En idrottslig tillbakablick

En idrottslig tillbakablick av Uno Blomberg

Renskrivet av Håkan Grundberg 2017-02-21

Jag, Uno Blomberg, är en sportintresserad gammal gubbe, som sitter och tänker på ett sportliv, som startade utan de bästa förutsättningarna. Detta eftersom far och mor inte var speciellt mycket för idrott. Och en fotboll fanns väl inte på hela Stale.

Så gillar Ni inte sport, så vänd blad.

När jag började i Hede skola 1941, var det 8 elever i varje klass.

I min klass var vi 8 pojkar, reglerna var stränga. Vi fick inte går runt skolhuset. Kanske för att det fanns en sandhög och den var ju det ju käckt att besöka. Så när fröken fick se fotavtryck från barn i sandhögen, då blev området avstängt med rep uppsatta i hörnen på baksidan av huset. Därefter kunde vi inte springa runt.

Vi ville ju alltid göra något på rasterna. Men det fanns ingen boll. Så vi gjorde en boll av gamla tidningar, med en trasa runt, och band ihop allt med grönvitt papperssnöre. Snöret höll en stund. Sedan gick det av, så att trasan och papper flög runt. Det var den tidens punktering.

Tiden gick och jag började i tredje klass i ”Förläsningssalen”. Där fanns en rätt bra plan nere vid älven. Det var alltid någon som hade en boll, oftast en tennisboll.

En dag kom pappa, som körde bil för Vägstyrelsen, hem och sa: ”Jag satt och åt frukost på en bergkulle i Bokenäs, och där låg en ny fotboll i diket”. Brorsan och jag sa: ”Tog Du inte med den hem”? Pappa svarade: ” Nej det kunde jag inte, men det var konstigt för det fanns inget hus i närheten”.

Jag gick väl i fjärde eller femte klass och det hade varit toppen med en ny fotboll.

Men en dag några månader senare, när jag var jag ute, såg jag far komma upp för backen med unikaboxen hängande på cykelstyret och en fotboll på pakethållaren. Tänk vilken dag! Att få en ny, gul fotboll. Jag hade ibland med den till skolan. Problemet var att planen var så nära älven. En gång, när det var mycket vatten i älven, hamnade bollen i vattnet och drev iväg. Gösta Adolfsson och jag följde efter. Gösta var en liten tuffing. Han var starkast i klassen.

Bollen flöt iväg mitt i älven och vi trodde att den var förlorad, eftersom den närmade sig fallet. Vi hade med oss några rätt så långa pinnar. Alldeles innan fallet bildades en virvel, så att bollen drev närmare land och vi kunde få tag i den med våra långa pinnar.

Nu var frågan hur fröken skulle gilla att vi kom för sent till lektionen? Men det gick bra eftersom hon visste hur mycket bollen betydde för oss. Så småningom gick även denna boll sönder. Men jag lärde mig sy och laga bollar med becktråd hos skomakare Jacobsson på Önnebacka.

Åren gick, och på den tiden tror jag inte det fanns något pojklag. Jag var i alla fall inte med i något sådant.

Nästa steg var när jag kom med i juniorlaget.

Vid ett tillfälle vann vi ”hemma” över Brastad. Returmötet skulle ske i Brastad. Ryktet gick, att de hade en väldigt dålig plan och det stämde. Vi kallade planen för Sahara, eftersom ena halvan var stenhård och den andra bestod av lös sand, som gick över kängorna. Vi fick stryk med 12-0. Det är mitt minne av Brastad-Rixö. Annars blev det inte så många matcher i juniorlaget.

Men när Sjöbol invigde sin nya fotbollsplan, spelade vi förmatch till MIF:s och Sjöbols A-lag. Vi spelade 3-3 mot Sjöbols juniorer. Jag gjorde det första målet på den nya planen.

Vid ett annat tillfälle mötte vi IFK Uddevalla hemma och spelade 1-1. Därefter skulle vi möta dem ”borta”, som förmatch till DM-finalen mellan IFK Uddevalla och MIF. Leif Öst var vår bäste spelare. Men han skulle spela i A-laget. Så hur skulle det gå utan Leif? Troligen storstryk!

När A-lagsspelarna kom in var det halvlek. De frågade hur det går för det nederlagstippade MIF:s juniorlag. Det står, just nu 3-1. Ja det är bra! Kämpa på!

De trodde att det var vi som låg under, men vi vann matchen med 5-1. Jag tror att vår vinst sporrade A-laget, för de vann mot IFK Uddevalla och blev distriktsmästare 1951.

1954, samma år som jag gjorde lumpen, spelade jag med i A-laget, som ersättare för skadade Rune Karlsson från Stigen.

