Avskrift från Fjälldraken nr 3 1945

Avskrift från Fjälldraken, tidning för Fjället med omnejd. Nr 3 1945.

Alfred ”På Skogen” Karlssons dotter och måg, Anita och Lars-Åke Jansson, har låtit Hembygdsföreningen ta del av några handskrivna tidningar (Fjälldraken) från mitten av 40-talet. Med ägarnas benägna tillstånd kommer vi att delge Munkedalsbygdens läsare några av de intressanta artiklarna i denna unika tidning.

Den präktiga solförmörkelsen som häromdagen arrangerats av statens astronomiska forskningsråd m.fl., institutioner fick för Fjällets del ett i allo lyckat förlopp. Inga som helst intermesson i samband därmed ha inrapporterats, utan synes den ha firats på ett både värdigt och intressant sätt.

Många synas sålunda ha tagit vår uppmaning, i ett tidigare nummer, att spara något av julransonen för dagens rätta begående, ad notam, men den upprymdhet som orsakats av den s.k. systemvätan har dock inte varit värre i något fall än att alla hunnit delta i observationerna av det egendomliga fenomenet. De som haft sina buteljer framme fingo förresten god nytta av dessa då de bara behövde knacka av dem på mitten för att få perfekta tittglas av bottnarna, givetvis efter att vederbörlig sotning först ägt rum.

Intresset för fenomenet var också överlag synnerligen stort, åtminstone bland de mera vakna fjällborna, vilka säkerligen gjorde många lyckade observationer, men många, eller troligen de flesta, synes dock inte ha haft annat intresse för händelsen än att de hälsade den välkommen på grund av det avbrott i det stekande solgasset, som uppstod i samband med förmörkelsen, och som gav dem en stunds drägligare arbetsförhållanden ute på fälten med den pågående höbärgningen.

Det skymningsdunkel som rådde medan mörkläggningen pågick som bäst synes dock ha uppmuntrat många personer med mindre arbetsvillig läggning, att helt och hållet avbryta arbetet och intaga ryggläge i någon höhög. Ett tilltag som man måste på det kraftigaste fördöma, då som man lätt inser, hela folkförsörjningen lider avbräck genom ett dylikt uppträdande.

Dylika fuffens synes dock ha förekommit överallt ute på fälten, efter vad vi inhämtat, ty husbönder och arbetsledare hade ju ingen möjlighet att i det rådande skymningsvädret hålla nödig uppsikt över husfolk och anställda varför mycken arbetstid gick till spillo på grund av evenemanget, till men för hela folkförsörjningen.

Ett roande intermesso i samband med förmörkelsen lär ha inträffat på ett ställe här i Fjället då en lantman, som på grund av brådskan med höbärgningen inte haft tid att på förhand iordningställa det för observationerna behövliga glaset, varför han då mörkläggningen pågick som bäst rusade in i stugan för att få fatt i en passande glasbit, härvid bar det sig inte bättre än att han i hastigheten fick tag i ett spegelglas, efter en sönderslagen spegel, vilken han som hastigast sotade med en tändsticka, samt rusade ut för att göra sina iakttagelser.                                                                                                                                  

Härvid bar det sig så bra att han kom att hålla framsidan av spegelglaset emot sig då han skulle titta på solen varför det givetvis endast var sin egen galjonsbild han fick se, och vilket kom honom att utbrista: ”Jösses peltar, ser sola ud på dä viset, ho ä ju änna lig mej, å ligge skäggete ä ho i ansektet som jä ä, dä va då jaggu´nte mö å se, tvi far den vone hörre en kan vela å sinke sej för sjid å domme påhett  skynne der å kom peltongar så går ve ud å sådar hö iställt farr här blir snart rägn, dä syns på kläggene, farr de ä alldeles farklommate te å bida å stecka. Släng glasbeddane åd fanken i våll å skynne der å kom”.

Hönsägarinnan frkn A Zackrisson var dock allvarligt bekymrad och synnerligen upprörd till sinnes medan mörkvädret pågick, enär hon fruktade att någon hönssugen räv skulle passa på tillfället att göra en raid mot hönsgården för att fira dagen med en hönsstek. Hennes ängsliga dissonanser verkade också rätt störande för grannarna i deras observationssysslor, varför hela förmörkelsen i viss mån blev en misslyckad tillställning för fröken Z:s närmaste grannar.                                                                          

Vad hennes små utrop rörde sig om behöver vi väl knappast relatera, då dessa torde ha hörts över större delen av Fjället, men ett litet stickprov ur repertoaren kan vi ju alltid göra. Så här lät det då till exempel: ”Gustav, Gustaaaaav, hörre ä du, Gustaaaaaav hör du´nte, kom hid å hjälp mä å passe hönene, farr no passar väl rävulken på, då dä blir mört, Skaffe dej e vija å ställ dej ve lagårsknuden å möd, farr han kommer väll frå dä hållt. Hör du´nte Guuustaaaavtaaavtaaaav skynne dej å kom, sedder du på sjidhuset, elle hörre ä du, ååååiiiiiiiiioooåååiiiiiii, hö ska jä ta mä te, jä trur jä går ifrå allt ihobba å sjider it”, osv.

Ja detta var alltså en liten skildring av fjällbornas solförmörkelsefirande anno 1945, och nu ha sålunda de sotade glasen stoppats undan i byrålådorna, för användning nästa gång en dylik totalitär företeelse uppträder, vilket efter vad det påstås, inte lär komma att inträffa förrän om cirka 100 år.

För ”kalenderbitare” vill Hembygdsföreningen informera om att det enligt Wikipedia inträffade en total solförmörkelse i Sverige den 9 juli 1945. Enligt Fjälldrakens reporter skulle nästa totala förmörkelse i Sverige ske först omkring 2045. Vi hade dock en total förmörkelse i Södra Sverige den 30 juni 1954.

Text: Håkan Grundberg

Källa:

Tidningen Fjälldraken, nr 3 1945.