Byggnadsvårdsåret 50 år 25-2

I år firar Sverige Byggnadsvårdsåret 50 år. Efter att man under 1950–70-talen rivit mycket av den gamla bebyggelsen i städerna uppstod ett motstånd vilket ledde till att år 1975 anordnades ett nationellt Byggnadsvårdsår. Det var startskottet till att man under efterkommande år t.ex. inrättade utbildningar i Byggnadsvård, gav bidrag till restaureringar och skyddade en del byggnader genom byggnadsminnesförklaringar och lagskydd.

Varför vill vi då skydda det som är gammalt och bär på en historia? På den frågan finns inget enkelt svar, men vi kan se att människor ofta mår bra och söker sig till platser som är genuina kulturmiljöer. Ofta vet vi inte riktigt varför men vi tenderar att trivas där, t.ex. i kaffestugan på Gamla Bruket, på hembygdsgården Kaserna eller i Munkedals Folkets Park. Eller varför inte i Visby innerstad eller Venedig som är mer självklara? Att ha en förankring till en plats historia skapar ofta en trygghet, stolthet och gemenskap. Vad har det med byggnadsvård att göra?

År 1964 samlades FN i just Venedig och skrev på Venedigdokumentet som innebär att alla länder tillsammans ska ta ansvar för att bevara våra kulturmiljöer. På många håll i världen är kulturmiljöer och monument utsatta och ofta har de blivit medvetet förstörda i krig. Då blir det självklart att man återskapar och verkligen tar hand om det gamla som man har. I Sverige har vi inte haft sådana förstörande krafter men ofta innebär det att vi inte heller värdesätter det vi har och att vi i okunskap förstör och river. Med Venedigdokumentet så förband vi oss till att underhålla våra kulturmiljöer med »traditionella material och byggnadstekniker« Detta har vi sedan skrivit in i våra skyddsföreskrifter och lagar, och att ta hänsyn till just kulturvärden finns med i såväl Plan- och bygglagen, Miljöbalken som de svenska miljömålen. I Munkedal finns det utpekat ett antal miljöer som extra intressanta och de ingår nu i kommunens antagna Kulturmiljöprogram. Kommuner och länsstyrelser har i uppdrag att se till att detta efterlevs och de förväntas gå före med gott exempel med egna fastigheter.

Men åter till det där med traditionella material och byggnadstekniker. Vad kan det innebära? Jo först och främst att man underhåller byggnader med så kallade kompatibla material som fungerar ihop och som skyddar och bevarar för lång tid framåt. På gamla byggnader kan det t.ex. innebära att måla med Falu rödfärg, linoljefärg eller kalkfärg på fasader istället för plastfärg. Det kan innebära att renovera prima träfönster istället för att byta ut dem till underhållsfria engångsfönster av plast- eller aluminium. Att välja tätvuxet kärnvirke framför glesvuxen splintved är ytterligare ett exempel. Det här är inte ny kunskap. För dem som arbetar med gamla hus och värnar om dem är det ofta självklart, men i byggbranschen generellt är det tyvärr inte det. Ofta kräver det lite mer kunskap och kanske en något högre materialkostnad. I gengäld får man något som håller i decennier, som kan repareras många gånger istället för att det måste bytas eller lagas igen inom några få år. Svårast är det om någon före oss har underhållit med material som inte är kompatibla, det skapar ofta merarbete och fördyrande underhåll.

Av äldre byggnader kan vi lära oss massor. Inte bara om platsers historia men också om hur man kan bygga hållbart, med ofta lokalt producerade material med låg miljöbelastning. I en tid när jordens resurser så tydligt är ändliga behöver vi ta hand om det vi redan har och vi behöver bygga nytt som kommande generationer kan underhålla och värna om. Här är hembygdsföreningar en viktig aktör som verkligen tar hand om gamla hus och tack vare dem finns många av våra allra finaste lokala kulturmiljöer bevarade. Vi försöker verka för att dela med oss av denna kunskap till dem runtomkring oss som också förvaltar och tar hand om kulturbyggnader.

Text: Kristin Balksten, docent i kulturvård