En praktikant på Bruket

Från en praktikant vid Munkedals Bruk

Mycket information om hur det fungerade i fabriken lämnades i slutet av 50-talet av ”kärntruppen” vid transformatorn vid Nedre Lycke. Ändå var nyfikenheten stor hos oss småpojkar när det gällde Bruket. Det var på den tiden då timret flöt på kanalens vatten. Mycket rök i skorstenen, Hystern och den gröna Jeppen körde ständigt ut och in genom porten vid portvaktsstugan. Maskinerna dånade och ut kom pappersrullar. Dessa kördes bort på järnväg eller med tåg till Munkedals hamn. Allt det här var ju uppenbart, men vad som hände i fabriken under tiden var inte helt klart för oss.

Min pappa och hans närmaste arbetskamrater berättade ju ofta om verksamheten på Bruket men det rörde sig ju bara om pengar, inköp och försäljning - ingen tydlig förklaring till vad som försiggick vid själva tillverkningen i fabriken.

Därför var det med stor glädje, spänning och entusiasm jag 1960 fick möjlighet att praktisera 3 somrar i rad på el-, och mekaniska verkstaden. D.v.s. själva hjärtat av Bruket. Grabbarna vid transformatorn sa att utan dessa personer som arbetade vid dessa verkstäder skulle röken ur skorstenen upphöra.

Efter en tid förstod jag varför praktiskt taget all verksamhet krävde el- och mekaniska prylar som utan avbrott och gnissel fungerade som de skulle. Det var här dessa Brukets hjärt- och hjärnkirurger, med stor kunskap, entusiasm och lojalitet, vant rörde sig.

Det var här jag fick kännedom om vad ”bruksanda” innebär. Ett bruk var och består av kapital, råvara, maskiner och framför allt, människor, som tillsammans åstadkommer något som en marknad är villig att betala för. Jag fick förståelse för att ett fungerande bruk kan skapa ett helt, fungerande samhälle.

Eftersom vi i verkstäderna rörde oss runt om i hela tillverkningsprocessen, lärde jag mig hur en massa- och pappersfabrik, i stort, fungerar.

Som praktikant fick man även lära sig vad viktiga erfarenheter från livet utanför fabriken kan innebära för framtiden. Jag tänker närmast på när man träffades på morgonen och efter måltidens intagande före fabrikstutan, som förklarade att rasten var slut och att pappersbalen som man legat på under rasten togs bort. De som berättade om vad som hänt i helgen och kvällen innan var de äldre kamraterna som var något så beundransvärt som ägare till bil.

Egons bravader i Gravarne med Chevan fick oss att förstå att bilburen ungdom inte endast pysslade och skötte om bilens motor. Inredningen och hur den utnyttjades av förare och passagerare var mycket viktigare.

Sune ”Aina” kunde med sina berättelser om sin färd med den vita PV:n påvisa att för att han framgångsrikt skapa en lämplig miljö för givande umgänge. Det krävdes inte en bil tillverkad i USA.

Till de minnen som alltid kommer att finnas kvar hör även de händelser då man som praktikant fick lära sig, att trots ett vänligt utseende och sätt, det kan finnas något lurt hos en människa. Jag fick en sommar vara några veckor i smedjan, som smedhalva. Men på grund av min längd och vikt torde det som mest ha varit smedkvart. Jag fick bland annat vara med och tillverka ett stort antal spetsar till stakar som användes till flottning av timmer i Kanalen.

Den alltid så vänlige Stig ”i Höla” kom en dag in i smedjan. Han skulle lära mig hur man med hjälp av en snärtig handrörelse på drivremmen kunde få hammarhejaren att göra ett flertal rörelser upp och ner. Jag tränade så ofta jag fick tillfälle, men fick aldrig till snärten  – hammaren rörde sig knappt.

Stig ”i Höla” dök upp igen och visade åter hur han med rätt snärt fick hejarn att göra flera slag upp och ner. Ytterligare träning från min sida gav inget förbättrat resultat. Vad jag då inte visste var, att när Stig drog i drivremmen gjorde sme´n en lätt tryckning på motorns startknapp.

Det är nog även många sommarpraktikanter som, framför luckan i mekaniska verkstaden, när vi hämtade delar och verktyg till något arbete i fabriken, bad att också få 10 st förkromade ”körnslag”.

Efteråt har jag förstått att även dessa händelser spelat en stor roll för att uppskatta den tid som jag fick förmånen att praktisera vid Munkedals Bruk.

Dessutom fick jag något att berätta för Trebruks ledning 1992, när jag som representant för Nordbanken fick teckna ett finansiellt centralkonto, vilket innebar att vi (Nordbanken) blev huvudbank för Trebruk.

Jag har senare under mitt yrkesverksamma liv haft det brukstäta Värmland och Dalsland som arbetsområde. Där är det tydligt hur mycket bruken har betytt och betyder för orternas utveckling. Det är viktigt att bruken utvecklas på ett framgångsrikt sätt. Och det visar att ordet bruksmentalitet står för något positivt för samhälle, företag och individ.

Jag hoppas att Tomas Onstad, trots att transformatorn på Nedre Lycke sedan lång tid tillbaka är borta, även i fortsättningen lyckas hitta duktiga medarbetare till sitt fina bruk.

Ulf E Andersson

Nedtecknat av Håkan Grundberg 2016-12-01