Brädspelet hnefatafl 23-1
Brädspelet hnefatafl i den forna Munkedalsbygden – lite kort om ett fornfynd i Skärvhem 1871
Människan har i alla tider lekt lekar och spelat spel av olika slag. Den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga gick 1938 så långt som att föreslå termen Homo Ludens, ‘den lekande människan’. Men vad spelade man egentligen förr i tiden?
Just i Munkedalsbygden, brett räknat, spelade man antagligen under åtminstone yngre järnålder (cirka år 550–1050 efter Kristus) någon variant av hnefatafl. Detta forntida brädspel nämns ofta i de isländska sagorna och fynd av hnefatafl-brickor och bräden finns från större delen av Norden och de områden där nordbor bosatte sig under vikingatiden, t. ex. Skottland och Irland. Trots detta är mycket lite känt om hur det faktiskt spelades. Sannolikt har hnefatafl från början romerska rötter. Innan det försvann från Sydskandinavien är det tydligt att spelet hade stor social betydelse, det finns många exempel där brickor eller bräden hittats i spektakulära gravar, t. ex. det norska Gokstadsskeppet, de estländska Salmeskeppen, och den s. k. »Birkakvinnans« grav. Tack vare att samerna bevarade en version av spelet, då kallat tablut, fram till 1700-talet då Carl von Linné nedtecknade reglerna såsom han uppfattade dem, så vet vi i alla fall några grundprinciper.
Hnefatafl och tablut spelas på ett schackliknande, kvadratiskt bräde med ett udda antal rutor (t. ex. 9x9, 11 x 11, 13 x 13, 19 x 19, osv.), med två spelare. En spelare (»vit«) har pjäser som är grupperade i mitten av brädet, med en central kungapjäs och försvarare runt om. Den andra spelaren (»svart«) har sina anfallare placerade runt brädets kanter. Den försvarande spelarens mål är att skydda sin kung och föra denna till säkerhet via något av brädets fyra hörn, medan anfallarens roll är att slå ut fiendekungen (se figur 1 för en rekonstruktion av ett hnefataflbräde i modell 11 x 11). Exakt hur allt detta ska gå till är inte solklart och tycks ha varierat. För den som vill veta mer om bakgrunden och reglerna till spelet rekommenderas Damian Walkers två böcker Reconstructing Hnefatafl (2014) och An Introduction to Hnefatafl (2015), vilka båda finns att köpa på bl. a. Adlibris. Det finns också många mobilappar och webbsidor där man kan testa på att spela hnefatafl, tablut och andra taflspel, testa att söka online eller i din mobils appbutik!
Men hur vet vi då att hnefatafl antagligen spelades i just Munkedalsbygden, förutom att det var vanligt i Norden överlag? Jo, det finns nämligen ett arkeologiskt fynd av vad som antagligen är just brickor till detta brädspel, vilket gjordes år 1871 i dagens Munkedals kommun.
År 1882 publicerades sjunde häftet av Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia. Här återfinns bl. a. arkeologen Emil Eckhoff (1846–1923) förteckning över fornfynd från Tunge härad, vilken utgör del av skriftserien Bohuslänska fornsaker från hednatiden. I denna finns följande föremål angivna, på post nr. 462, sida 357 och 358:
På Skjerfhems mark hittades år 1871 följande fornsaker: a) en liten kägla af täljsten, afbildad fig. 170 i full storlek. Spetsen afrundad, basen plan och vinkelrät mot längdaxeln, så att käglan står stadig på den samma. Längd 4 cm.; basens diameter 2,2 cm. b) Fem små platt-tryckta kulor af täljsten med en plan yta, hvarpå kulan ligger stadigt. Fig. 171 visar utseendet af en af dem i full storlek. a och b i handlanden C.F. Lundbergs samling i Göteborg.
Dessa små täljstenspjeser hafva utan tvifvel tjenstgjort som spelbrickor. Den kägelformiga torde beteckna en bricka af högre värde, »kungen« i spelet. Spelbrickor och tärningar äro till ganska stort antal kända från vår jernålder, från dennas såväl tidigare som senare del. De träffas ofta nedlagda hos den döda i grafven. Vanligen är en af brickorna utmärkt framför de öfriga genom form, pånitade beslag eller på annat sätt. De hittills kända äro vanligen af ben eller glas, stundom af bernsten.
Det rör sig utifrån beskrivningarna och bilderna med stor sannolikhet om dels en kungapjäs och dels en vanlig spelbricka. Kanske kommer de ur en bortplöjd grav, sådana finns många av i de bohuslänska dalgångarna, eller så har de bara tappats eller kasserats. Figur 2 och 3 är Eckhoffs egna illustrationer av täljstensbrickorna från »Skjerfhem«. Fyndplatsens namn stavas idag Skärvhem. Gården ligger ungefär en kilometer väster om Svarteborgs kyrka, på motsatt sida järnvägen. Alltså visserligen en liten bit från Munkedalsbygdens kärna, men ändå i dagens Munkedals kommun.
