Emigranten
I skrivande stund har vi fått veta genom massmedia att en filminspelning är på gång i Munkedalstrakten, det är Wilhelm Mobergs stora och mycket populära epos om utvandrarna från Sverige till Amerika, som återigen kommer att filmatiseras. Förra gången det begav sig var när filmregissören Jan Troell 1971 skapade film ur Vilhelm Mobergs böcker utvandrarna från 1949 och invandrarna 1952, filmen hade premiär 1971. Filmen följdes upp med nybyggarna med samma skådespelare och upphovsman 1972.
Från mitten av 1800 talet till tidigt 1920 tal emigrerade från Sverige inte mindre än 1,5 miljoner personer, efter hand återvände omkring en femtedel av emigranterna till Sverige, några av dessa människor hade det gått bra för, de hade lyckats tjäna en slant som en grundplåt till att börja om livet i Sverige, en del emigranter drabbades, som Kristina från Duvemåla, av hemlängtan. Den utlösande anledningen till Amerikaemigrationen från Sverige var förmodligen nödåren 1867-69 då skördarna slog fel på grund av köld och torka, det var svält och nöd i Sverige. I min släkt har jag en morbror som utvandrade till Amerika 1926, hans namn är Carl Fors född 1906 som det äldsta barnet i syskonskara på 10 barn däribland min mor Otelia född 1908. Familjen var bosatt på Björid i Munkedal och fadern arbetade som så många andra på pappersbruket i Munkedal.
Efter att Carl hade blivit konfirmerad blev han anställd som dräng på en gård i Järmunderöd strax norr om Munkedal. Att arbeta som dräng på den tiden var nog ingen dans på rosor, det var långa och slitsamma dagar och den så kallade lönen brukade vara minst sagt snålt tilltagen. Dessa förhållanden bidrog säkert till att Carl bestämde sig redan vid 17års ålder att emigrera till det stora landet i väster.
Carls far, Julius Fors var inte så glad när Carl berättade om sina Amerikaplaner, han bönade och bad sin son att stanna kvar men Carl hade bestämt sig, och slutligen förstod hela familjen att det inte gick att stoppa honom och 1923 begav han sig, under gråt och sorg från familjen, iväg på sin längsta resa någonsin. Min mor har berättat att dramatiska scener utspelades på gården utanför deras hem när dagen kom då alla i familjen skulle ta farväl av den bara 17 år gamla sonen och brodern Carl. Fadern Julius, som för övrigt var religiös och gudstroende, föll på knä och bad till gud att allt skulle gå bra för sonen långt där borta i främmande land.
Med sina första steg som emigrant tog sig Carl ner till pappersbruket i Munkedal för att åka med brukståget till Munkedals hamn där han klev ombord på ångaren Munkedal för vidare färd mot Göteborg. Från Göteborg gick resan vidare med båt till Hull i England och sedan tåg tvärs över den Engelska kontinenten till staden Liverpool på den västra sidan av England, där Carl klev ombord på en av de stora atlantångarna för vidare färd mot New York och det förlovade landet Amerika. Men när Carl väl var framme och fick fast mark under sina fötter på Ellis Island började problemen för den unge emigranten, den obligatoriska läkarundersökningen godkände inte Carl, han fick helt enkelt inte komma in i U.S.A. Anledningen till detta är lite oklar, Carl hade en del utslag på händerna och så kallade kartnaglar, detta räckte tydligen för att hindra honom för att gå iland. Det hade vid den här tiden blivit sämre tider i U.S.A. och myndigheterna hade förmodligen skärpt reglerna för invandrare. Men Carl gav inte upp så lätt, han klev ombord på samma båt som han kom med, för han visste att båtens nästa destination var Halifax i Canada, och han bestämde sig för att göra ett nytt försök där.
Att komma in i Canada var inga som helst problem för Carl, men eftersom det var svårt att hitta jobb och bostad, bland annat beroende på bristande språkkunskaper, var det säkert en jobbig tid som väntade. Före avresan från Sverige hade Carl brevledes kontakt med en vän från Munkedal som hade etablerat sig i Chicago och startat ett eget byggföretag och Carl hade blivit lovad anställning där, och nu stod han på fel plats uppe i Canada utan arbete och husrum, men trots motgångarna lyckades han få en anställning som skogsarbetare i Canadas djupa vildmarker, kanske inte ett drömjobb för 17 årig yngling men han tjänade tydligen ihop en del slantar till mat och husrum en tid, så han kunde spara ihop respengar till en Chicagoresa, det var ju det som faktiskt var målet i första hand. Efter en tung och slitsam vinter med meterdjup snö så var det dags att återigen påbörja en resa mot det slutliga målet. Carl hade under sin tid i Canada fått kontakt brevledes med sin tilltänkta arbetsgivare i Chicago och kunde visa upp intyg på att han hade en anställning som väntade där, och tack vare detta var det inga problem att komma över gränsen till U.S.A. Norrifrån. Efter en tid av tillfälliga boenden slog sig Carl ned i Wheaton, en förort till Chicago och där träffade han Värmlandflickan Hilma på en sommarpicknick i en park i utkanten av Wheaton, där Svenskar och andra skandinaver brukade träffas under veckosluten, och efter en tid gifte de sig och bildade familj. Efter något år blev Carl lycklig far till en pojke som fick namnet Nels, och i samband med att familjen växte började Carl att bygga på en egen villa som de flyttade in i när barn nummer två kom, det blev en pojk som döptes till Ingvaar och under några år senare föddes flickorna Carol och Nancy. Mina kusiner har berättat att Morbror Carl var en bra fader, som uppfostrade sina barn till att bli goda medborgare i det Amerikanska samhället, bland annat fick barnen inte lära sig svenska, på grund av att Carl hade haft det svårt utan några förkunskaper i engelska de första åren som emigrant. Morbror Carl bodde i samma hus resten av sitt liv och han dog på jobbet 67 år gammal av hjärtinfarkt. I början av 80 talet gästade Ingvaar med fru Dolores och dotter oss i samband med en släktträff, där så gott som alla i familjen Fors slöt upp, och allt sedan dess har Ingvaar och undertecknad hållit kontakten per telefon och brevledes. I mitten av 80 talet fick jag en inbjudan att hälsa på hos familjen i Amerika och ett sådant erbjudande kan man inte tacka nej till, det har blivit sammanlagt två intressanta och givande Amerikabesök för min del under årens lopp.
