Direktörns damm
Dammen ligger mellan Björid och Stenbron i Munkedalsälven. Efter att ha passerat Stampen kommer man fram till en lite djupare och lugnare del i älven. Där bestämde Direktör Bildt att en badplats skulle ställas i ordning för hans familj. Det var troligen någon gång på 1930-talet. Det berättas att en av arbetarna på bruket, som kallades Einar i Lycke, fick i uppdrag att ställa i ordning platsen så att den skulle kunna gå att bada i. På den östra sidan av älven låg ett litet grustag, så där blev det naturligt att anlägga badplatsen. Det blev till att gräva, forsla bort stenar från botten och röja runt omkring. I mitten av dammen låg det en stor sten, som vi barn brukade använda som vår ”hoppsten”
Bildts ställe, som många också kallade badplatsen, hade kvällssol och det bidrog säkert till dess popularitet. På dess båda sidor fanns det gräsbackar som vi använde. Den västra sidan av dammen användes mest av Lyckeborna och den östra sidan av Björidborna och de som kom från Önnebacka och Stale.
När jag var liten på 1950-talet var det en naturlig samlingsplats för oss barn på Lycke. Direktör Bildt var död sedan flera år tillbaka och som tur var för oss var den nye direktören på bruket inte intresserad. Så vi fick en egen badplats. Somrarna på mitten av 50-talet var varma, soliga och fyllda av lek. På dagarna åkte vi barn och våra mammor med en badbuss till Gårvik, där vi badade mest hela dagen. Resorna dit var gratis för alla familjer som arbetade på bruket. När vi kom hem så väntade mera bad. Att använda älven som badplats var ett sätt att bli av med saltvattnet på kroppen.
Många sommarkvällar gick de vuxna, som arbetat hela dagarna, till dammen för att få ett svalkande dopp. Eftersom de flesta inte hade badrum i hemmen, så fick dammen ibland användas som badkar. Det berättas att en man gick dit varje lördag för att tvätta sig och det uppskattades naturligtvis inte av de badande barnen. Dammen var inte stor, men den rymde oss alla. Vi hade röda och svarta bildäcksslangar som användes som badringar. Det var spännande att ta sig ut på den djupa delen och simma bort under träden vid älvkanten.
Där dammen tog slut och vattnet rann lite stridare ner mot Stenbron kunde man ibland hitta flaskor som låg på botten. Flaskorna, var av typen champagneflaskor med det vi kallade för kinnekullebotten. Den kunde man relativt lätt slå ett litet hål i utan att resten gick sönder. Flaskorna användes av de större pojkarna att fånga ”Ålekulor” i. För att fånga fisken hade de agnat flaskorna med brödbitar. Någon större fångst minns jag inte att det blev, men spänningen fanns där ändå. Att mamma inte blev glad, när min bror tog med sig fångsten hem och släppte ner den i brunnen som vi hämtade vårt vatten i, är lätt att förstå. Han hade fixat ett eget akvarium.
Direktörn’s damm ligger i dag gömd bakom massor av träd som kantar älven, men kvällssolen skiner där som förr.
Text: Gunilla Dencker