Barndomsminnen 16-1
Efter att ha nått så kallad mogen ålder har jag blivit varse att tankarna går allt som oftast tillbaks till barn och ungdomsåren. Fler än jag har vittnat om detta fenomen, och anledningen till tankarnas olika irrfärder genom 50–60-och 70-talen kan till att börja med kanske förklaras med att man har mer tid över till eftertankar av sammanlagt ganska många år, trots att man inte är lastgammal precis. Även den så kallade nostalgin infinner sig nog allt som oftast, och hjälper tankarnas längtan tillbaka. Jag tycker mig förstå detta när man träffar vänner och bekanta, uppväxta under efterkrigstiden. Samtalsämnet brukar ofta handla om den gamla goda tiden, om den nu var det. Ja kanske, det hade ju nyligen skapats fred i värden, efter andra värdskrigets umbäranden, och folk hade vänt blad för att börja om på något sätt, detta ledde förmodligen till framtidstro och positivt tänkande trots alla hemska minnen från krig och elände.
Att vara ensam hemma en stund när man var i tio årsåldern var spännande. Man fick rå sig på egen hand en stund, rota runt i lådor och garderober, vindsutrymmen, ja alla skrymslen och vrår, nyfikenheten visste inga gränser. Ett av mina favoritställen var att snoka på vinden högst upp i vårt hus. Uppe på hallen fanns en lucka i taket och för att öppna denna fick man använda en trappstege och efter att man hade borstat bort en massa nedfallande sågspån ur håret var det bara kliva upp i hemligheternas rum. Vinden var väl då som nu ett ställe där man lade undan saker som man inte behövde just för stunden, och saker fanns det gott om på vår vind. Bland mycket annat hittade jag ett par gamla handgjorda samestövlar med ”näbb” framtill och läderremmar till snörning ända upp i skaften, ett riktigt vackert konstverk. Jag vände och vred på de vackra stövlarna och drömde mig bort till det exotiska och vackra samelandet långt där uppe i norr. Jag såg mig själv glida fram på de vita snövidderna med nya skidor stabilt fastsatta under de vackra näbbstövlarna. De gamla skidorna efter brorsan, som var spruckna och med dåliga böjar på, brukade ju lossna stup i ett, men de här stövlarna var ju specialtillverkade för skidåkning och var mycket vackrare än mina gamla och sladdriga gummistövlar. Förklaringen till att stövlarna hade hamnat på vår vind var att min Far hade legat i beredskapstjänst någonstans uppe i Norrland under andra värdskriget, och köpt eller fått samestövlarna. Jag brukade även rota i en gammal träkista där någon hade sparat gamla utlästa och gulnade tidningar och tidskrifter, och jag minns särskilt en tidning, nämligen Kuriren från 1945, där hela förstasidan var täckt med ett enda stort ord i extra fet stil FRED. Jag har aldrig sett större bokstäver på en förstasida, inte ens Palmemordets mäktiga tidningsrubriker var större.
