, där de självfallet bjöds på kaffe. Karin berättar att inte minst hon och syskonen uppskattade dessa besökare, som alltid hade med några godsaker till barnen. Det verkade på Eric som Östlunds gått via älven och Viksjön ända till Värhult då familjen Hansson bodde där. En ansenlig gångsträcka fram och åter!

Längre till skolan i Värhult än till Solhem

Hösten 1929 började Eric skolan. För barnen på Hattefjäll fanns då två alternativ att välja mellan: Solhem eller Värhult. Skolan i Solhem hade ersatt Rölanda skola, där äldre syskon gått. Lärare i Solhem ansågs visserligen strängare än de i Värhult, men liksom för  syskonen blev det Solhem som gällde för Eric.  Dit var det ”bara fyra kilometer” att gå. Till Värhult var det längre. Första terminen gick vägen via Turöd och den gamla bron. När sedan nya Hattefjälls bro färdigställts och vägen rätats till den dragning den fortfarande har blev det något kortare.  Skoltiden omfattade två år småskola och fem år folkskola varannan dag, alltså 4 dagar/vecka. Eric slapp att få stryk av läraren, och det var sannerligen inte alla förunnat. Han säger det inte själv, men av hans beskrivning av skolgången drar jag slutsatsen att han var flitig och uppmärksam. En Eric närstående som hade nedsatt hörsel fick mycket stryk för att han ”inte hörde upp”!

Erics döttrar informerar: ”Pappa har berättat att han hade Emma Nilsson från Rörvik som lärarinna i småskolan. Han har också berättat att han hade en lärare som hette Gösta Carlsson men som sedan bytte namn till Sandered?”

Kanske någon av Munkedalsbygdens äldre läsare minns dessa.

Under den skolfria tiden var det mestadels fullt upp med göromål på gården eller i det stora hushållet allt efter förmåga - för Eric liksom för syskonen.  När elen kom till Hattefjäll 1942 var det naturligtvis en stor händelse. Särskilt nämner han hur tröskningen underlättades. Det gamla verket, ett halvrensande som drevs av en råoljemotor havererade just i det hugget och ersattes då av ett mycket effektivare helrensande. Det var dessutom försett med körnare, så spannmålen som hamnade i säcken var välputsad. Karl spände hästar före och körde runt med verket i bygden och tröskade även för andra bönder med hjälp av sina pojkar.

Höhissen var också en mycket arbetsbesparande anordning som Eric framhåller. Det krävdes dock ombyggnad av själva byggnadskonstruktionen och höjning av taket för att den skulle kunna installeras.

Andra världskriget gjorde sig påmint

Efter Eric slutat skolan hjälptes han, pappan och storebror Sven åt om vintrarna att köra brännved ner till Munkedal – med var sin häst förstås – över Stale myrar som då var en flitigt trafikerad vinterväg. Särskilt under krigsåren var det mycken vedkörning från Hattefjäll. Skogsägarna ålades att leverera ved efter  Kristidsnämndens direktiv. Nämnden kontrollerade strängt att direktiven följdes.

Sommaren 1939 tills frampå höstkanten arbetade Eric på Munkedals snickerifabrik på Vadholmen.

- ”En middagsrast när jag satt ute och åt mina smörgåsar hörde jag en radioröst från ett öppet fönster. Den talade om att tyskarna gått in i Polen. Andra världskriget hade börjat!”

Arbetet i snickerifabriken bestod bl.a. i att montera ihop fönster och spegeldörrar. Det gick bra, men han var besviken över att hans veckopeng på 37 kronor var lägre än för en  äldre arbetskamrat trots att Eric fick mer uträttat. Han tyckte det  skulle vara mera rättvist att få betalt efter vad man gjorde och inte efter ålder.

