En hembygdens profil 86-2
EN HEMBYGDENS PROFIL
Minnen och hågkomster från 70-årigt medlemskap i olika föreningar.
Av de ansvariga för Hembygdsföreningens Medlemsblad, blev jag ombedd att berätta några minnen från min verksamhetstid inom olika organisationer.
Jag har alltid haft svårt att skriva om mig själv. men då jag kanske i någon mån kan bidraga till bevarande av vårt föreningsliv skall jag dock försöka. Hur och var skall jag börja?
Vi var tio syskon, varav jag var den yngste, vi var sex flickor och fyra pojkar. Min skoltid började och slutade som de flesta andras. Med läxfliten var det dåligt, av den tidens läxor var det ju att man kunde katekesen utantill och när jag läst igenom läxan en gång eller två, tyckte jag nog att jag kunde riktigt bra. När Mor frågade om jag kunde läxan, svarade jag alltid, att visst kunde jag det. Men, konstigt nog har jag fortfarande ett gott minne av vad vi lärt beträffande kristendomsundervisningen. Troligen var det så, att vad jag själv slarvat med ifråga om läxläsningen, det lärde jag mig, när de andra kamraterna rabblade upp vad de pluggat in ur katekesen. De, enligt min mening, nyttigare ämnena som skrivning, räkning, fysik geografi och liknande ämnen ägnade jag dess bättre, betydligare större uppmärksamhet.
Att plugga in läxor för att kunna utantill var ej så lockande, när det fanns så gott om andra intressanta böcker och dessa kom i första hand. Mina sex skolår plus fortsättningsskolan nådde sin ände, men konstigt nog, har ingen mänriska velat se mina skolbetyg, de är lika släta och fina som .de var när de skrevs ut 1915.
Redan under min skoltid fick jag kontakt med Föreningslivet genom mitt inträde i ungdomslogen "Munkedals Framtid" av I.O.G.T. Vid ett möte med ungdomslogen skrev jag protokoll och efteråt fick jag beröm av en av de äldre medlemmarna, för att jag, trots min ungdom, hade skrivit ett bra protokoll. Och det berömmet lade jag till mitt hjärta.
Tänk om vi offrade några berömmande ord till våra ungdomar när de gör någonting vi tycker är bra, ett berömmande ord till dem gör mycket mera nytta än många förebråelser. Omedelbart efter ungdomslogen följde inträde i Grundlogen år 1917 och detta medlemskap varar fortfarande. Mina år i IOGT gav mitt liv en viss inriktning och var en god skolning i parlamentarismen.
När jag nu tittar i backspegel ser jag att mitt liv kan indelas liksom i tidsperioder och med olika intressen. De första 15 åren var barn och skolåren.Nästa period kom ungdomsorganisationerna in, det var ungdoms- och grundlogerna, SGU och SDUK- klubben, även denna period varade c:a 15 år. När jag 1919 började i fabriken och då kom med i fackföreningen blev jag aktiv och sökte, i mån av förstånd och förmåga, deltaga i de vid den tiden livliga debatterna, 1919 och början av 1920, var goda tider men slutet av 1921 och 1922 kom sämre tider med arbetslöshet och permitteringar, nödhjälpsarbeten, dels på Kynnefjäll och dels på vägarbeten här hemma. På Kynnefjäll blev det en facklig kontakt av mera allvarligt slag. Anledningen var,om det en viss dag regnade eller om det regnade så mycket att vi ej behövde gå ut på fjället och jobba.
På morgonen regnade det, men arbetsbefälet påstod att innan halva dagen hade gått regnade det inte mer än att arbetet borde påbörjas. Vi nekade att gå ut på fjället. Fortsättningen blev dramatisk. Köket på förläggningen stängdes och vi måste gå ner till bygden för att få lite mat. En av förmännen, en hälsing, tog parti för oss jobbare, mot den skogvaktare som var platschef, båda sades vara beväpnade, Förhållandet dem emellan var mycket irriterat och förmannen måste efter någon dag rymma fältet. Vi utsåg en liten kommitté för att söka få igång arbetet igen. Av någon outgrundlig anledning blev jag med i denna kommite', trots att jag endast var 17 år gammal.
Detta var mina första erfarenheter av underhandlingar och de kom att under de kommande 40-50 åren följas av underhandlingar runt många bord och många sidor. Konflikten, som från början rörde sig om 2:- kr/dag fick så småningom sin lösning.