I DM var jag med mot Rabbalshede, Svane och IFK Uddevalla. Mot Uddevalla vann vi med 5-0.

Mot IK Oddevold kunde Rune, som tur var, vara med och MIF vann med 2-1. Det hade nog inte gått om jag varit med, för Rune var jättebra!

Men! Eftersom jag spelade tre matcher och Rune en, fick jag DM-plaketten. Mitt första DM.

Sedan har det blivit tre DM i ishockey och ett i bandy. Jag tror, faktiskt, att det inte finns någon mer, som har DM i alla tre sporterna (fotboll, ishockey och bandy).

I lumpen var jag måttligt intresserad av det militära. Men att skjuta tyckte jag var skoj och jag lyckades bli kompanimästare. Som ett minne från kompanimästerskapet har jag vinsten, en rörstrandstallrik, hängande på väggen.

Men det tuffaste var när vi som kvällstjänst skulle cykla två mil. En mil till Ängebacken och sedan vända där. Vi blev ganska snart en grupp på fyra stycken som kämpade och ”drog” en bit var. När jag hade haft mitt pass låg jag med motvind och motljus bakom ett bakhjul. Plötsligt såg jag att det rök kring bakhjulet och fick se att det var en moped jag följde. 30-40 meter längre fram cyklade mina kompisar. Det blev en jobbig sista bit, men jag kom ifatt och vi fick samma tid. Det räckte till cykelmärket i guld. Det var bara vi fyra på hela regementet som klarade att ta cykelmärket i guld.

När jag muckade jobbade jag treskift på Bruket. Eftermiddagsskiftet innebar att jag inte kunde träffa Ulla-Britt på kvällarna. När det så blev söndag och fotbollslaget skulle åka till Töreboda, Falköping och Skara och vara borta hela dagen, kunde jag inte träffa Ulla-Britt då heller. Det samma var det efter ett nattskift. Så fotbollen fick vara. Det var bättre med Ulla-Britt.

Hockey och bandy fortsatte jag med. Det var kortare resor i hockey. Ofta kunde jag byta skift eller få ledigt.

Åren gick fort och det blev dags för old-boys matcher. I slutet av 70-talet mötte vi TV-laget. När vi klädde om satt jag närmast dörren. Då var det någon som tog tag i min arm och frågade på bestämd skånska om Fredrik var här. Det var Siv Malmqvist. Mina lagkamrater sade: ”Det går väl lika bra med Uno”? ”Ja, får jag bara bilnycklarna så” … svarade Siv.

I matchen hade jag Lasse Åberg mot mig. Han var lika drömmande som han verkar på film. Och han var ganska tyst. Det enda jag minns är att jag frågade honom hur han gillade livet i TV-laget. Han svarade: ”Ja, det är jobbigt att bygga upp kroppen på eftermiddagen och bryta ner den på kvällen”. De skulle nämligen ha fest på hotell Lysekil på kvällen.

För min del blev det mindre med aktiv sport. Jag avslutade idrottskarriären med en 5-6 Karolinerlopp på skidor.

Ett annat minne är när Ingvar Trogen fyllde 60 år. Det var fest på Blåkulla (varvets kontor) och det var många norska gäster. Jag kände många av de manliga gästerna, men inga av de kvinnliga. Många av killarna jagade och jag hade träffat dem under älgjakterna på Vågsäter.

Jag hälsade på en liten, norsk tjej. Hon hade ett hårt och starkt handslag. Jag tänkte inte så mycket mer på det, men så kom Karl-Fredrik, Ingvars son, och frågade om jag kände den lilla norskan. ”Nej, det gör jag inte”, svarade jag. Karl-Fredrik förklarade att det var Anette Bö, Norges bästa skidåkerska, som hade vunnit VM samma år. Hennes kille hade, liksom jag, gått som drevkarl vid älgjakterna på Vågsäter. När vi ätit och satt där, Ulla-Britt och jag, kom han och satte sig och talade med oss. Efter en stund kom Anette och satte sig intill mig. Jag gratulerade henne till VM-segern och sedan talade vi skidor och skidåkning. Hennes kille sa: ”Ska ni prata skidor så går jag och talar med Allan F”.

Jag tror Anette tyckte det var trevligt att träffa en som var sportintresserad. Vi pratade flera gånger under kvällen och dansade många danser.

Idag utövar jag inte mycket sport. Idrott ser man bäst på TV. Där ser man också hur man ska göra.

Nu för tiden blir det en del mattcurling. Det gick bättre för ett par år sedan. Men jag är ju inte 80 år längre…….