Att vara barn på Önnebacka för 90 år sedan
Dagmar Edvardsson, född 1905, berättar
Dagmar är uppvuxen och uppfostrad av sin mormor och morfar Emelia och Johan August Nilsson och bodde i ett hus som idag har adress Tryckerivägen 14, och är beläget bredvid f.d. Konditoriet på Önnebacka. Landsvägen gick precis utanför husknuten, det var en grusväg som alla andra vägar på den tiden, och den trafikerades mest av hästskjutsar. Inte långt därifrån passerade den över en bäck, lika porlande i dag. I bäcken kunde man finna en och annan lax-öring, dessa var nästan tama för dom matades bl. a. med sockerkaka av fru Spångberg, som bodde precis bredvid. Ingen vågade fiska upp dem, för då hade man säkert fått med fru Spångberg att göra.
Dagmars morfar var skomakarmästare och hade sitt skomakeri i ett av rummen i huset. Det fanns ytterligare två rum och ett kök. Övervåningen beboddes av hyresgäster. Vatten och avlopp fanns förstås inte, slasken fick man bära ut, och vattnet hämtades i en kallkälla som låg vid Stales gamla dansbana, inte långt därifrån. Det var ett kallt och gott vatten, källan frös sällan eller aldrig om vintern. Morfadern var också en duktig speleman, han spelade fiol efter gehör och komponerade också egen musik. Han lärde sig aldrig noter, men hon kommer ihåg att det flera gånger kom en man med penna och notpapper. Då satt morfadern och spelade, timme efter timme, medan mannen antecknade och skrev noter efter musikstycket på notpappret. Han anlitades ofta att spela på kalas, bröllop och andra fester, för det mesta ensam musiker och tjänade på detta sätt en extra välbehövlig slant.
Mormor var hemmafru, omtänksam och rar mot alla. Hon minns luffarna som gick omkring på den tiden och tiggde, alltid fick dom något att äta av hennes mormor. Ett ordspråk har Dagmar med sig från henne. Det kommer aldrig något ur en knuten hand.
Dagmar gick första och andra klass i Föreläsningssalen, efter småskolan gick hon folkskolan på Lycke. Slöjd hade inte flickorna på schemat, detta ämne var endast avsett för pojkarna. Sticka, virka och sy fick man lära sig hemma. Amanda Sohlberg var den som lärde Dagmar att virka bl a uddspets, hon bodde i ett hus där Folkets Hus finns idag. Mormodern hade inte samma tålamod att lära ut som ”Moster ” Sohlberg. Flickorna var klädda i kjol eller klänning och strumpor. Långbyxor var inte att tänka på, inte ens i skidbacken.
Gärdet ovanför huset var obebyggt vid denna tid, så om vintrarna, som av någon anledning alltid var snöiga och kalla, samlades barnen för skidåkning. Det var en riktigt bra backe att åka i, man fick ordentlig fart. Några riktiga skidor hade man inte, utan på Handelsföreningen kunde man få en silltunna gratis, därefter plockade man bort ringarna så att tunnan föll isär och så gjordes skidor av tunnestavarna. Det blev många skidor på en tunna. Speciellt roligt var det att åka på skaren i snön, och hon minns med nostalgi en kväll när dom åkte utför backen i ett flödande månsken.
På sommaren och lördagskväll spelades det ibland till dans på Stales dansbana. Oftast var det Erik på Kaserna som spelade, han var bara pojke då, men kunde hantera dragspelet som en hel karl. Danskvällarna var inte för barn, men hon och kusin Tora smög sig in under ett staket bakvägen och så dansade dom, och det var aldrig någon som kastade ut dom.
Ibland gick Dagmar in till bagare Blomqvist på hemväg från skolan, hade hon tur kunde hon få se på, när han garnerade tårtor, eller få sig en smakbit.
Handlade gjorde familjen i Handelsföreningen. Munkedals Bruk sålde mjölk i speciella mjölkkammare, en sådan fanns på verandan till samma affär. Man fick köpa ett kort med kuponger på, som klipptes för varje liter man köpte. När kortet var slut köptes ett nytt. Det gick att köpa kontant också.
I f.d. urmakare Anderssons hus bodde Augusta Lindkvist. Hon sålde bröd för bagare Blomqvist, även dricka kunde köpas här.
Radyns Manufaktur låg på Stale, där handlades kläder, tyger, garner osv. Ester Schewenius var anställd där, och som bekant övertog hon sedermera affären.
Platsen där Trogens charkuteri förut låg fanns vid denna tid ett cafe, och här började Dagmar sin arbetskarriär så småningom, 14-15 år gammal. Lönen var sju kronor i veckan.
Ingela Ingman