Bo Foss berättar om sin barndoms trakter

Min barndoms trakter

I denna artikel skriver Bo Foss, numera boende i Nybro i Småland, om Munkedal i perspektivet från en person som i många år har bott utanför sin barndoms bygd och nu blickar hemåt. Artikeln kom till för knappt ett år sedan då vi hörde mycket om Munkedal i massmedia.

Det hör inte till vanligheterna att orten för min barn- och ungdoms uppväxt uppmärksammas i massmedierna. Just i år har detta skett och det av två helt olika orsaker, den ena katastrofal, den andra mirakulöst. Orten är Munkedal och orsakerna är dels jordskredet på E 6-an, dels lågstadieläraren Marie Lindbergs sensationella kvalificering till den svenska finalen i Melodifestivalen.

Jag växte alltså upp  på 40- till 50-talet i detta samhälle som egentligen var två på den tiden, ett kring järnvägsstationen och ett kring pappersbruket som var den helt dominerande industrin med många hundra anställda. Trots att samhällena gränsade intill varandra var skillnaden mellan dem märkbar. Själv tillhörde jag stationssamhället och besökte i princip brukssamhället endast i samband med biobesök, eftersom biografen fanns vid bruket. Det var liksom en annan kultur i brukssamhället. Idag efter kommunreformer o d finns i kommunen flera tätorter och läget är säkert ett helt annat. Pappersbruket är fortfarande den dominerande industrin som emellertid har fått konkurrens av främst handels- och tjänsteföretag. Inte minst de köpstarka norrmännen sätter sprätt på handeln  och stora köpcentra främst inriktade på den norska köpkraften finns eller är under etablering.

Mitt hem var beläget ett par kilometer från själva samhället och gränsade till ett typiskt bohuslänskt bergs- och skogsområde. På den tiden, d v s för 50-60 år sedan, var detta ganska otillgängliga område bebott. Området tillhörde ett par stora gårdar som ägde torp i området. Torpen hade i och för sig spelat ut sin roll men var fortfarande bebodda.

Närmast oss bodde en familj som kallades Smeden eller snarare ”Smén”. För att komma dit måste man gå till fots några hundra meter på en smal och stenig skogsstig med stora nivåskillnader. Sméns hus låg under ett högt berg, där en jättestor sten låg lös alldeles ovanför huset. Det ansåga vara en stor risk för att stenen skulle ramla ner och krossa huset. Smeden själv var en närmast mytisk person som aldrig visade sig. Ingen visste egentligen något om honom eller hur han såg ut. Det spekulerades om att han led av någon sjukdom eller att han av någon annan anledning inte kunde gå ut. Fru Smén däremot, gick ibland förbi vårt hus, när hon hade årenden att uträtta och brukade prata med min farmor som bodde i samma hus som vi. Till familjen hörde en stor barnaskara. De äldsta var utflugna och spridda över landet, men de minsta bodde kvar i den lilla stugan. Jag minns särskilt den yngste sonen, han var ett par år äldre än jag själv och gick i samma skola. Han var en talangfull fotbollsspelare. Vart de till slut tog vägen vet jag inte. Sedan många år är huset rivet och bara stengrunden, en syrénberså och gamla äppelträd tyder på att det har funnits ett hus här. Den lösa stenen på berget ligger fortfarande kvar.

Längre bort fanns ytterligare två torp som var bebodda. Det första hette Klamphuset. Även i detta bodde en stor familj, även om de äldsta hade flyttat hemifrån. I slutet av 40-talet flyttade alla och torpet förföll snart och revs. En av sönerna köpte en gård ett par hundra meter från mitt hem. Dit flyttade även de gamla föräldrarna. Jag minns detta särskilt tydligt eftersom vi köpte mjölk på gården varje dag. Idag – 50 år senare – finns gården kvar, fast nu är det någon sorts verkstad.

Det andra bebodda torpet hette Spetsberget. Där bodde en ensam äldre kvinna som av någon anledning kallades Snus-Malin. Inte särskilt vackert! Henne var vi barn rädda för. Ibland passerade hon vårt hus om hon hade något ärende. Ingen visste vad hon egentligen hette och hon ansågs nog som lite mystisk. Det påstods att hon var konstnärligt lagd. Detta var sant! Jag var nämligen inne i hennes torp vid ett tillfälle. Min farmor hade bett mig uträtta ett bud till henne i samband med att jag gick förbi Spetsberget. På den tiden kunde man bada i Gullmarsfjorden vid Munkedals hamn och vi kunde gå en genväg genom skogen till hamnen, vilket vi ibland gjorde varma sommardagar. För att komma till badplatsen passerade man Spetsberget. Det var med viss tvekan jag åtog mig uppdraget, men döm om min förvåning då jag kom in i Snus-Malins bostad. Inne var allt målat i ljusa färger och på väggar och möbler var det figurer föreställande olika djur målade med lackfärg. Snus-Malin var trevlig och bjöd mig på saft som tack för besväret.

Detta var de tre bebodda torpen. I det ganska begränsade området, högst ett par kvadratkilometer, hade det en gång i tiden funnits flera torp, som man ännu på 50-talet  kunde se rester av. Namn som ”Ryck in” och ”Fermens” vittnar om detta. Idag finns inget kvar av det område jag har beskrivit, knappt ens av terrängen. Här dras nämligen den nya motorvägen som skall ersätta gamla E 6. Det var en bit av denna väg fast ett par kilometer bort på andra sidan fjorden som raset ägde rum.

Text: Bo Foss