1927 kom jag med i fackföreningens styrelse. Nästföljande år hade jag glädjen att få åka till förbundskongressen och slen medförde nya intryck och erfarenheter.Främst blev jag överraskad av att vi var så många yngre ombud vid kongressen, jag hade alltid inbillat mig att, till kongressen kom endast äldre stadgade män, ja, jag skriver "män" därför att bland de 226 ombuden fanns icke någon kvinna. Men detta var ej något som var betecknande för denna kongress utan även på övriga förbundskongresser jag var med på lyste de kvinnliga medlemmarna med sin frånvaro.
Men det verkliga överraskningen var det starka kommunistinslaget på kongressen. Vi hade en gäst från Ryssland. I sitt hälsningsanförande kritiserade han svenska LO samt Amsterdaminternationalen : " Denna är icke en kämpande international, icke en klassinternational. Den kan icke leda massorna i kampen mot kapitalismen". Vid kongressen förelåg fem motioner med yrkande att förbundet måtte knyta fasta förbindelser med den ryska fackföreningsrörelsen. Frågan följdes av en lång och Mycket intensiv debatt, både Edvard Johansson från LO och den ryske representanten ingrep i debatten, som tog ett par dagar innan omröstningen kunde ske. Voteringen följde helt partilinjerna, socialdemokraterna, som följde förbundsstyrelsens förslag om avslag, erhöll 132 röster och kommunisterna, som yrkade bifall till förslaget om att förbundet måtte knyta fasta förbindelser med den ryska fackföreningsrörelsen, erhöll 94 röster. Vid korridorsnacket efter omröstningen sade ett ombud," Nästa kongress då skall vi göra rent hus för socialdemokrater.
Nästa kongress skulle egentligen ha hållits 1932 men den uppsköts till 1933, och då var det ekonomiska och även det politiska läget ett helt annat än 1928. Kreugerkraschen i mars 1932 och ett par olyckliga konflikter. Även vid denna kongress förekom en uppdelning i politiska fraktioner, men nu var röstetalen helt annorlunda, socialdemokraterna erhöll 205 röster och kommunisterna 46 röster, så någon revolution blev det inte denna gång. Jag hade förmånen att få deltaga i flera förbundskongresser ända fram till-1940-talet, alltid lika intressant och alltid något att lära. 1934 fick jag erbjudande att deltaga i en kurs på Brunnsvik med näringsgeografi som huvudämne, detta var den första möjligheten jag haft till teoretisk efter slutad skolgång, det var fjorton underbara dagar som gav nya impulser.
Redan året efter, alltså 1935 sökte jag inträde på LO-skolan på Brunnsvik,. till tremånaderskursen. Då den varade hela sommaren gav ju den en mycket god utbildning i ekonomi, fackförenings och samhällsfrågor. Av samvaron med många kamrater från olika trakter och med olika erfarenheter samt även umgänget med människor med olika politisk uppfattning ge kunskaper och vidga ens synsätt. Ytterligare en gång besökte jag en kurs på Brunnsvik, det var förbundsfrågor som var föremål för denna kurs som hölls i början av april 1940. Det var svenska, norska och danska pappers fackförbund som ordnade kursen, just den 9 april hade kursen börjat, vid frukosten kom rektor Alf Ahlberg, han sade "tyskarna har gått in i Norge i natt", jag glömmer aldrig synen av Isar en av de norska deltagarna springer fram till rektorn och ropar "de säjer Du inte, Alf".
Kursen splittrades, norrmän och danskar åkte hem, många av de svenska inkallades och för varje lektion blev vi allt färre, kursen fullföljdes trots allt, men den gav ju inte vad som varit aysikten och vad vi hoppats på, tanken på vad som hände i våra grannländer och för våra hem gjorde det svårt att koncentrera sig på lektionerna,
Radionyheterna avbröt ju så gott som varje lekttion. När vi i mitten av 30-talet började diskutera förslag om en i lag fastställd semester, hittills hade semestern endast varit avtalsbunden, förslag fanns att semestern skulle vara 14 dagar. Vi hade då en distriktskonferens i Göteborg, där fanns då talare som framhöll att 14 dagars semester vore otänkbart att få igenom som lag. Men den sammansättningen som riksdagen då hade kom .1938 beslutet om lagfäst semesterrätt (två veckor).Men inte alla lagar var lika populära som semesterlagen, 10- år tidigare hade riksdagen en annan sammansättning då stiftades 4 trots massivt protester från fackföreningarna, lagen om kollektivavtal.
