Banbrytande Nya Rön inom Bohuslänsk Traditionsmusik
Den bohuslänska folkmusiken har länge ansetts härstamma ifrån fäbodmusikens modus med kohorn och näverlur i kombination med tonala och rytmiska intryck från de Brittiska öarna. En nyligen upptäckt dokumentsamling tyder dock på någonting helt annat, vilket har lett till en kontroversiell och förvånande helomvändning i frågan om det traditionella Munkedalska bordunspelet i gestalt av den bohuslänska didgeridoon. Förekomsten av den äldre typen av didgeridoo i Bohuslän baseras i huvudsak på ett dokument daterat år 1786 där följande text förmedlas av Nikolaus Olausson; “detta äldre instrument “träpill” trakteras nu endast av ett fåtal spelemän i trakten och borde närmast betraktas som utdött”. Andra vanliga benämningar på dåtidens Bohuslänska didgeridoo är exempelvis “björkevresa” och “läphorn” varav det senare refererar till en utav två bevarade instrument med två separata luftgångar för att frambringa en bordunton med djupare klang. Hur dessa “läphorn” lät är emellertid svårt att avgöra på grund av instrumentens dåliga skick. C-14-analys indikerar att instrumenten kan vara så gamla som från 1560. En detalj i instumentets taxonomi som spelat stor roll i forskningen kring den Bohuslänska didgeridoons uppkomst och som vållat stort tvistemål bland folkmusikforskare är om instrumentet skall klassas som ett vallåtsinstrument med vallåtsmodus.
Den allmänna åsikten i universitetskretsar är att instrumentet saknar egentlig tonalitet eftersom det i det normala fallet endast går att frambringa en ton. Det finns dock forskare som menar att instrumentet borde klassas som ett fäbodsinstrument vilket bevisas vid överblåsning av instrumentet under frambringande av ytterligare en ton som definierar en lokrisk skala. De fåtal låtar som spelades på Bohuslänsk didgeridoo fanns bevarade i form av ett handskrivet nothäfte utan klav vilket brann ned tillsammans med en kyrka i sydvästra Svarteborg. Låtarna har dock förts vidare genom en spelman och klockare vid namn Sven Lundberg och utav hans repertoar har följande låtar upptecknats och kommit dialekt och ortnamnsarkivet till kännedom; två hallingar, en vals, två polskor och en marsch. Halling efter Sven Lundberg, allmänt känd under namnet “Kärringen skriker som fan”, spelades ofta under manliga hallingliknande uppvisningsdanser. Polska efter Sven Lundberg. Spelas som slängpolska. Observera tonartsbytet i slutet som uppstår genom förlängning av didgeridoon. Halling efter Sven Lundberg: “träpilleknäckarn’n” vars namn uppstod efter en vild danskväll då en spelman drack så mycket att han föll omkull med instrument och allt, varpå hans didgeridoo knäcktes på mitten. Marsch efter Sven Lundberg. Spelades som brudmarsch men uppfördes enligt sägen endast en gång på grund av prästens våldsamma reaktioner. Vals efter Sven Lundberg. Går under namnet “Suggan förlöser”. Osäkerhet i rytmiken föreligger då valsen spelades av Lundberg efter inmundigande av en hel tunna öl vilket också bör noteras i nutida rekonstruktioner av det typiskt Munkedalska spelet. Polska efter Sven Lundberg, spelades ofta med kort etta till dans.
Saxat ur Björn Balksten Regnérs publikation “att sjukligt fixera sig vid gamla ting”
Ur Munkedalsbygden 2010