Cornelis Vreeswijk på Kaserna
I början av 1980 talet bildades i Munkedal en visklubb med syfte att sprida och bevara den svenska vistraditionen som har sin historik långt tillbaka i tiden, med början i Bellmans 1700 tal. Interimsstyrelsens ordförande var Göran Nyberg och sekreterare Mats Lindström, kassör Anders Hedlund, ledamot Claes Edqvist och undertecknad, Interimsstyrelsen skulle på ett senare medlemsmöte bli ordinarie på två år. Munkedals Visklubb arrangerade de kommande åren visaftnar runtomkring i vår kommun med inbjudna musikantgäster, exempelvis på Folkets Hus och gamla tingshuset där man kunde hyra lokal med fin akustik till en rimlig hyra. Delar av styrelsen bildade så småningom en egen visgrupp med instrumentsättning av gitarr munspel bas och sång, förutom att vi spelade för oss själva fick vi en del spelningar på olika tillställningar i närområdet. Under 1960 talet upplevde visan en stor renässans i Sverige, det blommade upp visfestivaler lite varstans i vårt avlånga land, den största av dem alla var Västerviks visfestival där medlemmarna i Hootenanny Singers med bland andra Hansi Schwarz och Björn Ulvaeus som stod för arrangemanget. Västerviksfestivalen lever kvar än idag och är lika populär som under de gyllene 60 talet.
Efter hand växte det fram idéer i vår styrelse om att arrangera en visfestival även i Munkedal, och att platsen för det hela kunde vara Munkedals Hembygdsgård, belägen invid sjön Vassbotten med sina vackra omgivningar. Efter förhandlingar med Hembygdsföreningen fick vi lov att använda platsen, till och med gratis, vilket vi var väldigt tacksamma för. Vid ett styrelsemöte i april månad 1982 beslöt vi att en visfestival skulle arrangeras på Munkedals Hembygdsgård, och att vi skulle försöka att boka Fred Åkerström som huvudartist, det bästa är ju som bekant gott nog, Fred var och är nog den främste tolkaren av både Bellman och Ruben Nilsson. Vi hade tur, Fred och hans manager var positiva till ett besök i hjärtat av Bohuslän och den första visfestivalen gick av stapeln den 21aug. 1982. Fred Åkerström anlände i god tid till Kaserna, redan på förmidagen hade Fred provat fiskelyckan i, som han sa, den vackra sjön Vassbotten. Vår första visfestival blev en stor succé med en publik på dryga 500 personer som njöt av musiken och det vackra vädret. Efter 4 timmars underhållning av olika amatörmusikanter från vårt närområde Bohuslän och Dal och Göteborg var det dags för Fred att äntra tiljan under stort jubel från den entusiastiska och kunniga publiken. Fred bjöd med bravur och inlevelse på sig själva och efter en dryg timmas underhållning avslutade han en fantastisk visstund med Bellmans Glimmande Nymf där hans vackra basröst fick gammelgranarna på Kaserna att vibrera.
Stärkta av de fina publiksiffrorna och det lyckade arrangemanget på vår första visfestival beslöt styrelsen att satsa på en visfestival även nästa år, och på ett möte under hösten 1982 beslöt vi att försöka få Cornelis Vreesweijk till Kaserna som huvudartist, och under våren 1983 skrev vi kontrakt med den mycket populäre trubaduren, som ibland i pressen kallades för den flygande holländaren.
Vreeswijk var född 8 augusti 1937 och växte upp i Nederländerna. När han var tolv år gammal flyttade han tillsammans med familjen till Sverige, som bosatte sig strax utanför Stockholm. Han slog igenom i Sverige på 1960 talet som vissångare, låtskrivare, skådespelare och blev snart mycket populär hos den svenska publiken. Cornelis var, utan överdrift, en kontroversiell person som gick sina egna vägar. Han stod bland annat i ständig skuld till kronofogden, och hans namn var mer eller mindre regelbundet på kvällstidningarnas löpsedlar. Det fanns folk i branschen som menade att kvällstidningarna tjänade miljoner bara på Vreeswijks liv och leverne och det skulle visa sig att även vår lilla visklubb skulle få smaka lite på detta. Bara några få dagar före vår visfestival skulle gå av stapeln pryddes kvällstidningarnas löpsedlar med feta bokstäver CORNELIS VREESWIJK I LANDSFYKT TILL DANMARK. Det blev naturligtvis mer eller mindre panik i vår styrelse, den stora stjärnan, vars namn stod nämnt på visklubbens affischer och tidningsannonser, huvudartisten och det stora dragplåstret Conrnelis var i landsflykt, kronofogden var återigen efter honom och hotade med häktning och utmätning och kunde därför inte infinna sig på Kaserna. Efter många om och men fick vi äntligen kontakt med Cornelis manager och efter långa förhandlingar kom vi överens om att Cornelis skulle flygas i ett privatplan från Köpenhamn till Malöga flygplats i Trollhättan, och där skulle vi hämta upp honom, så diskret som möjligt, om man kan vara diskret i sällskap med Cornelis, som var på var mans tunga vid den här tiden. Vi var förstås oroliga in i det sista, men Cornelis dök faktiskt upp och verkade vara efter omständigheterna i god form och bilfärden till Kaserna gick bra och utan komplikationer. Väl på plats i god tid innan publiken hade strömmat till fick jag en liten pratstund med den store poeten, och han var av förklarliga skäl inte på topphumör, att vara efterlyst som brottsling av både kronofogde och polis sätter självklart sina spår, och när jag frågade honom om dagens repertoar svarade han: ” jag tar det som det kommer”. Så kan bara ett fullblodsproffs svara, och väl uppe på scenen gjorde Cornelis ett bejublat framträdande inför en entusiastisk och talrik publik.
Cornelis gick bort den 12 november 1987 på Södersjukhuset i Stockholm. Han var in i det sista produktiv och lämnade efter sig mängder av outgivna alster. Vid sin död hade Cornelis 700.000 kr. i skulder, några år senare efter sin död är trubadurens egna visor och otaliga tolkningar av andras musik exempelvis Evert Taube och Bellman en miljonindustri. Stiftelsen Cornelis Wreeswijks minne delar varje år ut ett stipendium på bland annat från avkastningen av rättigheter av olika slag, på hela 750.000 kr för innevarande år till någon i musikbranschen.