Fackföreningarna anpassade sig snabbt till den nya lagen och övervägande delen av tvister som gick till Arbetsdomstolen, kom från fackföreningarna. Under senare hälften av 30-talet hade vår avdelning att mål i AD, och glädjande nog utföll domen till vår fördel. Med det fackliga arbetet följde mycket jobb, ibland både roligt och givande, men visst fanns det motgångar, någon gång kanske avundsjukan ställde till att man fick ovänner. Mycket kunde jag lära mig, men aldrig att ge vika då jag strider för en, enligt min mening, rättvis uppfattning. Ja, många kanske kallar det envishet, ja låt gå,
Jag är kanske lite envis. Största delen av jobbet i facket var att hålla kontakt med förbund och medlemmar, att följa vad som hände ute på arbetsmarknaden, att leda organisationsarbetet, att i alla möjliga situationer tillvarataga medlemmarnas intressen och föra deras talan vid förekommande förhandlingar. Men man även göra en sak för bra och allför grundligt, vid ett tillfälle då vi hade lokala förhandlingar gjorde jag tabeller över alla arbetsplatser i fabriken och all utgående timförtjänster, men det blev icke så uppskattat som jag hade hoppats, visst var det intressant att få veta vad andra hade i förtjänst, men inte angick det andra vad jag tjänade. Det experimentet gjorde jag ej om senare. En ny, nej egentligen en mycket gammal fråga blev aktuell i början av 30-talet. Inom företaget verkade sedan 1870-talet en kombinerad sjuk- begravning-och spar-kassa. Jag kom med i styrelsen för kassan i början av 30-talet. kassan var helt enkelt för bra. Bestämmelserna voro sådana, att om inbetalda avgifter under en 10-års period översteg vad som medlemmen erhållit i sjukhjälp, utbetalades detta överskott, Kassan verkade alltså som en sparkassa.
1926 tyckte medlemmarna att kassan borde göras ännu förmånligare och beslöt då att från 1927 höja medlemsavgiften och utgående sjukhjälp med c:a 40% och begravningshjälpen med 100%. Efter denna ändring av sjukhjälp och avgifter kunde under en 10 årsperiod, avgifterna uppgå till, i högsta klassen, 456:- och sjukhjälpen i samma klass till 2.450:-. När avgifter och sjukhjälp höjdesmed samma procenttal så borde ju kassans bärkraft-icke ändras. Men vad som icke toga med i beräkningen var att kassan upphörde att fungera som sparkassa.
Medlemmarna tog ut sjukhjälp även för korttidssjukdom. En styrelsekamrat och jag fick det tvivelaktiga nöjet, att dels begära kassan i likvidation och sköta därmed följande ärende. Vidare skulle vi upprätta en fördelningsplan för att få en så rättvis fördelning av innestående medel bland medlemmarna som möjligt. Vid denna fördelning kunde vi ej undvika att de medlemmar som låg nära gränsen för 10-årsperiodens utgång kom att göra största förlusten. 1936 gick kassan i likvidation dess verksamhet hade då varat i över 60 år. Den hade hela tiden. skötts av kassan vid bruket, den hade aldrig haft några kostnader för skötsel. Allt som medlemmarna betalt i månadsavgifter eller inkomster i form av räntor gick tillbaka till medlemmarna i form av sjukhjälp eller begravningshjälp, och slutligen i form av återbetalning av den kvarstående behandlingen i kassan. En annan stor fråga var friköp av de egnahemstomter, som ägdes av bolaget och utarrenderades till de anställda vid bruket. Frågan började aktualiseras i början av 30-talet, men först i mitten av 40-talet var allt klart och överenskommelsen blev mycket förmånliga för de anställda. I de flesta fall behövdes någon köpeskilling för mark och avstyckning inte erläggas, och lagfarten kunde vi ordna till minsta möjliga kostnad. Ja, detta var något av vad man sysslat och pysslat med under denna 20-årsperiod.
I mitten utav 40-talet blev jag förflyttad från driften i pappersbruket till personalavdelningen, flit att där handlägga lönefrågor och organisations samt sociala ärenden på kollektivsidan. Nästa fackorganisation jag blev engagerad i var tjänstemännens SIF. Visst tycker man det var konstigt att tjänstemännen kunde undvara en fackorganisation i 75 år och arbetarna i 35 år. SIF sammankallade till ett möte på Kvistrums Gästis och en avdelning bildades med sedan var det svårt att få en ordförande. Vi var flera som blev, föreslagna, men ingen ville åtaga sig. Efter att vi länge sökt, lovade jag att tillsvidare åtaga mig ordförandeskapet. Vi begärde: förhandlingar angående tjänstemannalönerna för de som anslutit sig till avdelningen. Vid dessa förhandlingar förklarade bolagets representanter att de helst såg att jag inte deltog i dessa. Ombudsman Stig Björkhammar, från SIF, sade när han hörde ledningens invändningar angående förhandlare, "att det är inte företagsledningen som skall bestämma vem som skall företräda avdelningen vid löneförhandlingar", För att inte försvåra de första förhandlingarna, förklarade jag, mig vilja aystå från deltagande i dessa förhandlingar. De följande årens lokala löneförhandlingar förflöt utan några störningar.
