Barhults Gruva
Barhults gruva, komplettering av artikel i Munkedalsbygden nr 2 2020
Gruvan ägdes av Antenor Nydqvist – NOHAB-släkten i Trollhättan – boende Villa Elfhög med park mitt i Trollhättan. Den startade troligen under den första halvan av 1930-talet. Gruvan omfattade det stora dagbrottet plus ett antal orter på olika nivåer under mossen i söder. Jag fick alltid höra att man som mest var nere på 140 meters djup men andra uppgifter tycks också finnas.
Min far, Arvid Johansson, började arbeta i denna gruva under andra delen av trettiotalet och cyklade dit från Orust dör vi bodde då. Man bodde i barack på området och arbetade 6 dagar i veckan. Efter ett par år blev det lättviktare som underlättade. Nydqvist uppskattade far och gjorde honom till gruvfogde 1943-1944 någon gång. Sommaren 1945 flyttade vi upp till Solgläntan, det nybyggda, moderna huset som Antenor Nydqvist bekostat för att far Arvid, som gruvfogde, skulle bo nära gruvan. En jättestor förändring för oss som familj. Far hemma, alla moderna bekvämligheter, el, vatten inne, toalett och badrum, värmepanna, telefon. Allt detta saknades i vårt hem på Orust.
Ett stort ras inträffade 1944/45. Raset som orsakade en persons död (stenblock över bröstet) och en persons svåra benskador medförde att brytningen upphörde i orterna under mossen och fortsättningsvis bedrevs i småorter från dagbrottet. Som mest arbetade 40 man i gruvan, men efter 1945 blott en handfull, som gradvis blev färre.
Nere i orterna och i dagbrottet fanns järnvägsspår för transport av vagnar och tunnor med den brutna stenen, som grovsorterades nere i gruvan i kvarts, fältspat och skrot. Uppfordringen till laven skedde via en kraftig bärvajer med en hjulanordning och kedjekrokar som fastsattes i tunnorna och drogs upp med dragvajern. Uppe i lavtornet fanns nya vagnar på spår ut till olika fickor eller skrottippen, som växte till en lång ås. Ren kvarts hamnade i krossanordningen. Först i den så kallade Tuggen, som bestod av två kraftiga metallskivor, som krossade stenen till grus, innan den föll ned på ett transportband och fördes vidare till Kornkrossen, där gruset omvandlades till korn. Dessa kunde dimensioneras i olika mm-storlekar. I slutet av 1940-talet ledde krav på arbetarskydd till att det byggdes en dammsugaranläggning, som tog hand om damm från tugg och inte minst från kornkross. Flerparten av de som arbetade i denna typ av gruvor drabbades av så kallad stenlunga (silikos) som i en majoritet av fallen också orsakade en för tidig död. Ett undantag blev sannerligen min far so trots bara 65%-ig lungkapacitet blev 98 år! Möjlig förklaring kan vara stor lungvolym.
Första stationen efter laven var den så kallade sorteringen (manuell). Här sorterades blandsten i tre olika kvaliteter. Fältspat, kvarts och skrot, som sedan placerades i respektive fickor. (Jag vet detta efter ett sommarjobb, som gav såriga händer).
Vid brytningen användes tryckluftsdrivna borraggregat med meterlånga borrar av olika typ Här uppstod förstås också damm. Jag minns inte om munskydd användes, men det är troligt.
Sedan laddning med dynamit och därpå följande sprängning. Bruten sten hanterades manuellt vid lastning i tunna medan småsten och grus med hjälp av så kallad fyllhammare (liknar en förstorad bladhacka) skrapades upp på det så kallade fyllfatet (ett halvmeterbrett fat i plåt med decimeterhöga kanter på tre sidor och handtag på två sidor). Det lyftes i handtagen och bars och tömdes i tunna. (Egen erfarenhet i samband med sommarjobb).
Personal fick ta sig upp och ned i gruvan via stegar som gick i etapper med plan emellan. Dygnet runt gick pumpar nere i orterna för att hålla undan inströmmande vatten. På gruvområdet fanns flera byggnader, t.ex. en mindre verkstadslokal med diverse utrustning, tryckluftsaggregat, förråd, kontorsbyggnad med kontor och en liten matsal samt transformatorstation. Dessutom en bostadsbarack som innehöll två rum med fyra britsar (över, under) i varje, litet skafferi, fönsterbord med pallar, kokplatta, vask, samt någon form av tvättmöjlighet, eventuellt i kombination med toa i någon liten byggnad. Bostadsbaracken användes, av två personer, så sent som i slutet av fyrtiotalet.
På andra sidan gruvan, i skogskanten, fanns dynamitförrådet i en kraftig kassaskåpsliknande bod. Denna placering av säkerhetsskäl.
Efter nedläggningen av gruvan i slutet av femtiotalet (ev i början av sextiotalet) fördes all skrotsten till bygget av nya E6 mellan Munkedal och Uddevalla.
All transport av kvarts och fältspat skedde med egen lastbil, dels till Saltkällans utskeppningsplats för vidare transport med små lastbåtar, i första hand till Tyskland, dels till järnvägen.
Jag har egen erfarenhet från lastning av båt som jobbet att ”hala gaj”, dvs att dra in bommen med last över lastluckan med repanordning. Detta sistnämnda var ett annat litet sommarjobb.
Efter gruvans nedläggning blev fars nya arbete rensning i ”Munkens” skogar.
Text: Ronald Johansson, Floda