Ett annat minne Eric berättar om från krigsåren är kolugnarna som anlades vid Viksjön i närheten av Kochs grav. Ur minnet uppskattar han måtten till 6 á 7  X 8 meter i botten och höjden 2 m. Ugnarna packades med ved - mest björk - i tremeters längder, så det blev mer än 70 kbm kol per ugn och omgång. Träkolen användes framförallt till bilarnas gengas och såldes på plats. Att kola på detta vis var mycket säkrare än medelst mila. Eric var med och lunnade kolveden ända bortifrån Ulevattnet, som ligger i gränsen mot Skredsvik, till närmaste bilväg, varifrån transporten skedde med lastbil. Det var en dryg väg att ta sig med häst från Hattefjäll till det skogsarbetet inom Hensbackas domän. Långt från hemmet vill säga, men faktiskt inte så långt från Hattefjälls gräns mot Hensbacka.

Dragspelaren Einar Johansson bodde på Kasen, inte långt från Hattefjäll. Hos honom tog Eric några lektioner så han lärde sig noter. Det fick räcka.  (Som döttrarna minns spelade han inte efter noter utan på gehör).

-”Takten är allra viktigast”,sammanfattar Eric sin erfarenhet av dragspelsmusik.

Vintern 1939/-40 gick Eric en kurs på Färgelanda Lantmannaskola. (Skolan flyttade till Nuntorp några år senare). Vinterkurserna på lantmannaskolan omfattade inte praktik. Det praktiska kunde eleverna som regel innan.

Från skogsbygd till slättbygd

Sommaren därefter jobbade han som lantbrukselev på den stora gården Lunden i Gärdhem nära Trollhättan. Det var intressant och lärorikt. Mycket där på Västgötska slättbygden var  annorlunda i jämförelse med jordbruket i Dalsländska skogsbygden, särskilt när det gällde växtodlingen.  Lantbrukaren på Lunden hette Lunneryd. (Samma efternamn som arrendatorn på Foss Prästgård åren 1949 -53, men släktskapet, eller om det rent av var samma person är oklart).

Innan det blev dags att göra värnplikt arbetade Eric en sommar på  Flygmotor i Trollhättan där man byggde bombplanet B 17. Det var det första svenskbyggda planet, men var ju egentligen amerikanskt. Arbetet bestod i att nita hela dagarna. Väldigt enformigt!

- ”Vi som höll på med det behövde väldigt ofta gå på dass. Inte för att uträtta något där, utan bara för att få avbrott. Ibland tittade någon bas in där. Den som blev ertappad med att sitta på bänken utan neddragna byxor riskerade att få sparken”.

Vid mönstringen blev Eric uttagen till I 17 i Uddevalla. Själv tyckte han det passade bättre med flyget och lyckades bli placerad på F6 i Karlsborg. Någon flygning fick han dock inte vara med om. Förutom exercis var det mest fråga om vakthållning av hangarerna. (Kanske han mot bakgrund av arbetet på Flygmotor var extra nitisk när han  vaktade de hopnitade plåtvidundren!) Tjänstgöringen på F6 omfattade 13 månader.

Både i jordbruket och i skogen svarade hästarna för dragkraften på Hattefjäll tills någon gång på 50-talet , då den första traktorn – en ”grålle” - anskaffades. Den sista hästen, ardennern Max, fick allt mindre att göra, och lämnade gården i mitten/slutet av 1960-talet.

Taxi från Skälebräcka till Hattefjäll

På granngården Skälebräcka bodde Helena Johansson, änka efter postiljonen Karl Johansson. Hon ägde taxirättigheter och sonen Harry började köra taxi redan 1928. Efter att Eric tagit körkort köpte han dessa rättigheter  jämte en Chevrolet 1936 (eller möjligen en Dodge?) och började köra taxi 1948. Han bytte snart till en Volvodroska, modell -36 med åtta platser, som han köpte av Enar Sörensson i Hogstorp. (Bror till frisören Erik Sörensson i Munkedal).  

1953 bytte han upp sig till en ny Volvo Disponent - också med åtta sittplatser. I mitten av 60-talet hade han en Plymouth Savoy, årsmodell 1959.