I valnämnden var jag, ordförande under rätt många år, det var ett bra jobb fördet, var långt mellan sammanträden, men det var noga med formaliteterna. Även detta jobb hade sin fördel, man lärde ju känna många människor, åtminstone till namnet.
När fackföreningsjobben i mitten av 1940 upphörde att ta större delen av min fria tid i anspråk, övertog den kooperativa rörelsen hela intresset. Redan när "gubbarna" sommaren 1913 började bryta sten i Stale Ekelund för grunden till kooperativa butiken på Stale väcktes nyfikenheten på vad kooperationen var för en konstig affär där endast dom fick handla som ägde butiken, och där man måste ha med sig kontanta pengar när man handlade. Från 1944 blev jag hårdare engagerad genom att jag invaldes i styrelsen för Konsum Munkedal, och var då ordf. under tiden 1946-1972 då Konsum i Munkedal anslöt sig till Konsumentföreningen Bohuslän-Dal. 1952 blev en vändpunkt för Konsum Munkedal.
Den hade då 8 butiker, spridda över ett relativt stort område och samtliga i egna fastigheter, vilket gjorde att det bands ett stort kapital och kostnaderna blev stora. Det var mycket som ändrade sig runt 50-talet, snabbköpen kom och fordrade ändringar av butikerna, de djupfrysta varorna kom och då krävdes kylutrustningar. Våra små butiker i utkanterna bar inte sina egna kostnader utan vi fick satsa mycket pengar från våra två butiker här i samhället. Vi försökte hjälpa våra medlemmar i de distrikt där vi måste lägga ner butikerna, med varubussar.
Medlemmarna hade föga förståelse för de åtgärder styrelsen vidtog, vi höll alltid medlemmarna underrättade om vad som hände och gav dem möjlighet att deltaga i besluten, genom den utbyggda parlamentariska organisationen inom vår förening. Där fanns medlemsråd, förvaltningsrådet och fullmäktige. När vår förening anslöt sig till Bohuslän-Dal hade vi 4 fasta butiker, Centrum Stale, Lycke och Håbygård samt 3 varubussar. Vid övertagandet 1.1 1973 behölls butikerna Centrum och Stale, övriga butiker och varubussar nedlades.
Verksamheten i Konsum Munkedal hade då varat i 61 år och jag hade verkat som ordförande i föreningen under 27 år. Det hade varit intressanta år även om det fanns bekymmer med jobbet. Nu har gått 13 år efter vår förenings anslutning till Bohuslän-Dal och jag gör mig ibland frågan "huruvida vår förening kunde fortsatt som fristående förening"? Med det utgångsläge som förelåg 1.1 19734 med dessa försäljningsställe och bussarna utrensade och med endast Centrum och Stale kvar, är jag övertygad om att det funnits goda förutsättningar för en mindre förening, dom blivit lättskött och med enkel administration och utan tyngande småbutiker.
Varför gjordes inte något försök till en bantad förening? VI i styrelsen hade i gott minne medlemmarnas reaktion vid överläggningarna som föregick nedläggningen av de 4 småbutikerna på 50-60-talet, ju närmare tätorten butikerna låg, som var i farozonen, ju starkare var reaktionerna. För konsum Bohuslän-;Dal var distansen större, och framför allt, så ingick det i fusionsöverenskommelsen att butikerna Lycke och Håbygård samt bussarna skulle nedläggas. Sedan kan allting diskuteras vilket som bäst är för våra medlemmar, att tillhöra Bohuslän-Dal eller att ha en Konsum Munkedal„ Med uppdraget konsum följde automatiskt en del förtroendeuppdrag inom centrala kooperativa organisationer. Vid KF:s kongress 1947 föreslog styrelsen att Bohuslän skulle tillhöra Göteborgs Distrikt. Vi var två härifrån Bohuslän som talade för att Bohuslän skulle bilda ett eget distrikt med motivering att det stora Göteborg skulle dominera över lilla Bohuslän. Och egendomligt nog beslutade kongressen efter vårt förslag, och Bohuslän blev K F:s distrikt 14. Detta distrikt arbetade under tiden 1948-1969 då en ny indelning av KF skedde.