Vid ett annat tillfälle när jag var ensam hemma hade jag bestämt mig för att undersöka den mest tekniskt avancerade prylen som fanns i ett enkelt arbetarhem vid den tiden, nämligen radioapparaten, som familjen samlades runt, ungefär som vi gör idag framför TV aparaten om kvällarna. Det fanns inga ungdomsprogram på femtiotalet och det spelades ingen rock and rollmusik, den var praktiskt taget bannlyst. För oss barn var de flesta radioprogrammen ganska tråkiga, tolvslaget, dagens dikt, den monotona sjörapporten, gamla skivbekanta och grammofontimmen som inte lockade mig i alla fall. Det var först i mitten av sextiotalet som de s.k. listprogrammen som tio i topp och svensktoppen, där ungdomsmusik spelades, började sändas. Dessa sändes på lördagar och då var man fastlimmad framför radion för att lyssna. Om man ville lyssna på mera rockmusik så gick det att ratta in populära Radio Luxemburg på kvällarna, där det flödade ut färsk rockmusik blandat med engelskspråkig reklam. Men populära barnprogram som Barnens brevlåda med farbror Sven,(Sven Jerring)även Grodan Boll och Calle Stropp, med Thomas Funk, var program som vi barn gärna lyssnade till med förtjusning. Jag hade länge gått och funderat på hur det såg ut inuti denna förunderliga maskin där det strömmade ut så mycket ljud av alla de slag. Denna dag var jag ensam hemma en stund, och nu skulle det ske. Jag hade rekognoserat lite i förväg så jag förstod att man fick ta sig in från baksidan på apparaten för att utforska de inre delarna av densamma. Jag började med att pilla loss den perforerade skivan som satt som skydd baktill och plötsligt kunde man se hela den tekniska kommandocentralen. Jag kunde även se glasskivan med sökaren och alla stationsnamnen på som satt på framsidan. Jag kunde även se de tunna linorna som löpte runt små hjul när man vred på sökarratten. Jag kunde även se kablar som gick hit och dit som trassliga garnnystan och en hel del andra saker som jag inte hade en aning om vad det var. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle sticka in handen och röra vid den grejen som visade vilken radiostation man hade valt. I min nyfikna iver råkade jag förmodligen komma åt någon strömförande del för helt plötsligt ryckte det till i hela kroppen, så kraftigt att jag ramlade ned på golvet, och där blev jag liggande en bra stund. Efter att den värsta chocken hade lagt sig kunde jag med viss möda resa mig upp, och med bultande hjärta undrade jag vad det var som hade hänt egentligen. I mitt barnsliga oförstånd hade jag inte tänkt på att dra ur den strömförande väggkontakten. Jag hade fått 220 volt i handen, tillräckligt för att döda en människa, men det förstod jag inte då. När jag efter en dryg stund hade samlat mig och pulsen hade lugnat ner sig till normal nivå förstod jag att här gällde det att handla snabbt och återställa alla grejer på sin plats. Jag ville ju inte att Mamma skulle få reda på vad jag hade ställt till med, det skulle ju bara göra henne orolig, dessutom visste jag ju att jag hade gjort något jag inte fick göra och det kändes ju inte så bra. Men efter en stunds övervägande beslutade jag mig för att mörka hela händelsen och hålla tyst. När Mamma så småningom kom hem var jag fortfarande orolig efter den omtumlande händelsen, trots att det hade gått flera timmar. Min Mor hade en märklig förmåga att kunna se på mig om jag hade gjort något rackartyg, så nu gällde det att vara lugn och se så oskyldig ut som möjligt. Men ingenting hände, jag började så smått att andas ut och trodde att jag skulle kunna lägga allt det hemska som hade hänt mig till historiens mörka vrå och låta det vara glömt. Eftermiddagen förflöt därmed ganska lugnt ända tills Mamma skulle lyssna på kvällsnyheterna. ”Jag kan inte få in rätt radiostation” ropade hon lite smått irriterad, ” har du nu varit klåfingrad igen” nästan skrek hon.” Neej ”svarade jag, och försökte att se så oskyldig och ovetande ut som möjligt. ”Jag kan kanske hjälpa dig” svarade jag lite inställsamt, och med gemensamma krafter fann vi till slut den svenska radiostationen, men det märkliga var att visaren som man söker med stod på en utländsk station, inte på Hörby eller Motala som vanligt. Även mamma hade lagt märke till visarens felaktiga position, för varje gång hon slog på radion och jag var i närheten så tittade hon på mig och sa att ”jag kan inte begripa varför sökarvisaren pekar på Berlin när radion faktiskt är på Sverige.” Varje gång detta inträffade letade jag anledning till att inte svara eller att byta samtalsämne, för nog kunde jag ana en viss avvaktande misstänksamhet i hennes blick.