Bertil Andersson och Färgservice

Bertil Andersson, född i oktober 1943, berättar om sin barndom/ungdom och om hur företaget Färgservice i Munkedal växte fram.

Vattenhäst som kunde vridas ut över spåret och fylla vatten på ångloken

Bertil är uppväxt vid det så kallade Pumphuset i Munkedal. Det kallades Pumphuset eftersom SJ, med dess hjälp, pumpade upp vatten från älven till vattentornet som låg lite söder om Munkedals station. Det var två SJ-anställda, som vid behov tände eld i en stor, koleldad ångpanna. Kolet förvarades i ett separat kolförråd. Med tryck från ångpannan pumpades vatten från älven till vattentornet. Intill vattentornet stod en så kallad vattenhäst som man fyllde vatten på ångloken med. Vid vattentornet fanns också en vändskiva som loken vändes med.

Eftersom min pappa, Gösta, arbetade på SJ som signalreparatör, så fick vi (familjen) hyra SJ:s hus intill Pumphuset. Där, bakom polisstationen, växte jag upp. Intill polisen låg brandstationen. Där var ett eldorado för en kille i uppväxtåren. Det hände mycket på dessa två platser.

Intill järnvägsstationen fanns ett stort godsmagasin. Det var en arbetsplats där det behövdes en del män för godshantering, omkopplingar, växlingar, mm.

1950 började jag i skolan vid Foss kyrka. Där gick jag första och andra klass. Från tredje, t.o.m. sjunde klass blev det den då nästan nya Munkedalskolan. Skoltiden från tredje klass var ingen positiv tid i mitt liv. Detta pga. en osympatisk lärare, som var beryktad. Tänk så många barn denna man har ”skadat” för livet.

När jag slutade sjuan cyklade jag hem. På vägen hem körde jag in till Ivar på Munkedals vattenfabrik och sökte jobb. Vattenfabriken var ett bryggeri intill Sohlbergs. Jag fick börja på måndag, direkt efter examen. Där tillverkade vi läskedryck. Öl fick vi levererad från Utsiktens bryggeri i Uddevalla. Mitt arbete bestod i att tvätta flaskor, elda i pannan, tillverka läsk, fylla flaskor, etikettera dem och vara med i den lilla lastbilen och köra ut varorna, bära in backarna, etc. Vid ett tillfälle levererade vi till ”Kondis på Stale”. När allt var klart sade Ivar: ”Nu får Du lära dig att köra”. Jag svarade: ” Tänk om polisen kommer. Jag är för ung för att få köra”. Ivar svarade: ”Det ordnar jag, för han är kund hos oss”. Det var min första körlektion. Det gick bra, trots att jag bara var ca 15-16 år gammal.

Därefter blev jag springpojke och mopedbud hos Lysells i Uddevalla. Där körde jag en trehjulig lastmoped.

Vid femton års ålder köpte jag en 98 cc lättviktare. Då jag bodde intill polisstationen var det svårt att ta sig förbi med lättviktaren, så jag fick smyga förbi poliserna, ledande på lättviktaren. När jag väl kommit förbi polisstationen var det bara att kicka igång och så bar det av.

På vintrarna var det ofta, på kvällarna, uttrar i älven. Jag brukade gå ner till älvkanten och vissla på dem. Då kom de och visslade tillbaka.

Min mor, Svea, skötte, dagligen, mätningen av vattenståndet i älven samt observation av väderleken för SMHI. För vattenståndsmätningarna skulle ett diagram bytas varje vecka. Senare blev det en gång i slutet av varje månad. Dessa diagram redovisade vattenståndet i älven. Ibland kunde vattnet i älven vara så högt att det gick upp på vår gård.

I mitten av 1950-talet reparerade och renoverade SJ huset vi hyrde. Bland annat fick vi bad och toalett inomhus samt nytt kök, mm. Under tiden huset helrenoverades bodde vi i en sommarstuga hos mormor och morfar på Hamnen. När vi bodde på Hamnen hände det saker. Vi fiskade, jumpade på isflak. När isen ”gått” blev det roddturer. Som längst rodde vi (två grabbar) till Gårvik. På den tiden fanns inga flytvästar. Visst blev vi våta ibland, när vi ”plurra i”, men vi hjälptes åt så vi kom upp igen.

Munkedals hamn var en spännande plats under min uppväxt. Dit kom oljebåtar, båtar som lossade svavel och kaolin. Vidare var det båtar som lastade papper för vidare transporter ut i världen. På Hamnen fanns också en affär, så det blev lite godis ibland. På Hamnen fanns också förrådsbyggnader, oljecisterner och ett hamnkontor. Transporter till och från Hamnen gick huvudsakligen per järnväg. Allt ägdes av Munkedals Bruk. Arbetarna på Hamnen var anställda av Bruket. Eftersom jag inte hade någon anknytning till Bruket fick jag betala tio öre för tågresan till Munkedals Station (SJ) för att därifrån ta mig vidare till skolan.

Färgservice så som det såg ut strax efter invigningen

Om jag åkte tåg med SJ kostade det mig ingenting eftersom far var anställd där.

Mina arbetsplatser efter Lysells i Uddevalla var på Shelltappen i Munkedal där jag sålde bensin, putsade rutor, kollade olja mm. Därefter blev det Munkedals AB i sex år, samt militärtjänst på Kviberg (LV6) i Göteborg. Efter ”lumpen” Bruket igen. Sedan blev det Arendal i Göteborg. Då bodde jag på övervåningen hos ett äldre par på Hönö. Efter Arendal arbetade jag som takarmerare i Nötesundstunneln mellan fastlandet och Orust.