Den mesta körningen var skolskjutsar. Jag skulle tro att många av Munkedalsbygdens äldre läsare, liksom undertecknad, stiftade den första bekantskapen med Eric i skolskjutssammanhang. Även vi som inte hade behov av skolskjuts skockades gärna kring Eric i Hattefjäll med Volvo-droskan på skolgården. Inte bara för att vi var nyfikna på bilen, utan mest för att Eric var så lätt att prata med för oss ungar.  (Om inte annat lät hans dalslandsmål smått exotiskt i mina öron).

Taxirörelsen fortsatte han med ända tills år 1965.

För egen del har jag minne från småskolan av att Eric körde vår lilla klass till Kikerud, där fröken Alexandersson visade oss en jättegryta under vår vandring till Pontus Vikners födelsehem. Därifrån gick vi vidare till det idylliska Modalen för att slutligen pusta ut I Erics Volvodroska som väntade vid Konsum Hattefjäll. Hemresan gick via Brevik.

Hattefjäll får tillskott från Trättarmon

1953 var på flera sätt ett märkesår på Hattefjäll. Förutom anskaffande av den nya Volvon gifte sig Eric med sin Elsa från Trättarmon, Torps socken. Detta var förstås det största. Samma år övertog de Hattefjäll och fortsatte tillsammans driften med mjölkkor. Efterhand fick de döttrarna Eva-Britt och Kristina. Flickorna fick naturligtvis lära sig att hjälpa till med diverse arbeten. På somrarna var det framför allt hö-hässjning, och att jämna ut och packa gräs i silon, har de berättat.

Någon semester var det aldrig frågan om, men på somrarna när korna var ute om dagarna hände det ibland, berättar Eva-Britt, att Eric tog med sig familjen till s.k. jaktstig som anordnades någonstans inte alltför långt borta. De måste ju hinna hem igen innan det var dags att ta in korna för mjölkning.

Mjölkkorna gjorde man sig av med i mitten av 1980-talet. På Hattefjäll fanns det alltid tjur så länge det fanns kor. Semin var aldrig aktuellt. Eric tyckte att korna skulle få  ”göra det på riktigt” den enda gången om året.

Under många år samarbetade Eric med sin bror Uno vid skogskörning för Munkedals AB. Det var imponerande att se de två bröderna i aktion med var sin Ferguson och skogskärra i brant sluttande terräng. Vanliga jordbrukstraktorer utan 4-hjulsdrift!

Det hände någon gång att en traktor slog runt. - ”Då var det bra att vara två”, säger Eric. Lyckligtvis kom ingen till allvarlig skada.

Jaktintresset hölls levande inpå ålderns höst

Eric bodde kvar på Hattefjäll och var verksam där långt in på sin ålders höst. Att berätta om honom utan att nämna hans stora jaktintresse skulle vara en  stor miss. Under hans aktiva tid som lantbrukare hörde jag honom förklara att jaktpassen i samarbete med hunden under helger betydde mycket för honom som avkoppling från den dagliga verksamheten. När han på äldre dar upptäckte att synen blivit för dålig för att han skulle delta med vapen i älgjakten fortsatte han ändå att vara med vid något pass –  men utan studsaren.

Den  26 januari i år, knappt en månad innan han skulle fylla 95, dog Eric. Mitt återbesök som jag planerat för att höra mera berättat från en svunnen  tid, och för att få frågetecken uträtade  gick om intet. När vi skildes åt var han införstådd med att jag skrev ner hans berättelser med avsikt att publicera i Munkedalsbygden. Naturligtvis var planen att mitt manus skulle granskas av honom innan publicering. Erics döttrar Eva-Britt och Kristina har välvilligt tagit på sig den uppgiften, liksom att ställa foton till förfogande, vilket jag tackar för. Tack också till hans syster Karin och systerson Kurt-Åke, som hjälpt till att få en del frågetecken uträtade!

Bengt Blomberg