Under distriktets verksamhetstid tillhörde jag dess styrelse, därav de sista kåren som ordförande. Sekreterare i L.C. rådet var jag åren 1958-1968. Ledamot i K.F.s förvaltningsråd, där jag kom att ingå i Industriutskottet, var jag åren 1965-1969.
De 30 åren som förtroendevald inom kooperationen betraktar jag nog, jämte åren inom fackföreningsrörelsen, som det mest intressanta av arbetet inom folkrörelserna. De åren gav mig goda erfarenheter och kunskaper samt många goda vänner, både här på platsen och runt om i landet. inom IOGT-logen kom jag för första gången i kontakt med vad vi kallar en studiecirkel. Vi hade regelbundna sammankomster då vi läste skönlitteratur, vi fick lära oss hur vi leder ett möte och sköter ordförandeklubban. Senare har det blivit en hel del studiecirklar, jag har anlitats av ABF och TBV som cirkelledare och det har varit skiftande ämnen. Det har varit deklarationer och skatter, matematik, fackföreningskunskap, familje-lagen, kooperation bl.a. Särskilt tänker jag på en cirkel vi hade, det var 1945, den kallades "Papperskursen" och i den ingick dels fackföreningsfrågor och dels kunskap i massa- och papperstillverining. På grund av skiftarbetet hade vi tre cirklar som arbetade parallellt. Vi hade god tillslutning och vi gjorde i dessa cirklar experiment med, att när vi behandlade papperstillverkningen fick de, som hade sitt arbete vilket berördes i kursen, redogöra för, hur arbetet utfördes här på bruket. Experimentet lyckades och var omtyckt bland deltagarna.
Även på det kommunalpolitiska planet har jag sökt göra lite nytta. Kommunfullmäktige tillhörde jag tills jag fick ändrade arbetsuppgifter på min arbetsplats. I de kommunala nämnderna jag tillhörde var det i de flesta fall som ordförande. I pensionsnämnden vår jag ordförande från 30-talet tills den uppgick i en annan organisationsform. Taxeringsfrågor fick jag god kännedom om genom deltagande I taxeringsnämnder, både inkomst-och fastighetåtaxeringar, från 30-talet till slutet av 60-talet, det var dels som ledamot, kronoombud eller ordförande. I arbetslöshetsnämnden, ordförande. Familjebidragsnämnden där var det, utom ordförandeskapet, behandling av bidragsärenden, expedition och utbetalning av bidrag under krigs-och beredskapstiden. Arbetet i lönenämnden var liksom en fortsättning på jobbet i fackföreningen, där var löneförhandlingar, ackordsomräkningar, utskrift av protokoll och andra organisationsfrågor. De nämnder jag här har nämnt övergick sedermera att handlägga genom kommunkontoret. Men nog var det ansträngande dagar att vid sidan av sitt ordinarie jobb, sköta arbetet i förtroendeuppdragen.
Har jag då, utöver familjen och arbetet i olika organisationer, haft tid över för några hobbies? Ja, på 20-talet var det foto, radiointresset kom 1923-40 och 50-60-talet vaknade foto- och filmintresset till nytt liv och samtidigt kom ju TV, Jag har alltid haft 'något att pyssla med.
Alltsedan jag lärde mig läsa, har boken varit min ständige följeslagare. När jag nu har tecknat ned minnen och hågkomster har jag inte följt någon strängt kronologisk ordning, utan jag har skrivit allt efter som det har passat, och då jag erinrat mig något som jag tycker borde nämnas, har jag skrivit ned det.
Att jag haft många goda vänner och kamrater som jag haft glädjen och förmånen att samarbeta med och som varit till god hjäip och stöd, när detta verkligen behövdes. Och för detta är jag djupt tacksam.
Det har varit frestande att nämna många namn men då jag är säker på att jag kommer att glömma någon av mina vänner, och då aystår jag hellre från att nämna någon alls.
När jag uppnått pensionsåldern, 65 år, fick jag möjligheten att arbeta deltid och' därigenom få en anpassning till ledigheten som pensionär. Därför fortsatte jag arbetet och gick av när jag fyllde 70 år.
Som gammal föreningsmänniska var det naturligt att jag gick in i pensionärsföreningen för att om möjligt söka uträtta något till nytta även i denna förening. Sedan 1978 tillhör jag föreningens styrelse, samt är ledamot i Kommunala Pensionärsrådet.
1986 09 09 ES Erik Savemo