Bilar och verkstäder i Munkedal
När jag växte upp i Munkedal på 1950- och 60-talen, så började även dagens bilsamhälle växa fram. Det var en ofantlig expansion och bilintresset präglade mycket samhället med dess folk, även mig.
Dåtidens bilar, liksom dagens, var inga tekniska underverk utan fel och brister, även om problemen då inte alltid var desamma som de är nu. Så behovet av bilverkstäder, som gav bilarna service och reparerade, var även då stort. Service i form av oljebyte och rundsmörjning (vem minns rundsmörjning i dag?) gavs av de talrika bensinstationerna, men det var mycket som krånglade och skulle repareras, vilket gjordes på diverse bilverkstäder.
I Munkedals-området fanns auktoriserad verkstad med service och reparationer för Volkswagen i form av Håby Motor, där Birger, Valter, Sven och Åke inte bara skötte om Folkvagnar utan även allt annat i form av person- och lastbilar, ja t.o.m. grävmaskiner, utom Saab. Det senare kanske med ett undantag, Sven Jansson åkte privat Saab, och man får väl förutsätta att han reparerade och skötte om den själv. Man sålde även nya bilar, minibilen av fabrikat Goggomobil, då den dök upp på marknaden vid mitten av 1950-talet.
Vid ett tillfälle minns jag att det stannade till en fransk turist på genomresa och ville ha bytt olja i motorn på sin Citroên Deux Chevaux (två hästar, 2 CV). Han demonstrerade bl.a. automatkopplingen, som gjorde att man kunde stanna utan att frikoppla och sedan lägga i lämplig startväxel, trampa på gasen och så rullade bilen iväg igen. Mycket fascinerande!
Saab då? Jo, även där gällde Håbygård, en liten bit bortom kyrkan på "gamla" Dinglevägen, där Mats Mattsson hade auktoriserad verkstad. Sedan, "allt annat" tog Bil och Motor, Bertil Berggren vid Gåva i Munkedal hand om.
Jo, det fanns "hemmapulare" också, exempel på en sådan var Göran Andersson, skolvaktmästare. Han gav sig på nästan vilka bilreparationer som helst utan hämningar, så länge han orkade. En dag kom Ingemar, sonen, till mig och sa: "Göran håller på att tackla av, nu åker han till Bertil Berggren t.o.m. för att justera bromsarna!"
Jo, den bästa Saab-verkstaden den fanns ytterligare en bit bort mot Sandklev, där Mats Mattssons bror Nils hade verkstad på sin gård. Som jag förstått hade Nils varit mekaniker vid Saabs tävlingsavdelning, men tröttnat på att fara jorden runt på biltävlingar. Det spelade ingen roll vad man kom med för problem, kommentaren blev alltid: "Jaså det är det! Det vet jag precis vad det är, det är lätt fixat, det är ingen konst!"
En gång kom jag till Nils och kunde inte växla: "Jaså, kan du inte växla, det vet jag precis vad det är, det är enkelt, det är lätt fixat!" Och så lossade han skruvarna som höll upp rattlagerbocken och hela rattstången. Så kände han litet försiktigt i rattväxelspaken och drog fast skruvarna igen. "Nu kan du växla!" Och det kunde jag.
De flesta fel på bilarna kommer inte helt plötsligt och oväntat, de "smyger sig på", så är du litet observant har du ett tag på dig innan det blir akut.
Nils var så skicklig och tjänstvillig att han var mycket anlitad och det var inte lätt att komma intill och få en tid för att få bilen reparerad. De åren jag hade min enda ägda Saab var de första åren jag jobbade och bodde i Trollhättan och medan mina föräldrar fortfarande bodde i Munkedal, innan de också flyttade till Trollhättan. Jag brukade åka "hem" till Munkedal över helgerna och då fick man försöka få till det med en tid hos Nils Mattsson. Han jobbade då fortfarande på lördagar och det var mycket folk och surr runt omkring.
Första lördagen fick man åka dit och se till att Nils såg att man var där. Andra lördagen åkte man dit igen, Nils jobbade och jobbade och det var mycket folk och surr runt omkring, och så fick man försöka säga till honom att det var litet problem med bromsarna, sedan fick man åka hem igen fast han såg ut som om han inte hörde vad man sa.
