Blylödarn
Lite minnen om den idag nedlagda sulfitfabriken på Munkedals AB.
En vandring genom sulfitfabriken innebar en doftupplevelse med stor variation, allt från den milda skogsdoften från ved och flis till den outhärdliga stanken från ett klorläckage. Ljudupplevelsen var minst lika dramatisk, barkgårdens stilla rammel från stockar till huggens våldsamma flistugg som på några sekunder förvandlade enmetersstockarna till småflis.
Många aggressiva vätskor hanterades, lut, syror, och inte minst klor. Transporten till användningsställena skedde då, som nu, i rörledningar men eftersom det syrafasta materialet inte var fullt utvecklat använde man sig av blyrör som stod emot det mesta. För att skarva rören brättade man upp ändarna och trädde på en järn eller metallfläns och med hjälp av bultar skruvade man ihop skarven. Men man kunde även använda sig av lödteknik för att skarva rören och det var här som blylödaren kom in i bilden. Jag minns honom väl, den siste blylödaren på Munkedals pappersbruk, en skicklig yrkesman som gick i pension något år efter att jag började min anställning i mitten på sextiotalet . Gustav Hermansson hette han och hade naturligtvis fått smeknamnet Gustav Bly. Gubbarna fick ju oftast namn efter yrket eller från platsen man kom från eller bodde på. Nisse Remmakar’n, Calle Spetsbergar’n, Calle i Lunden Herder Snickar’n, Arvid Kôvarn, Helge Sme’n o.s.v.
Att jobba som reparatör i sulfitfabriken innebar en hel del risker, särskilt med tanke på alla mer eller mindre aggressiva kemikalier som användes i processen. Man fick vara på sin vakt när man skruvade isär en behållare eller en pump då det kunde vara rester av obehagliga vätskor där. Den i särklass mest otrevliga kemikalien var klor. När kloren kom i kontakt med luft bildades klorgas. Om man andades in den blockerades andningsvägarna. Man fick helt enkelt akut andningsstopp. Då var det bara en sak som gällde - ut i friska luften så fort som möjligt. Trots frisk luft kunde det ta en lång stund innan krampen släppte helt. Någon hade emellertid av någon orsak kommit på att ren sprit, en sup helt enkelt, förlöste krampen helt, snabbt och enkelt. Och sprit var det ingen brist på, det fanns ju en egen spritfabrik där man tillverkade förstklassig sprit av restprodukter från pappersmassatillverkningen för vidare leverans till Vin & Spritcentralen. Spritfabriken byggdes 1942 av T.AN. TESCH AB, och drevs av Munkedals AB fram till 1949 då produktionen lades ner p.g.a. dålig lönsamhet. En del sprit som hade blivit kvar i anläggningen hade man tagit vara på och förvarades på laboratoriet. Om man hade blivit utsatt för klorgas och hade andningsproblem kontaktades laboratoriechefen, som snabbt fick fram buteljen och såg till att den skadade fick sig en dragnagel. Det var endast laboratoriechefen som hade tillgång till spriten. Någon gång i början av sextiotalet kom man emellertid på att mjölk hade lika god effekt mot klorkramp. Efter denna upptäckt avtog klorutsläppen kraftigt, kanske hade man lärt sig att handskas mera försiktigt med de starka varorna.