Handlanden Carl Fredrik Lundborg (1825–1912; se figur 4) som ägde spelbrickorna har av arkeologen Wilhelm Berg (1905, s. 532) beskrivits som »en då [under 1870-talet] mycket bekant samlare af äldre mynt, konstslöjdsföremål och fornsaker«. Hans samlingar »omfattade litet af hvarje: en ganska dyrbar svensk myntsamling, goda porsliner och fajanser, äldre möbler delvis af utmärkt beskaffenhet, emaljer m.m. Dessa saker voro emeller�tid icke blott för honom en ögonfägnad, utan han studerade alla dessa olika grenar af konstslöjden med ett intresse, som endast måhända öfvergicks af det, hvarmed han omfattade arkeologin« (Berg 1905, s. 532).
Lundberg, då 67 år gammal, sålde år 1892 delar av sin sam�ling till Statens historiska museum i Stockholm, i vars magasin den idag återfinns under inventarienr. SHM 9000. I Lundbergs handskrivna förteckning, adresserad till Emil Eckhoff som vid denna tid var extraordinaire amanuens vid Vitterhetsakademin och intendent vid Livrustkammaren, återfinns spelbrickorna som nr. 34–36 – denna gång något färre. De sex föremålen har blivit tre och beskrivs som en Kägla af täljsten samt två st. Kula af täljsten från Tunge härad.
Lundbergs kommenterade i förteckningen att: »Tyver [sic] har 3 af dessa Kulor eller Tärningar, hörande till detta fynd på ett oförklarligt sätt förkommit för mig, ty fyndet bestod af 5 Tärningar och Käggla [sic], jag skall göra allt för att få reda på dem, samt om det lyckas, sända dem till Museum.« Tyvärr tycks inte de saknade spelbrickorna ha återfunnits, eftersom de inte åter�finns i museets senare järnålderskatalog (se figur 5). Där anges endast följande:
34/ Liten kägla av grå täljsten. Spetsen avrundad, basen plan och vinkelrät mot längdaxeln. Ytan ojämn. En skåra nära basen. Höjd 4 cm.
35–36/ Två små platta kulor, med en plan yta. Diam. 2,3–2,5 cm. hj. 1,6 cm.
Säkert var många både spelbrickor och spelbräden gjorda i trä, som tidens tand förtär. Bevarade spelbrickor från vendel- och vikingatiden är kända i mer hållbara material som t.ex. valben, hästtand, valrosstand, älghorn, gagat, bärnsten, glas m. m., men även vardagligare bergarter som bl.a. kalksten och, som i Skär�vhem, täljsten, förekommer. Fynd av täljstensbrickor finns även från den vikingatida staden Birka i Mälaren, men bör ha varit vanligare på platser som Bohuslän och Jämtland där täljsten förekommer naturligt. Idag är dock inte så många fynd kända från Västkusten, Skärvhemsbrickorna är ett av få.
Även om materialet är lite ovanligt så är det svårt att tvivla på Eckhoffs bestämning av fynden som just spelbrickor. De mindre, rundade pjäserna stämmer väl överens med många av den yngre järnålderns rundade spelbrickor, både till form och storlek. Jämför t. ex. med de fynd som arkeologen Martin Rundkvist gjort vid en vikingatida hallbyggnad i östgötska Aska (se figur 6). Med en mer ingående studie av täljstenspjäserna, idag förvarade i SHM:s magasin i Tumba, kanske det skulle kunna gå att säga ännu mer, men tills vidare får vi nöja oss med detta.
Att spela hnefatafl är både lätt och roligt. Varför inte testa på själv, och återinföra det forntida brädspelet i dagens Munkedalsbygd?
Källor Berg, Wilhelm. 1905. »Carl Fredrik Lundberg«. Hvar 8 dag, nr. 3, den 14 maj 1905, s. 532.
Eckhoff, Emil. 1882. »Bohuslänska fornsaker från hednatiden5«. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, sjunde häftet (andra bandets tredje häfte), 1882, s. 344–392.
Rundkvist, Martin. 2021. Excavations in 2020 on the platform mound at Aska in Hagebyhöga parish, Östergötland, Sweden. Utgrävningsrapport med bidrag av Ola Lindgren, Rudolf Gus�tavsson, Jens Heimdahl och Jon Lundin. Hämtad från www.academia.edu (2023-01-04).
Statens historiska museum, katalog. Inventarienr. 9000. Hämtad från www.mis.historiska.se (2023-01-04).
Walker, Damian. 2014. Reconstructing Hnefatafl. Eget förlag.
Walker, Damian. 2015. An Introduction to Hnefatafl. Eget förlag.