Tredje lördagen man kom dit var det som vanligt, mycket folk och surr runt omkring, och Nils jobbade och jobbade och jobbade, men plötsligt stannade han upp, spände ögonen i en och sa: "Vad var det du skulle ha gjort, var det något med bromsarna eller?" Ja, det var det ju: "Du kan komma vid tre, nej kom vid fyra, jag skall skjuta litet först (han hade något slags skytte som hobby)".
Så kom man då dit lördag eftermiddag klockan fyra, det var lugnt och skönt, man var ensam med Nils och han tyckte det var trevligt att resonera om det mesta, även sådant som inte hade att göra med bilar, och man kunde få bilen helrenoverad om man ville, det behövde inte bara vara bromsarna! Jag tyckte att det var tråkigt att han skulle hålla på och reparera min bil så där på lördag eftermiddag/kväll: "Nej, det gör inget, jag kan ta ledigt en annan dag, kanske tisdag eftermiddag. Nja tisdag var nog inte så bra, det får bli onsdag!"
Men det var ett stort problem, som återstod, betalningen. Det var så jobbigt det här med pengar, och med växel och så. Men jag kom på att Nils hade ett postgirokonto, och kunde jag bara få honom att säga vad han ville ha betalt, så lovade jag att betala det till kontot under kommande vecka, då blev det lugnt och skönt, och eftersom jag alltid betalade räknade han mig som fullt kreditvärdig och så var det bara att åka hem i en fräsch nyreparerad bil!
Bromsar ja. Fram till och med 1950-talet hade de flesta bilar enbart trumbromsar, på 1960-talet började det bli mer allmänt med skivbromsar, åtminstone på framaxeln. Det löste väl knappast alla bromsproblem, men vi ägnar oss här åt trumbromsarna.
För oss som börjar bli till åren och kanske har glömt hur det såg ut, tar vi här en liten repetition:
På de flesta bilar fanns det på framhjulen "trummor" med två "motställda" bromsbackar så som på bildens "DUPLEX". Det innebar att de var lagrade i bakre ändan med avseende på trummans rotationsriktning och i "framändan" satt det en bromskolv och tryckte ut backen mot bromstrumman. Det fick den effekten att backen "sögs fast" mot trumman, ett slags servoverkan alltså. Bak hade man en med- och en motställd back, enligt bildens "SIMPLEX" med en dubbel bromskolv mellan backarnas ena närliggande ändar.
Vid mitten av 1960-talet startade AB Svensk Bilprovning sin verksamhet att kontrollera bilarnas trafiksäkerhet, och en av de vanligaste anmärkningarna blev "ojämn bromsverkan". Och det var ju det stora problemet med trumbromsarna, att få dem att ta lika på de olika sidorna axelvis. "Felen" var liksom inbyggda i konstruktionen.
Parentetiskt kan här också nämnas att jag vill minnas att Peugeot ville göra något radikalt åt detta i trumbromserans sista skälvande minuter, för modell 404 konstruerade man ett system med enbart "medställda" bromsbackar. Då måste man även använda ett bromsservo för att bromsarna inte skulle bli för tungtrampade, så som det också oftast var nödvändigt att ha på skivbromssystem. Vilken bromsverkan det måste ha blivit vid backning, då samtliga backar hade "motställd" verkan och det dessutom fanns servo!
Det blev mycket att göra för bilverkstäderna med all denna ojämna bromsverkan. De olika reparatörerna hade olika angreppssätt, jag vill minnas att Bertil Berggren började med att ge sig på den bromsen med minst bromsverkan. Nils Mattsson gjorde tvärtom, han började med det hjulet, som bromsade mest. Gemensamt var dock att man först fick ta loss bromstrumman, sedan blåste man rent med tryckluft för allt asbestdamm från beläggslitaget, så att det blev alldeles svart i verkstaden och mycket hamnade i lungorna, knappast en lämplig arbetsmiljö, men det visste man inte så mycket om då. Sedan fick man kolla att allt löpte lätt, och att det i övrigt fungerade som det skulle. Efter kontroll och justering av backarnas lägen fick man ge sig ut på en grusväg och provbromsa, och då tog bromsarna förhoppningsvis jämnt och lagom på alla hjulen.
Per ”i Konsum” Johansson
Bilden har hämtats från http://www.earlyfordv8.se/