En kopp kaffe
Kaffekoppen
En kopp kaffe kan vara något alldeles särskilt eller bara en vanlig kopp att dricka kaffe ur.
Under pandemitiden har många fått sitta ensamma hemma och druckit sitt kaffe. Att träffas vid kaffeautomaten eller sitta en stund och tala med sina kollegor, när kaffe eller te druckits, har många saknat. Pensionärer, som träffats en stund vid kaffedrickande, har också fått lägga om sina vanor. När vi får börja umgås mer vanligt igen, blir en kopp kaffe något som förenar oss. Många är vi nog som har särskilda ”komihåg” när det gäller kaffedrickning.
Det ät nog fler än jag som varit på Kaffedoppet i Strömstad. Ett café, som funnits i många år. I slutet av 50-talet var jag där med några kamrater. Vi tältade strax utanför Myren. På caféet fans ju Jukeboxen. Den måste matas med pengar. Kaffet var nog mindre viktigt för tonåringar. Under en tid i slutet av 1980- och början av 1990-talet bodde jag några dagar varje vecka i Strömstad. Då besökte jag Kaffedoppet ibland. Jukeboxen var borta.
Den händelse jag skall berätta om skedde under den tid som flickorna fortfarande neg och satt tysta i föräldrars sällskap, troligen någon gång i början av 1950-talet. I många hem fanns ett finrum. Hur litet boendet än var skulle det finnas ett finrum. Oftast var köken så stora att familjen fick plats där och då kunde de stänga dörren till rummet och så blev det ett finrum eftersom familjen inte vistades där under vardagar. Praktiskt, nej, men det kändes nog bättre för husmor.
När jag var hos min kompis, så var vi alltid i köket. Så vid ett tillfälle dukade kamratens mamma i ”finrummet” till mig, min kompis och sig själv. Vad högtidligt! Med finkopparna till och med! Oj, vad fint min kompis och jag satt. Kaffe och bullar fick vi.
Kamratens mamma hällde kaffe i kopparna och uppmanade oss: ”var så god”. Vi höll fingrarna fint i kaffekoppens öra. Hålla fint hade vi lärt oss. Jag lyfte koppen – och – den var väldigt luftig. Först fattade jag inte vad som hände, men så såg jag rakt genom koppen. Där fanns ingenting. Jag höll i koppens öra men det fanns bara en porslinsring. Botten till koppen statt kvar på fatet. Kaffet hade passat på att rymma ut över fat och duk. Oj, vilken upplevelse. När vi fick sitta i finrummet och dricka kaffe i bästa servisen och så uppförde jag mig så klumpigt.
Nej, det var inte mitt fel. Kaffekoppen var skadad, men det hade ingen sett. Kamratens mamma förklarade detta för mig. Hon bad mig, att jag inte skulle känna skuld, för det inträffade. Jag fick en ny kopp kaffe. Händelsen upplevde jag som ”skämmig” och fortfarande 70 år senare kommer jag ihåg känslan när jag lyfte koppen och botten var kvar på fatet.