En resa till Göteborg
I artikeln berättar Gunhild Blomberg från Stale gård om en resa per cykel som hon gjorde i slutet av 1920-talet. Texten skrevs någon gång på 70- talet i samband med en studiecirkel i ämnet ”Att tala inför andra”. Gunhild var född 1907 och dog 1983.
Resan som jag ska berätta om är inte på något sätt märkvärdig. Den företogs för över fyrtio år sedan tillsammans med en god vän. Hur det hela började har jag glömt nu men någon väl förberedd och planerad resa var det inte. Men resdag, färdsätt och mål hade vi bestämt. Färdsättet var cykel och målet var Göteborg.
På utsatt dag och tid gav vi oss iväg. Det var en klar och vacker morgon i slutet av juli och cyklarna rullade lätt. Komna till Småröd stannade vi. Vi skulle väl ha lite godis i affären kan jag tro. Farbror Herman kom ut och sin vana trogen frågade han:
- Hörre ska di hän?
Vårt svar att vi var på väg till Göteborg togs som ett skämt.
- Få nu se hur långt di kommer.
Vi trampade på och rastade när vi kom till Skeppsviken, där vi åt smörgås och drack halvvarm mjölk, badade och gjorde oss god tid. Vi skulle övernatta på Funneshult. Där hade jag en Dinglekamrat, Elsa, och jag hade ringt henne och varskott att hon kunde vänta två landsvägsriddarinnor. På Funneshult blev vi hjärtligt mottagna och förplägade. Elsa hade två bröder som var si så där sex till åtta år äldre än vi. De tog oss med på en roddtur på den lilla idylliska Funneshultsjön. Månen stod full och grann över trädtopparna så det var bäddat för romantik. Vi sa inte du till varandra och vi var för blyga att föreslå titelbortläggning. Att pojkarna skulle föreslå det kunde alls inte komma i fråga.
Så blev det morgon den andra dagen.
Efter frukost och med goda råd hur vi skulle åka, var vi redo att resa vidare. Det började mulna och vi hörde åskan mullra och till slut hällregnade det. Vid ett tillfälle körde jag vält i leran och min kamrat var obarmhärtig nog att gapskratta. Jag hade sinnesnärvaro nog att skratta med och så var den malören glömd. Vi sökte skydd i en lada medan det regnade som värst och där fick vi stanna flera timmar medan regnet skvalade. Under tiden förhörde vi varandra på psalmverser. Vi hade psalmbok med och lärde oss psalmen Gläns över sjö. Den pluggade vi tills den gick som ett rinnande vatten.
Så småningom blev vädret bättre så vi kunde fortsätta den avbrutna färden och mot kvällen var vi framme vid Romelanda kyrka. Där hade vi en gemensam bekant som vi utan förvarning skulle våldgästa. Det blev öppna famnen och den äkta tvåmanssängen i kammaren att sussa i.
Så blev det morgon den tredje dagen och vackert väder.
Efter tack och farväl bar det nu vidare. I dag skulle vi nå målet för vår färd. I Kungälv rastade vi. Satt på en bänk på det lilla torget och skrev några vykort och tyckte livet var ganska gott. Så åkte vi färjan över till Hisingen. Nu var vi ju nästan framme och vi tog oss till Kårtorp, som då var rena rama landet, där vi hos bekanta tänkte få lots till Örgryte. Det var en snäll och tjusig pojke som på någon sorts paketbil körde oss och cyklarna dit vi skulle.
Efter prat och kaffedrickning skulle vi söka någonstans att ligga över natten. En av våra vänner skulle visa oss vägen och vi ledde cyklarna genom stan och vår ciceron lämnade oss vid Frälsningsarméns hotell. Vi ursäktade oss att vi var smutsiga och jag minns att vi fick till svar:
- Det är inte farligt med den smuts som går att tvätta av.
Där blev vi verkligen väl omhändertagna på alla sätt. Något nattklubbsliv förekom inte på den tiden, inte vad vi visste i alla fall, utan vi kom i säng så fort vi kunde.
Och så vart det morgon den fjärde dagen.
Nu skulle vi se på stan! Vi strosade neråt hamnen och där låg ångaren Munkedal. Om vi skulle fråga när den går och så följa med hem? Sagt och gjort, vi går ombord och frambär vårt ärende. Båten ska gå om någon timme och vi får följa med. Nu blir det bråttom! Vi handlar lite smått och gott, bland annat köpte jag en bok av Emelie Flygare Carlén. Fem kronor reserverades till biljetten. Hämta cyklarna och iväg till båten.
Så mycket av Göteborg hade vi inte sett men vi hade mött så mycket av värme och hjärtlighet under dessa dagar så det var behållning nog.
Det var bara vi två och besättningen med på båten och vi hade en härlig sjötur tills vi så småningom gick iland vid Munkedals hamn. Våra fem kronor fick vi behålla, vi fick åka gratis.
Där skildes våra vägar. På den tiden gick det så kallade ”lilla tåget” mellan hamnen och Munkedals bruk och jag åkte hem med det och så var Gunhild Gabriella Teresia hemma i fadershuset igen och med en liten travestering: Nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd.
Text: Gunhild Blomberg