I december 1966 träffade jag en tjej på en fredagsdans i Folkets Hus i Brastad. Året efter förlovade vi oss. Jag arbetade då för N.P. Lund på ett vägbygge, Marieholmsleden, i Göteborg. Varje helg åkte jag hem för att träffa min tjej. Den sommaren, 1967, åkte vi på semester till Gotland. Vi tältade. Vi hade en gasoltub som vi lagade mat på. För att vi skulle få åka måste jag fråga hennes föräldrar om hon fick följa med mig. Det gick bra. De litade på mig. Det var en underbar tur och vi fick pröva på hur det var att leva tillsammans mer än helger. 1968 flyttade vi ihop. Vi hyrde hos Clara Andersson på Kviströmsvägen, intill Polisstationen. Vi hade två rum och kök. Badrummet delade vi med Clara och Leif. Inga problem. Tvätten skedde i en balja i köket. Sköljningen gjordes i badkaret. Mamma tvättade lakan och stora kläder i tvättstugan där hon arbetade som manglerska. Ingegerd, som min tjej hette, hade arbete hos George Hansson i charkuteriet. Hon trivdes jättebra och hon fick lära sig stycka och fick, till på köpet, kunskap om kvalité och tillagning. I maj 1969 gifte vi oss i Bro kyrka, Ingegerds dop- och konfirmationskyrka.

1970 föddes vår son. Då var jag tillbaka på Bruket efter att jag arbetat på Torreby Tegelbruk. 1973 föddes vårt andra barn. Då blev lägenheten lite för trång.

På våren 1973 åkte jag till Gunnar Efraimsson för att köpa lack till vår träsnipa. Gunnar berättade att han skulle sälja sin affär, som var belägen i källaren på bostadshuset, som också skulle säljas, eftersom han inte var frisk. ”Då köper jag det”, sade jag. Och så blev det. Vi lovade Gunnar att sälja allt som var kvar i affären. Den 28 maj öppnade vi källaren för utförsäljning.

Det var en tuff tid. En några dagar gammal dotter, sedan en son på två och ett halvt, utförsäljning och flytt. Allt på en gång! Den 6 juni var vi på plats i vårt ”nya” hus. En jobbig, men underbar tid!

Det var ju meningen att affären skulle läggas ned, men det var många av kunderna som ville att vi skulle fortsätta. Vi hade öppet mellan kl 16.00 – 18.00, då jag kommit hem från Bruket. Vi hjälptes åt. Antingen var vi i affären - eller så tog vi hand om barnen. Vi fortsatte ett tag med affären för att se om vi kunde lära oss om färg, tapeter och mattor. Vi hade gamla målare, som vi kunde fråga. Så läste vi mycket om olika behandlingssätt och färgsättningar. 1977 flyttade vi till f.d. Stale Handel, som då var till salu. Ingegerd skötte i huvudsak affären. Och jag var kvar på Bruket med en säker inkomst. Vi visste inte om vi skulle kunna klara oss på inkomsterna från affären. Men 1979 stod vi inför valet om vi skulle anställa någon, eller om jag skulle sluta på Bruket. Det blev det sistnämnda. Skulle det kärva till sig med affären skulle jag söka ett nytt jobb. Lyckligtvis klarade vi av det.

Bertil och Ingegerd bakom disken betjänande sina kunder i affären.

Så, 1983, stod vi inför att bygga ut befintliga lokaler eller bygga en ny affär. Vi började rita på hur vi ville att den nya affären skulle se ut. Vi fick hjälp med att upprätta erforderliga ritningar och handlingar för att söka bygglov. Men, som vanligt, fick vi ”nej” från Byggnadsnämnden (vi hade fått ”nej” vid tidigare ansökningar, om att få bygga en villa på Kleva). Men efter mycket tjat och en del otrevliga samtal blev det till slut godkänt att vi fick bygga vår nya affär. Men det var mycket nära att vi flyttade verksamheten och oss själva till Brodalen eller Brastad.

Så, i mars 1984 stod Färgservice klart. Förutom tidigare verksamhet utökade jag med måleri. En målare anställdes och sedan rullade det på. Vi hade en lärling som fick sitt gesällintyg till slut. Det skulle nämligen inte finnas gesäller då. Men till slut ”vann” vi över fack och dyl. som ville stoppa gesällutbildningen. Vi hade ytterligare någon gesäll. Oftast hade vi sommarjobbare från Yrkesskolan både ute i verksamheten och i butiken. 1989 påbörjades bygge nummer två. Det innebar en utökning av ytan så att vi kunde exponera montrar o dyl. med olika material, tapeter, mattor, paneler, lister gardintyger, mm.

Affären drevs till millennieskiftet då den såldes. Anledning till detta var att Ingegerd inte var frisk. Jag själv, tillsammans med den först anställde, Sven-Eric, fortsatte med måleriet ytterligare fem år. Men fick sluta då jag fick hjärtmuskelinflammation. När jag blev frisk igen kom Ingegerd och jag fram till att det får räcka med arbete för oss. De år vi har kvar skall vi göra det vi känner för och orkar.

Ingegerds sjukdom innebar kraftigt försämrad syn och sämre hörsel och balans. Idag lever vi ett bra pensionärsliv. Vi önskar att alla tar vara på den tid vi har här på jorden.

Text: Bertil som berättar för Ingegerd Andersson