En berättelse ur kung Sverres liv
Vad de flesta vet är att Sverre Sigurdsen kröntes på Sörbo gård i Sörbygden år 1178 av män som kallades för Birkebeinar. Orsaken till kröningen var den att Birkebeinarna hade mist sin kung Öisten Möila, som i strid mot kung Magnus Erlingsön hade fallit i slaget på Ree år 1177. Sverre var utomäktenskaplig son till den fallne kungen Sigurd Jorsalafarer, som var en av den tidens hjältekungar. Sverres mor Gunhild reste till Romaborg (Rom) och träffade påven Alexander den III där det framlades att Sverre var kungason. Påven rådde Gunhild att berätta detta för Sverre. När hon så gjorde ställdes Sverre inför stora samvetskval. Han var då i tjugoårsdåldern och dväljdes mellan att fortsätta att läsa till präst eller kräva sin rätt till kungakronan. Han valde då att resa från Färöarna till Norge och ta upp kampen om kronan.
Birkebeinarna hade av Birger Brosa, den svenske jarlen, fått reda på att Sverre var i Ranrike. Birger var släkt med Sverre genom sitt giftermål med Birgit, som var faster till Sverre.
Birkebeinarna var påstridiga och vill ha Sverre till kung, men när han såg skaran av dåligt klädda och beväpnade män, tvekade han. Då hotade de med att hugga ned honom om han vägrade att bli deras ledare. Så han accepterade och antog budet. Det var cirka sjuttio man som Sverre blev hövding för.
Men ryktet om att Sverre var Sigurds son spred sig fort, så när de kom fram till Sörbo gård i Sörbygden den första söndagen i fastan den 13 mars 1178, hade det strömmat till Birkebeinare så de var 420 (halvfjerde hundrede) man som samlats till ting. På detta ting kröntes Sverre till kung. Sverre var uppmärksam och studerade noga vad det var för sorts män han skulle styra över. En del var goda mannar. Några var omöjliga att styra över och han undrade om de hade anslutit sig enbart för att råna och skövla.
Efter kröningen drog hären vidare till Värmland då Sverre inte ville råna och skövla i Viken utan hellre kämpa till sig det land han hade börd till. När de nådde fram till Eidaskogen (Raumarike på gränsen mellan Värmland och Norge) mönstrade Sverre sin här. Det visade sig att många hade anslutit sig bara för att få råna och skövla. Inte för att kämpa till heder för sin kung. Det slutade med att hans här krympte från ca 400 till ett åttiotal män.
Med sin här firade han sedan påsken hos en likasinnad präst i Värmland.
Fotnot:
Sverre Sigurdsen är den ende av de norska kungarna som själv har skrivit sin saga. Han var skrivkunnig sedan sin tid som präststuderande. En del är nedtecknat av Abbot Karl Jónsson efter Sverres berättelse. Snorre Sturlasson skrev Den yngre Eddan som slutar med år 1177 och den Prosaiska Eddan. Samlingsnamnet för dessa är Heimskringla, men detta gjordes i början på 1220-talet och dessa bygger på muntliga berättelser som Snorre skrev ned.
Text: Ove Göransson
Avskrivet av Håkan Grundberg 2015-05-29